Hur länge får vi se Svenska Hjältar

Myllrande omkring oss kommer nu sammanfattningarna av nollnolltalet, det nollnolltal som snart är till ända. Jag kommer inte att göra någon. Det är en uppgift jag anser mig övermäktig. Men många verkar överens om att det här var årtiondet när vi ville känna saker på riktigt, svältfödda som vi var på äkthet efter det ironiska och svala nittiotalet.

Vad gäller tv-mediet så såg vi hur realityn kom och växte sig stark, vi tittare ville att det mesta vi såg skulle vara dokumentärt. Riktiga människor med riktiga känslor. Stora känslor, ju starkare och naknare desto bättre. Ett tankesätt som närmast kulminerade i galan Svenska Hjältar som sändes på TV4 i måndags.

Vilken känsloöverdos. Det var rörande, skrämmande, sorgligt, gripande, glädjande och hoppingivande. Ibland blev det bara för mycket, och jag var glad att jag såg det i efterhand i TV4 Play så jag kunde hoppa framåt en aning mitt i de kvalmigaste sentimentstormarna. Men så fint. Och så uppfriskande med en gala som faktiskt känns representativ för det här landet. (Även om de som prisades knappast kan sägas tillhöra de tilltufsade uttrycket "vanligt folk"). Men här hyllades människor av olika åldrar, kön och etniciteter utan att någon på minsta sätt kändes inkvoterad.

Traditionen är relativt ny, och lyftes i år upp ett snäpp på finskalan i och med att TV4 tog över sändningen från TV3. Med tanke på gensvaret blir det garanterat en ny gala nästa år. Med all rätt. Men jag kan inte undgå att ställa mig frågan: Hur länge? Hur länge vill vi ha denna snäll-tv, dessa känslostormar och översvallande hjältehyllningar? Nollnolltalet är slut. Motreaktionen är på väg, det är den alltid. Snart letar vi nya uttryck, vad som helst bara det skiljer sig från allt som varit, för så fungerar det, så är vi. Men när? När säger vi tack men nej tack till starka känslor och äkthet och får ett nytt coolt, distanserat, ironiskt nittiotal?