Trist På Spåret-premiär bådar gott

Ikväll såg jag Luuk & Lindströms På Spåret-debut. Den var mycket tråkig. Det gjorde mig glad. För vet ni, jag tror det här kan bli riktigt bra. Inte nu, men snart.

Ikväll var det en hel del som var galet: Luuk var märkbart nervös och hade skalat bort det mesta av sin personlighet. Lindström var forcerad och verkade mest intresserad av en enda sak – att få svaren, helst sekunden efter att frågan uttalats. De tävlande var, tja, Ranelid var med. Jag älskar Ranelid i princip. Jag känner för Björn Ranelid som jag känner för 14-åriga tjejer som är högljudda och störiga i min tågkupé: Jag älskar att ni finns, jag tycker det är så grymt skönt att ni tar plats och inte ber om ursäkt för er, men jag orkar inte med er mer än möjligen i små små portioner.

Men. Det är väl inte så konstigt att Luuk var nervös, eller att Lindström var alltför fixerad vid sin domarroll. Det handlar om Respekten för formatet. Ja, det var slätstruket. Ja, de hade skurit bort mycket av det göteborgskt putslustiga, utan att ersätta det med något annat. Men just nu sitter de här två herrarna i ett rätt knivigt läge. De måste vara sanna mot sig själva och inte försöka kopiera någon annan, men samtidigt får de inte förändra programmet till något tittarna inte känner igen. På Spåret är ett av Sveriges mest anrika och populära program, och de hade tappat mer än de vunnit om de hade gått in och kört sitt race så det blivit något annat.

Jag är inte orolig. Luuk & Lindström är tillräckligt rutinerade och samkörda för att kunna få det här programmet att bli deras på riktigt, och det ganska snabbt. De vill först bara visa att Respekten finns. Snart kommer Lindström att känna sig säker nog att slappna av och plocka fram den mysprofessor och sympatiske besserwisser vi lärt oss tycka om, och Filip och Fredrik kommer att väcka Luuk ur sin slummer och det hela kan bli riktigt riktigt bra. Och fortfarande vara På Spåret.

Så här skriver AB, SvD och DN-läsarna.