Allan Edwall och Ugandaflyktingar

Tur att det finns andra som skriver när jag tar blogguppehåll. Läs Lottens underbara inlägg om tv-utbudet 1973: En resa i tiden.

Happy new poodleyear

Så här firades nyåret 1987 av tv-programmet "Listan". Europe är på besök och gör sitt bästa för att hålla uppe sin rockstjärneimage. Benny Andersson och Orsa spelmän spelar lite Final countdown (vid 0.50) med lätthet och musikalisk finess, sen är det dags för Europe att bjuda tillbaka med Happy new year (vid 4.10). Kanske inte riktigt lika mycket finess där.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Walk with me

Just nu avsätter jag varje ledig stund åt att studera amerikansk in- och utrikespolitik och lära mig mer om maktstrukturerna i Vita huset. Jag har nämligen satt tänderna i min fina dvd-box med alla säsonger av tv-serien The West Wing. En av detta årtiondes absolut bästa tv-serier.

Första säsongen är från back in 1999, något man inte tänker närmvärt mycket på när man ser den. Förutom i vissa stunder, när det blir galet uppenbart. Till exempel när pressekreterare C.J Cregg inser att en story är på väg att brisera i medierna:
"It's gonna be out tomorrow". "Are you sure?" "Yes, it's gonna be everywhere tomorrow, it's on the Internet right now".

Tänk att vi för tio år sen levde i en värld där information inte var "ute" trots att den fanns på internet.

Hur länge får vi se Svenska Hjältar

Myllrande omkring oss kommer nu sammanfattningarna av nollnolltalet, det nollnolltal som snart är till ända. Jag kommer inte att göra någon. Det är en uppgift jag anser mig övermäktig. Men många verkar överens om att det här var årtiondet när vi ville känna saker på riktigt, svältfödda som vi var på äkthet efter det ironiska och svala nittiotalet.

Vad gäller tv-mediet så såg vi hur realityn kom och växte sig stark, vi tittare ville att det mesta vi såg skulle vara dokumentärt. Riktiga människor med riktiga känslor. Stora känslor, ju starkare och naknare desto bättre. Ett tankesätt som närmast kulminerade i galan Svenska Hjältar som sändes på TV4 i måndags.

Vilken känsloöverdos. Det var rörande, skrämmande, sorgligt, gripande, glädjande och hoppingivande. Ibland blev det bara för mycket, och jag var glad att jag såg det i efterhand i TV4 Play så jag kunde hoppa framåt en aning mitt i de kvalmigaste sentimentstormarna. Men så fint. Och så uppfriskande med en gala som faktiskt känns representativ för det här landet. (Även om de som prisades knappast kan sägas tillhöra de tilltufsade uttrycket "vanligt folk"). Men här hyllades människor av olika åldrar, kön och etniciteter utan att någon på minsta sätt kändes inkvoterad.

Traditionen är relativt ny, och lyftes i år upp ett snäpp på finskalan i och med att TV4 tog över sändningen från TV3. Med tanke på gensvaret blir det garanterat en ny gala nästa år. Med all rätt. Men jag kan inte undgå att ställa mig frågan: Hur länge? Hur länge vill vi ha denna snäll-tv, dessa känslostormar och översvallande hjältehyllningar? Nollnolltalet är slut. Motreaktionen är på väg, det är den alltid. Snart letar vi nya uttryck, vad som helst bara det skiljer sig från allt som varit, för så fungerar det, så är vi. Men när? När säger vi tack men nej tack till starka känslor och äkthet och får ett nytt coolt, distanserat, ironiskt nittiotal?

Världens bästa pojkband?

Lucian har kommit och lyst upp i natten, och det är väl inte mer än rätt att de följande veckornas arkivklipp ägnas åt att sprida lite julglädje. De fyra grabbarna i det ryska pojkbandet Steklovata vill gärna komma med en nyårshälsning till exempel. Åtminstone är det vad jag TROR att de gör, någon med bättre ryskakunskaper (Julia?) får gärna översätta denna förmodligen högkvalitativa text.

Den här klämmiga biten (och videon) är inte alls så gammal som man kan tro, den är såvitt jag vet faktiskt från detta årtionde. Det är nästan på sin plats med en liten varning innan ni lyssnar på denna klassiker: Den sätter sig lätt på hjärnan. Nu har jag nynnat "Novi novi novi novi god" hela helgen.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Lugn sjö suger

Johan Ulvesons och Lennart Jähkels program "Sjön suger" gör inte så mycket väsen av sig där det sänds på Kanal 9. Men det är en doldis som snart har avslutat sin andra säsong, och som känns värd att lyfta ur skymundan.

Det händer i stort sett ingenting under ett avsnitt. Maten är inte riktigt i centrum, gästen är heller inte riktigt i centrum och jag vet inte om programmet har bestämt vad det vill vara för ett program egentligen. Men på något sätt gör det inte så mycket. I alla fall jag har funnit stillsamheten i de två herrarnas pysslande rätt behaglig. De lagar lite mat, pratar lite, känner in skärgården. Två gubbar och en båt. Själva antitesen mot Real Housewives of New Jersey eller annat man kan se på tv just nu.

Gästerna är oftast bra, sällan de vanliga sönderanvända underhållnings-tv-kändisarna. I det senaste programmet var till exempel Kristina Lugn med för tredje gången. Oefterhärmeliga, underbara Kristina Lugn. De tar henne ut för att fiska torsk, och när de hämtar henne med båten börjar hon med att undra varför de är en dag för sena och hävda att hon övernattat i en liten låda i hamnkaféet. "Det var kallt och ensamt". Sen klär de på henne rejäla kläder under milda protester: "Aaaaaj, knä.... jävel. Hela Sankt Görans sjukhus borde dödas" och så låtsas hon föda fram sin egen fot. Det fortsätter i ungefär samma stil.

När hon ska i båten: "Ska jag hoppa bara?" "Nej, du behöver inte, det är högt." "Jo, jag viiiill!" När de fiskat en stund: "Får jag fråga en sak. Vad är det som är det roliga liksom?" När de fiskat ännu lite mer och inte fått napp: "Men herregud, vi har ju ingen mat till barnen!"

Men mat blir det, och snart har programmet gått och inget har som vanligt egentligen hänt, men det är ganska trivsamt ändå.

Sjön suger, onsdagar 22.00 på Kanal 9.
Foto: Kanal 9.

Mördaren kan vara Nalle Knutsson... eller Skurt

Polisens allra skickligaste experter har tagit fram en fantombild av den misstänkte dubbelmördaren från dådet i Brattås utanför Härnösand 2005.


Seriöst. R U KIDDING ME?!
Klicka för större bild, fångad från sr.se.

Här spyr Robin på Kisslegendaren

Han hade nog inte tänkt att det skulle gå så här, den gode Robin Paulsson. Men när gamle Kiss-gitarristen Ace Frehley kom på besök i lördags råkade Robin underskatta julmustens egenskaper å det grövsta. Han skulle bara ta en demonstrativ klunk, som en del av ett skämt, men höjde flaskan en aning för häftigt. Med följden att en sådär halvliter julmustskum sprutade upp ur flaskan, via Robins mun, över Ace och Klara Zimmergren, ner på glasbordet, för att sen slutligen landa på studiogolvet där det spred ut sig som en brun och bubblig sjö.

Robin blev uppenbart generad, men Ace tog det hela med ro. "I'm fine. I get that stuff every night on stage", sa han och applåderade glatt.

Se hela programmet här, finns tillgängligt till den 20 december.

Gunde och tjejerna "som e snygg"

Helg-tv med längdskidåkning och skidskytte är trygghets-tv på hög nivå för mig, och just nu visar SVT dessutom OS-klassiker. Dueller mellan Wassberg och Mieto, Wassberg och Gunde Svan, klassiska OS-ögonblick. Det påminner mig om det oerhörda i att det finns en hel generation människor som växte upp med bilden av Gunde Svan som lekledare i tv och inget annat. (Hörde en gång en konversation där någon försökte övertyga ett par tonårstjejer om att Gunde varit sportstjärna en gång i tiden, och de skrattade ihjäl sig och vägrade tro på det.)

För på nittiotalet var det ju så här Gunde gjorde sig ett namn: (Och lyssna nu på hur han presenterar veckans lag. Stor humor.)



Här finns ett annat grymt Fångarna på fortet-klipp.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Kulturbloggsnamedropping

Sveriges bästa film- och tv-blogg är Weird Science, hurra! Trots att det var de som igår fick ta emot Stora Kulturbloggpriset ur Pagrotskys hand och inte jag är jag väldigt glad idag. Jag tycker nämligen att det är helt rätt, och de vann dessutom best in show-priset Kulturbloggarnas kulturblogg, väldigt välförtjänt.

Sen träffade jag juryöverhuvudet efter prisutdelningen som gratulerade till andraplatsen och berättade att det skilde en (1!) röst mellan mig och Weird Science och då kan man ju inte göra annat än stråla. Dessutom fick jag en kram av Lotten och vågade hälsa på Julia Skott trots att hon var snygg och cool. Av bara farten hälsade jag på Hynek Pallas också och språkade en del med Stationsvakt, Petra och Anna.

Jag log ett snett leende åt alla blixtar som smattrade under ceremonin och tänkte att det säkert bambusras och livetwittras och Iphonebloggas för fullt från de där mobilkamerorna som vajade som en skog av periskop. Jag skakade lite lätt på huvudet åt synen. Sen kom jag hem och förbannade mig själv för att jag inte tagit några bilder som kan få illustrera detta inlägg.
Så kan det vara.
Här ser du alla vinnarna.

Trist På Spåret-premiär bådar gott

Ikväll såg jag Luuk & Lindströms På Spåret-debut. Den var mycket tråkig. Det gjorde mig glad. För vet ni, jag tror det här kan bli riktigt bra. Inte nu, men snart.

Ikväll var det en hel del som var galet: Luuk var märkbart nervös och hade skalat bort det mesta av sin personlighet. Lindström var forcerad och verkade mest intresserad av en enda sak – att få svaren, helst sekunden efter att frågan uttalats. De tävlande var, tja, Ranelid var med. Jag älskar Ranelid i princip. Jag känner för Björn Ranelid som jag känner för 14-åriga tjejer som är högljudda och störiga i min tågkupé: Jag älskar att ni finns, jag tycker det är så grymt skönt att ni tar plats och inte ber om ursäkt för er, men jag orkar inte med er mer än möjligen i små små portioner.

Men. Det är väl inte så konstigt att Luuk var nervös, eller att Lindström var alltför fixerad vid sin domarroll. Det handlar om Respekten för formatet. Ja, det var slätstruket. Ja, de hade skurit bort mycket av det göteborgskt putslustiga, utan att ersätta det med något annat. Men just nu sitter de här två herrarna i ett rätt knivigt läge. De måste vara sanna mot sig själva och inte försöka kopiera någon annan, men samtidigt får de inte förändra programmet till något tittarna inte känner igen. På Spåret är ett av Sveriges mest anrika och populära program, och de hade tappat mer än de vunnit om de hade gått in och kört sitt race så det blivit något annat.

Jag är inte orolig. Luuk & Lindström är tillräckligt rutinerade och samkörda för att kunna få det här programmet att bli deras på riktigt, och det ganska snabbt. De vill först bara visa att Respekten finns. Snart kommer Lindström att känna sig säker nog att slappna av och plocka fram den mysprofessor och sympatiske besserwisser vi lärt oss tycka om, och Filip och Fredrik kommer att väcka Luuk ur sin slummer och det hela kan bli riktigt riktigt bra. Och fortfarande vara På Spåret.

Så här skriver AB, SvD och DN-läsarna.