Melodifestivalfiaskot

Idag utsågs webbjokern till Melodifestivalen. Satsningen som skulle vara "folkets representant", den stora chansen för små låtskrivare och strävande artister, kanske en ny Marie Lindberg-succé? – men som mest blev pannkaka.

Varför? Framför allt för att marknadsföringen varit katastrofal. Jag har vänner som överhuvudtaget inte vetat om att en omröstning pågått. Inaktuella och slentrianmässigt gjorda trailrar har synts lite då och då i tv-rutan, men man har inte alls tagit vara på bidragen, varken stollarna eller de riktigt lovande.

Kanske blev det Melloledningens svar på det-är-ju-samma-låtskrivare-med-jämt-kritiken. Ett "jamen kolla här då hur jävla bra resten av landets låtskrivare är". För få bidrag kom in, det låga intresset gjorde att de med snabbast sms-tummar och flest släktingar kunde rösta fram sig själva, och tio-i-topplistan blev en sorglig samling. (Ärligt talat förstår jag att ledningen i det läget inte marknadsförde omröstningen bättre, vissa bidrag var rent fasansfullt pinsamma.)

Vinnaren är inte den bästa, men absolut inte heller den sämsta, och min reaktion till hela grejen är mer: jaha. Grattis och lycka till.
Roligare då att titta på Melodifestivalens nya programledare: Zelmerlöw, Meltzer, Lundgren.

För: Ingen kan anklaga Melodifestivalledningen för att fastna i gamla hjulspår. Här har vi en klart oväntad trio som signalerar att någon tänkt utanför lådan.
Emot: Faran är att de låtit överraskningseffekten gå före programledarkvaliteten. Det spelar ingen roll hur uppfriskande valet var om det visar sig att det inte funkar.

För: För en gångs skull är det kvinnan i sällskapet som är "den roliga" och männen som står för ögongodiset. (Även om Meltzer såklart BÅDE är snygg och rolig).
Emot: Jag vet inte om Meltzer är tillräckligt rolig.

För: Säga vad man vill om Dolph Lundgren, men han är en karaktär. Och med rätt regi kan han bli precis det skruvade, galaglamourösa, uppiggande inslag arrangörerna har tänkt sig.
Emot: Eller så floppar han totalt. Som ett helt oprövat kort måste han verkligen coachas med fingertoppskänsla. Han skulle kunna vara strålande, men han skulle också kunna vara överpretentiös, stel, amatörmässig och skämskuddeframkallande.

För: Måns känns säker, söt och schlager.
Emot: Måns känns otroligt tråkig.

Trots allt är det nog så att Melodifestivalhysterin redan har haft sin peak. Under Kristian Luuk-åren. Eller så har jag fel, och cirkusen drar igång värre än nånsin i vår. Den som lever får se.