Jag kan knappast undgå att visa er SVT-nyhetsprogrammet Nyhetsteckens lilla missöde från i torsdags. Tänk så det kan gå när man bildgooglar en logga.
Sändningen är nu borttagen från SVT Play. Den med skarp blick som såg missödet från början var Emanuel Karlsten. Uppdatering: Här hittade jag en annan länk till sändningen i sin helhet.
Du minns väl när Brad Pitt var med i den klassiska ursåpan Dallas? Inte? Han spelade kärlekskrank tonårspojke som ställde till det för föräldrarna kring Southforkranchen. Se här:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
När vi nu ändå är inne på metasaker som bloggpris och sånt så tycker jag att ni ska skynda er att rösta i Stora Kulturbloggpriset. Det är sista chansen att göra sin röst hörd nu och den som vill får gärna rösta på mig. Gör det här.
Snart är det dags att utse vinnarna i Stora Bloggpriset. Jag är med i Bloggpanelen och ska nominera fem bloggar i sju olika kategorier. Det har varit svårt. Många av mina favoriter är svårplacerade och jag hade gärna sett andra kategorier, till exempel Medier & journalistik eller varför inte genus & HBTQ, men alla kan förstås inte ha samma intressen som jag. Därför blev det väldigt trångt under vissa rubriker och glest under andra.
Vissa av dessa läser jag varje dag, andra har jag mer valt utifrån rekommendationer. Här kommer mina nomineringar:
Politik & samhälle
Elin Grelsson
Helena Bergman
Tanja Suhinina
Isobel Hadley-Kamptz
Antigayretorik
Nöje & kultur
Weird Science
Oswalds popcorn
365saker.se
Julia Skott
TV-planeten
Vardagsliv & fritid
Heja Abbe
Linna Johansson
Ett liv i exil
Sara Lövestam
Popmorsan
Mode
Nostalchic - Fashion beyond sizes
Niotillfem
Underbara Clara
Elsa Billgren
Stockholm streetstyle
Sport
Bank och Niva
Tre hörnor straff
Anja Gatu
Johanna Garå
Jonas Fahlman
Design & heminredning
Husligheter
Linnéa Hansson
Hallonsemla
Enough is enough
Daisy says yeah
Prylar & teknik
Lilla gumman
Moderskeppet
Prylfeber
Beta alfa
Tommy K Johansson
Det blir "bara" tjugofem år med The Oprah Show. 2011 läggs det klassiska programmet ner, det meddelade Oprah själv i förra veckan. När hon intervjuades back in -86 hade hon förstås ingen aning om vad som skulle hända, och hur fenomenet Oprah skulle välla in över USA och växa sig starkare än... friterad kyckling nästan.
Det här klippet kan sägas sammanfatta ganska mycket av det där fenomenet. Det är ett ganska komiskt klipp. Och lite otäckt. Äckligt skulle vissa kunna tycka. Som ett mått på vår tids absurda kommersialism, om man vill vara politisk. Eller ett exempel på vad som sker när människor i grupp med liknande referensramar triggas på ett särskilt sätt, om man vill vara psykologisk. Eller nåt som är sjukt urbota fånigt, om man vill vara cynisk.
Eller bara väldigt roligt.
Vad som händer är att Oprah antyder för publiken att det är dags för "Oprah's favorite things". Det är ett segment där ett antal specialutvalda produkter visas upp och även ges bort till publiken. Ett rent reklamprogram alltså, där besökarna får presenter.
Så här blir reaktionen:
Hittat via Soraya Hashim.
Jag hoppas ni inte missar "Sommarpratarna" i SVT på tisdagar. Ett genialt enkelt program – samla ett gäng intressanta personer runt en vinlunch och låt dem samtala – som fungerar så väl eftersom samtalsämnena bestäms utifrån sommarprogrammen. Deltagarna känner oftast inte varandra innan men kastas snabbt in i personliga och djupa samtal med hjälp av sina tidigare inspelade, utlämnande tankar.
Sammansättningen av sommarpratarna är noga uttänkt, även om det förstås är svårt att få till en klockren femma. Det finns alltid nån som känns apart i sammanhanget, eller pratar för mycket, eller förstör någon annans tankegång, men hittills har varje program ändå gett något. Om det nu är en intressant diskussion eller en ny bild av ett känt ansikte.
Om du ändå missat programmet kan du se alla avsnitt här.
"Sommarpratarna", SVT1 tisdagar 20.00.
Dags för lite barnprogramsnostalgi. Minns du "Hagelbäcks matrast"? Tidigt nittiotal, av och med filmjölksbemästraren Johan Hagelbäck. Notera särskilt ljudackompanjemanget:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
I år är det tjugo år sedan Magnus Uggla retade upp svenska kändisar med singeln "Jag mår illa". Tjugo år. Jag minns väl när den kom, jag minns att jag tyckte videon var spännande eftersom han kräktes i den. Så chockerande. Texten handlade, för den som glömt, om skvallerpressen och dess symbios med premiärbesökande och kameraglada celebriteter. Ett ämne minst lika aktuellt idag, med program som "Kändisdjungeln" och diverse utvik av deltagare i dejtingsåpor.
Men när stora delar av dagens skvallerpress fylls av såpadeltagare och andra medieprofiler som snabbt glöms bort och byts ut mot nya, är det fascinerande att se hur väl Magnus Ugglas text står sig än idag. Se här:
Tjugoen kändisar nämns i "Jag mår illa", tjugoen av de hetaste namnen i Sverige 1989. A
v dessa är det egentligen bara tre som nu är mer eller mindre bortglömda av den stora massan. Casimir Ehrnrooth, finsk företagargigant, Henning Sjöström, kändisadvokat och Ann Uvhagen, Ingemar Stenmarks exfru. Två har gått ur tiden relativt nyligen, Alice Timander och Mona Seilitz, båda aktiva in i det sista.
Av de återstående finns visserligen några som inte känns glödheta direkt, Emilio Ingrosso och Camilla Henemark till exempel, men förvånansvärt många på listan är precis lika aktuella nu som för tjugo år sedan. Lili och Susie. Sofia Wistam. Pernilla Wahlgren. Tommy Körberg. Lotta Engberg. Björn Borg och Jannike Björling.
Hur många har jag räknat upp nu? Femton. De andra är Christer Lindarw, Orup, Micael Bindefeld, Bruno (förmodligen Wintzell?), Malou (förmodligen Hallström) och Arja Saijonmaa. Än fler ansikten dyker upp i videon, hur många känner du igen? Titta och njut:
(Fotot föreställer advokat Henning Sjöström i glansdagarna på femtiotalet.)
Nu har omröstningen till Stora Kulturbloggpriset börjat! En massa bra bloggar är nominerade, så vill du hitta några nya favoriter inom området är det ett bra tips att kika i listorna där. Själv är jag överväldigad över att vara nominerad.
Rösta på din favorit här.
(Bilden är en kanadensisk valaffisch från 1930. Den har i det här sammanhanget ingen politisk innebörd utan är med enbart som illustration.)
Jag älskar Radiotjänsts nya kampanj. Snygg, smart, interaktiv. Se min variant här. Och kan det möjligen vara Taggen från klassiska såpan Tre kronor som dyker upp i den?
Gör din egen tackfilm här.
Veckans arkivklipp hämtar vi ur filmen The Ghost Breakers från 1940. Här får vi berättat för oss vad zombies egentligen är för något, och Bob Hope gör en av de skönaste jämförelserna i filmhistorien.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
...korad! Vi har en vinnare i Anagram-tävlingen. Tack alla som deltog, ni var oväntat många, snabba och duktiga.
Här är de rätta svaren:
Hitåt hov, samlag - Halv åtta hos mig (TV4)
1. Femtio leds inavel – Melodifestivalen (SVT)
2. Intima uttern – Mitt i naturen (SVT)
3. Stelgökar – Körslaget (TV4)
4. Sårbar potens – Roast på Berns (Kanal 5)
5. Helvetes mus-fegisar – Sveriges fulaste hem (TV3)
Vissa anagram mer passande för sina program än andra kanske...
Och vinnaren är:
Mattias Boström!
Mattias har en blogg som du hittar här.
Han vinner ett höstmyspaket bestående av senaste numret av tidningen Bon, boken "Varulvsvalsen" av Sigge Eklund, blåbärste och två sorters mörk choklad.
Grattis Mattias!
Idag utsågs webbjokern till Melodifestivalen. Satsningen som skulle vara "folkets representant", den stora chansen för små låtskrivare och strävande artister, kanske en ny Marie Lindberg-succé? – men som mest blev pannkaka.
Varför? Framför allt för att marknadsföringen varit katastrofal. Jag har vänner som överhuvudtaget inte vetat om att en omröstning pågått. Inaktuella och slentrianmässigt gjorda trailrar har synts lite då och då i tv-rutan, men man har inte alls tagit vara på bidragen, varken stollarna eller de riktigt lovande.
Kanske blev det Melloledningens svar på det-är-ju-samma-låtskrivare-med-jämt-kritiken. Ett "jamen kolla här då hur jävla bra resten av landets låtskrivare är". För få bidrag kom in, det låga intresset gjorde att de med snabbast sms-tummar och flest släktingar kunde rösta fram sig själva, och tio-i-topplistan blev en sorglig samling. (Ärligt talat förstår jag att ledningen i det läget inte marknadsförde omröstningen bättre, vissa bidrag var rent fasansfullt pinsamma.)
Vinnaren är inte den bästa, men absolut inte heller den sämsta, och min reaktion till hela grejen är mer: jaha. Grattis och lycka till.
Roligare då att titta på Melodifestivalens nya programledare: Zelmerlöw, Meltzer, Lundgren.
För: Ingen kan anklaga Melodifestivalledningen för att fastna i gamla hjulspår. Här har vi en klart oväntad trio som signalerar att någon tänkt utanför lådan.
Emot: Faran är att de låtit överraskningseffekten gå före programledarkvaliteten. Det spelar ingen roll hur uppfriskande valet var om det visar sig att det inte funkar.
För: För en gångs skull är det kvinnan i sällskapet som är "den roliga" och männen som står för ögongodiset. (Även om Meltzer såklart BÅDE är snygg och rolig).
Emot: Jag vet inte om Meltzer är tillräckligt rolig.
För: Säga vad man vill om Dolph Lundgren, men han är en karaktär. Och med rätt regi kan han bli precis det skruvade, galaglamourösa, uppiggande inslag arrangörerna har tänkt sig.
Emot: Eller så floppar han totalt. Som ett helt oprövat kort måste han verkligen coachas med fingertoppskänsla. Han skulle kunna vara strålande, men han skulle också kunna vara överpretentiös, stel, amatörmässig och skämskuddeframkallande.
För: Måns känns säker, söt och schlager.
Emot: Måns känns otroligt tråkig.
Trots allt är det nog så att Melodifestivalhysterin redan har haft sin peak. Under Kristian Luuk-åren. Eller så har jag fel, och cirkusen drar igång värre än nånsin i vår. Den som lever får se.
Tittar in hos mina tv-bloggkollegor på TV-planeten och sätter kaffet i vrångstrupen. De har hittat en fantastisk skatt i tv-historiens gömmor. Se bara på det här:
Ett klipp från tidigt nittiotal, ur programmet Top Gear i Nordic Channel, som Kanal 5 hette i sin barndom. Bandet heter "Ruff'n Ready", sångare är – Anders Bagge.
Mer om Idol kan du läsa exempelvis här eller här.
Nu undrar du kanske vad ovanstående utrop har i den här bloggen att göra. Och vad betyder det? Är det kanske kungen som hittat några barnförbjudna tidningar och glatt kallar till sig familjen? Nej, naturligtvis inte. Det är ett så kallat anagram, det vill säga en fras skapad av bokstäver ur en annan fras. Bokstäverna kan alltså kastas om och bilda något annat, i det här fallet ett svenskt tv-program. På samma sätt som "Niklas mat" kan skrivas "tam slinka" och "Äntligen hemma" "Ämne: manlighet".
Här nedan har jag kastat om bokstäverna i ytterligare fem tv-program. Kan du se vilka de är?
1. Femtio leds inavel
2. Intima uttern
3. Stelgökar
4. Sårbar potens (alternativt "abortens spår")
5. Helvetes mus-fegisar
Det är inte tänkt som en superseriös tävling, men om någon intelligent människa lyckas få sex rätt (med rubriken) och skicka sin adress till alskadedumburk(at)spray.se så lovar jag ett litet men trevligt pris.
Foto: Dmitry Azovtsev. (Creative Commons Attribution License)
Jag är nominerad till Stora Kulturbloggpriset! Jag är mycket hedrad och glad över detta. Gå in här och se vilka fler som är nominerade.
Idag för tjugo år sedan föll Berlinmuren. Medierna är fulla av mur-relaterat material och jag har plockat ut tre länkar för den som inte orkar sortera i bruset:
A Concrete Love Story – fantastiskt bildspelsprojekt av fotojournaliststudenter vid Mittuniversitetet som blivit uppmärksammat bland annat av New York Times.
Muren föll och jag gick sönder – Åsa Linderborgs personliga text om murens fall. (Aftonbladet).
Staden ingen rubbar – Jonas Hassen Khemiri intervjuar staden Berlin. (SvD).
Den elfte juli 2004 gick "Du är min man" med Benny Anderssons Orkester rakt in på Svensktoppens förstaplats. På listan låg redan Sarek med "Medan stjärnorna vandrar". Minns du den? Kanske inte. Den låg bara två veckor på listan. "Du är min man" däremot, hängde kvar några veckor till. Närmare bestämt tvåhundrasjuttioåtta. Inte förrän idag, fem år och fyra månader senare, tog resan slut.
Oavsett vad man tycker om låten är det en mäkta imponerande bedrift.
I veckans arkivklipp backar vi tillbaka till sångerskan Helen Sjöholms genombrottsroll - Kristina i Kristina från Duvemåla. Hösten 1996 åkte Björn och Benny och huvudrollsinnehavarna till svenskbygderna i Minnesota för att framföra en konsertversion av succémusikalen. En dokumentär gjordes om resan, jag minns att jag såg den och fascinerades av att vissa svenskättlingar fortfarande kunde prata svenska - en småländsk 1800-talssvenska.
Stjärnorna fick hjälp av inhemska körsångare på konserten, och jag minns särskilt en kvinna i kören. Det var under "Du måste finnas" och hon stod bakom Helen Sjöholm och syntes ibland i bild. Under hela numret är hon helt uppslukad av Helen. Jag har ingen aning om hon förstod ett ord av vad Helen sjöng, men det har mindre betydelse. Titta på henne. Halsen snörps av rörelse, ögonen fuktas och blicken är fastnaglad i Helens uppenbarelse:
Vill du se Helen Sjöholm i ett icke-Duvemålarelaterat klipp från back in the days, klicka här.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Billy Redden är 53 år. Han kan inte spela banjo. Det är han långt ifrån ensam om förstås, de 53-åriga män i världen som behärskar en banjo är förmodligen obetydligt få i jämförelse med de som inte gör det. Men till skillnad från andra män är Billy Redden vida känd för en sak, och endast en. Banjon.
För att ta det från början: Billy Redden föddes i amerikanska Rabun County i Georgia. När han var sexton år kom ett filmteam på besök till hans skola. De var mitt uppe i arbetet med Deliverance, på svenska Den sista färden, och vid åsynen av Billy tyckte de att de fann precis det inavlade och efterblivna utseendet de tänkt sig för filmens banjopojke Lonnie. Så Billy fick rollen. Han, som för övrigt inte var det minsta inavlad, fick sitta på en veranda och representera medelamerikanens bild av en redneck från de djupaste skogarna. Att han inte kunde spela banjo, inte ens fejka tillräckligt bra, löste man genom att gömma en riktig banjospelare bakom honom som stack ut armen genom hans skjorta.
"Dueling banjos", en av filmhistoriens mest kända scener, var född.
(Se den här.)
Banjon fick Billy behålla efteråt. Inte så länge dock, för när hans mamma en dag behövde pengar sålde hon den. Billy jobbade ett tag med att guida filmturister längs floden i området där inspelningen skett, men det var för farligt, och han fick sluta.
Tolv år efter Deliverance fick han en ny glimt av branschen, om än inte med lika stort genomslag. Gänget bakom den italienska b-actionrullen Blastfighter bad honom göra ett gästinhopp. Som banjospelare. Det gjorde han, utan större uppståndelse, och sedan följde många år av en ganska undanskymd tillvaro för Billy Redden.
När så filmmakaren Tim Burton skulle göra sitt nya stora epos i början av 2000-talet kunde han inte släppa tanken på sjuttiotalets banjopojke. Som en fix idé ville han ha med honom i filmen, men ingen visste var han fanns. Efter ett gediget detektivarbete hittade regissören honom på Cookie Jar Café i Dillard, Georgia där han jobbade tiotimmarsdagar som kock och diskare. Efter att först ha varit lite tveksam till att återvända till rampljuset, gick Billy med på att än en gång ställa sig framför kameran.
Så kom det sig, att när Ewan McGregor anländer till den avlägset belägna byn Spectre i filmen Big Fish, möts han av en man på en veranda och de första trevande tonerna till "Dueling banjos". Mannen med banjon är Billy Redden. (Ses vid 2.45 i klippet nedan).
Billy fick åka till New York och gå på premiärens röda matta, och uppståndelsen över banjopojkens återkomst blev så stor att folk vallfärdade till restaurangen där han jobbade för att få träffa honom. Även den här gången fick han behålla instrumentet efter avslutad filminspelning, och nu sålde inte hans mamma det. Än så länge kommer banjon väl till pass som rekvisita i alla de foton folk vill ta tillsammans med honom, men han pratar nu om att kanske lära sig spela på den också.
Här skulle berättelsen kunna vara slut. Förutom ett kort inhopp – som banjospelande redneck – i ett tv-program 2004 återgick Billy till sin mer tillbakadragna vardag. Men nästa år skrivs ett helt nytt kapitel i den sällsamma historien. Till våren kommer nämligen filmen Outrage, en thriller som precis som Den sista färden spelats in i Rabun County. Återigen syns Billy Reddens namn i rollistan. Som vilken karaktär?
"Banjo Man".
Klicka för större bild.
Källor: imdb.com, outragemovie.com, The New Yorker. Bilder: Skärmdumpar.
Kommer du ihåg den dödsdömde fången Del som tar sig an musen Mr Jingles i Den gröna milen? Den lille, ofta mustaschprydde mannen med nervösa händer och taniga ben? En typisk karaktärsskådespelare, sedd i mängder av biroller i filmer som Hair, Fear and loathing in Las Vegas och Waterworld. En sån där som många känner igen men få kan uppge namnet på.
Hur som helst. Michael Jeter heter han. Eller hette. Han dog 2003 i ett epileptiskt anfall. Han blev bara 50 år, men hann med en hel del innan dess. Inte bara inom film. 1990 vann han en Tony för sin roll i musikalen Grand Hotel och levererade kanske det finaste tacktalet i galans historia. Han visade också upp sin talang i ett minnesvärt sång- och dansnummer:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Inlägg
Alla kommentarer
