Numera känner de flesta honom som The Mentalist, men aussien Simon Baker började sin karriär som många andra har gjort: genom att vara hunk i en musikvideo. Låten heter "Read my lips", året var 1991, artisten är Melissa Tkautz.
Ljudet är kasst men boxningsmovesen heta:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Den här veckan har mitt tv-tittande varit sporadiskt och mina tankemönster känns lite oavslutade.
I måndags såg jag Guldbaggegalan och konstaterade att det var den mest genusförvirrade tillställning jag någonsin sett.
I måndags såg jag också Spårlöst och grät som förra gången.
I går såg jag Mästarnas mästare och tyckte att det var lite trist. Men ändå en måste-se.
Jag såg också "Istället för Sommar" en slags best-of Tom Alandh. Jag avgudar Tom Alandh, men det här gav mig inte så mycket. Det var för snuttigt, för ytligt och musikkopplingen var för krystad och för grund. Möjligen bra för den som vill ha tips om Tom Alandh-dokumentärer att se, men som film betraktad, nja. Du kan bättre, Tom.
Ja, ni ser. Vissa lösa trådar.
Hans Mosesson hade ett offentligt liv även innan han blev Ica-Stig med hela svenska folket. När kinderna var slätare, håret spretigare och rösten raspigare. Under hela sjuttiotalet sjöng han med progghjältarna i Nationalteatern, och då kunde det se ut så här:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Har du inte redan bekantat dig med den fantastiska sajten TED (Technology, Entertainment, Design) så tycker jag du ska göra det nu. Där samlas klipp med världens mest fascinerande föreläsare. Varning: det är lätt att fastna längre än du tänkt med ämnen du aldrig trott dig vara intresserad av. Klassiska klipp är den döende professorns sista föreläsning, hjärnforskaren som berättar om sin egen stroke och Hans Rosling som beskriver världen på ett sätt ingen gjort förr.
Dessutom kan du få se illusionisten David Blaine förklara hur han kunde hålla andan i 17 minuter. Klart är att David Blaine tillhör en väldigt speciell kategori människor:
Om man har lite fantasi kan annonsplacering ibland lätta upp en annars ganska tråkig nyhet.
Från Östersundsposten, op.se.
Varför inte lite söndagsmusik? Det här är från en talangshow för några år sen när Lady Gaga fortfarande gick under sitt riktiga namn, Stefani Germanotta, och inte ännu hade börjat sin vana att bära obeskrivbar klädsel:
Småkomiskt att en av kommentarerna efteråt är "Norah Jones, look out!" Känns inte riktigt som att de tillhör samma genre nu.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Jag faller direkt i fällan som sprider den här vidare, men vad kan man göra? Det där tv-bolaget förtjänar gratisreklam när de gör så snygga reklamfilmer. Först internetklassiker, nu tv-serier:
Känner du igen alla vinjetterna? Nå, vilka är de?
Jag och mina fellow nominees till Stora Bloggpriset presenteras i Aftonbladet idag, läs det här. Där hittar du bland annat ett utdrag ur en enkät vi fick svara på. Här är alla frågorna, och mina svar:
Vad handlar din blogg om? Hagelbäcks matrast, journalistisk stilistik och allt däremellan.
Varför startade du den? Som utvikningsbrudarna brukar säga: Det verkade vara en kul grej.
Vem tror du att din främsta konkurrent till Stora Bloggpriset är? Jag hoppas att det är Weird Science.
Därför är min blogg bäst i Sverige: För att det är den enda som skriver om hallåamode, banjomän och jurtjyrkogårdsungar.
Tre taggar jag använder för mycket: Taggar kan aldrig användas för mycket. Särskilt inte Taggen från Tre kronor.
Det här kommer du aldrig att få läsa om i min blogg: "Din närsynthet kan vara en dödlig sjukdom", "Gå ner 70 kilo på fem dagar" eller "Chockbesked om dödsosten - vi har hela listan".
När jag startar en ny blogg kommer den handla om: Katter. Eller kärlek. Eller Henrik Schyffert.
Hemlig superkraft som jag har: Förmågan att hålla mina superkrafter hemliga.
Jag är fullt medveten om att jag tittar på TV4-programmet "Spårlöst" av endast en anledning: känsloporr. Det är ett obevekligt frossande i de starka känslor som är inblandade i bortlämnandet av ett barn och sökandet efter sitt ursprung. Egentligen har jag många invändningar mot ett program där adopterade barn letar upp sin biologiska familj framför tv-kamerorna.
Föregångaren "Saknad" med Agneta Sjödin flög in släktingarna, sminkade upp dem och presenterade dem för sitt förlorade barn framför studiopublik och under strålkastare. Jag minns särskilt ett avsnitt där en ung kvinna letade efter sin biologiska pappa. Hon följde reporterns jakt via en storbildsskärm i studion, såg hur föräldern efter mycket om och men lokaliserades och via ett telefonsamtal bestämdes ett möte. Sedan fick hon se bilder från mötesplatsen där reportern ensam vankade omkring. Pappan dök aldrig upp. Agneta Sjödin förklarade för den gråtande tjejen att hennes pappa inte ville träffa henne, och sen bjöd hon dramatiskt in något halvsyskon i studion istället. Som ett tröstpris.
Jag förvånas också ofta över hur aningslösa de är när de berättar för kioskägaren/grannen/nya frun om vilka de är och varför de söker den de söker. Att åka till Thailand eller Rumänien eller USA och berätta för hela kvarteret om den oäkta sonen är kanske inte något familjen i fråga uppskattar.
Ibland gör det bara ont att se. När den stora skammen skiner igenom, när den biologiska modern gråter förtvivlat och skriker "förlåt mig!" "snälla kan du nånsin förlåta mig!" till den hemvändande dottern, eller när det sökande barnet inte alls känner den där förmodat självklara känslan av samhörighet utan finner sig stå obekvämt framför en främling, eller när de fattiga morbröderna köper alldeles för dyra blommor och bjuder på finmat och sitter tysta med böjda huvuden framför den långväga gästen från norr. Då vänder jag bort blicken och undrar varför i hela världen jag inkräktar i deras liv på detta sätt.
Men när det är som det var i säsongspremiären igår, då är det omöjligt att värja sig. Justina var sex år när hon bortadopterades till Sverige, hon pratar fortfarande modersmålet polska och har livliga minnen av sin kvarlämnade storebror. Sökandet efter hennes familj kändes genuint och utan så många framkrystade villospår-för-att-göra-bra-tv. Hon fick se sitt gamla barnhem, och när pappan och brodern till slut hittades var lättnad och uppriktig lycka de känslor som dominerade. Pappan var ingen misärfattig narkoman utan en helt vanlig farbror som framstod som genomsnäll. Den svårt alkoholiserade mamman var död men med ett enkelt man ska inte prata illa om de döda från brodern förstod man att det kanske var lika bra.
Det visade sig också att storebror Fabian skulle gifta sig två dagar senare, och bilden av en strålande pappa Gregorz på sonens bröllop med den i tjugo år saknade dottern vid sin sida... Gud, det går rakt in i hjärtat. Jag kan bara kapitulera.
Se hela programmet här.
Spårlöst måndagar kl 21:00 i TV4.
Idag medverkar jag i en intervjuserie om medieåret 2009 hos Bisonblog. Där får du också (till viss del) se hur jag ser ut.
Skådespelaren Carl-Ivar Nilsson blev Willy Strid med hela svenska folket efter över trettio år i tv-serien "Hem till byn." Men privat brottades han livet ut med att acceptera sig själv. Han dog, gravt alkoholiserad, i en lägenhetsbrand 64 år gammal.
Nu har sonen Carl-Pontus Hjorthén tecknat ett varsamt och gripande porträtt av sin far – och faderns hemlighet – i en dokumentär som sändes igår på SVT. Se den, verkligen. Ett tidsdokument med snyggt listig bildlösning och skicklig dramaturgi.
Se dokumentärfilmen Hemligheten här.
Simon Cowell är för de flesta känd som tv-producentgigant och brittisk bad-boy i talangprogram som X-factor och American Idol. Vissa av er har kanske sett hans tv-debut som hårfager tävlande i frågesportprogrammet "Sale of the Century" där han bland annat berättar om sin gokarthobby. (Har du inte sett det, gör det nu. Cheesy.)
Men det du kanske inte vet är att Simon redan 1982 gav sig i kast med den internationella musikscenen – som artist. Fyrbent artist, för att vara exakt. En 23-årig Simon köpte nämligen rättigheterna till den tyska idén "Ruff mix" där en kille vid namn Harry Thumann hade samplat hundskall. Simon skapade karaktären "Wonderdog" och åkte själv land och rike runt för att sälja vovvarnas åstadkomster.
Så kom det sig alltså att man kan hitta bilder (av dålig kvalitet, men ändå) av Simon Cowell som blir intervjuad, sjunger och dansar iklädd hundkostym. Singeln nådde plats 31 på billboardlistan.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
DN:s Kerstin Gezelius fnyser åt Sarah Jessica Parker och Hugh Grants insatser i nya filmen "Har du hört ryktet om Morgans?" å det grövsta idag. Hon verkar dock ha missat den lilla detaljen att en sågning är mer trovärdig om man vet vad man pratar om.
Läs recensionen här.
Entusiasterna från Malax lokal-tv har inspirerat en egen t-shirt – en hyllning till mannen med svaartmeesen. Så här ser den ut:
Så vill du köpa en egen Malax t-shirt kan du nu göra det, hos nystartade tshirtsidan.se. Där kan man hitta motiv från Tyler Durden till Jan Boklöv, men min favorit är nog den här Rederiet-tröjan:
Åh! Gustav!
Jag har själv inte köpt något via sidan ännu, så jag kan varken gå i god för tröjkvalitet eller leveranspålitlighet. Men jag gillar deras sätt att berätta om varje motiv med en liten anekdot och/eller ett youtube-klipp. Små lektioner i populärkultur.
Vilka är dina favoritbloggar? Kanske återfinner du någon bland de som nominerats till Stora bloggpriset. Men risken är förstås stor att din favorit inte är med där, svindlande ettusenniohundratjugoåtta olika bloggar nominerades av de drygt hundra i bloggpanelen. Trehundrasju bara i kategorin Nöje & Kultur. Men den här bloggen var en av de fem som fick flest nomineringar! Jag är naturligtvis fantastiskt stolt och glad över det, och vill du rösta på mig blir jag såklart bara gladare.
Jag kommer själv att rösta friskt på till exempel Elin Grelsson och Abbes pappa.
Rösta du också!
Malax är en liten kommun i Österbotten i västra Finland. Nästan alla av de cirka 5 570 invånarna är svenskspråkiga och de var under tv-mediets begynnelse länge svältfödda på tv-program på svenska. De försökte under 60- och 70-talen ta del av SVT:s utbud, men sändningarna var kraftigt beroende av vädret och ofta kunde tittarna endast njuta av myrornas krig.
1983 startades Malax lokal-tv av ett gäng entusiaster. För inga pengar alls gör de än idag svensktalad tv för kommuninvånarna. I nyhetsprogrammet bevakar de allt från nya fågeltorn till fullmäktigemöten. Så här skriver de på den egna hemsidan:
"Malax TV har genom åren lyckats behålla sin popularitet bland tittarna. Den tekniska utvecklingen rusar iväg och idag kan Malax TV, tack vare fiberkabel och trådlös link, ses också i Ribäcken och i Långåminne och i framtiden kanske i hela Malax kommun. Kanske är det så att lokal-TV utgör en hälsosam motvikt till det utslätade och överkommersialiserade utbud de stora kanalerna bjuder på."
Lokal-tv är en bespottad företeelse, hånad, förminskad och ofta utskrattad. Den värsta förolämpning man kan ge till en tv-producent är att det han/hon gör liknar lokal-tv. Det har en enkel förklaring förstås, när något görs av amatörer helt utan pengar blir det lätt... billigt och amatörmässigt. Men man ska aldrig glömma att den har en odiskutabel fördel gentemot all annan tv-produktion: Den är lokal.
Det finns människor som är intresserade av det nya fågeltornet i Åminne. Det finns människor som gärna vill se intervjuer om det på tv. Men om de är för få för att generera pengar, så får det bli entusiasterna som jobbar gratis som ger dem det.
Att man bör behandla lokal-tvn med respekt innebär däremot inte att man inte får eller bör skratta åt det som är roligt. Här är några godbitar ur Malax och grannarna Sundoms lokala tv-utbud:
Från Malax TV:s hemsida: "Lokal-TV präglas av en glad amatörism, allt behöver inte vara av toppkvalitet och blir det kanske aldrig heller, även om alla försöker göra sitt bästa. "
Inlägg
Alla kommentarer
