Hundra år av nyhetsförmedling

Från färjan Göta Elfs kantring i Göteborg 1908 till helikopterrånet i Västberga 2009 – Kungliga biblioteket har sammanställt smakprov ur hundra år av nyhetsförmedling på sajten Nyheter. Under rubrikerna händelser, politik, genus, ungdom och brott har biblioteket grävt i sin stora audiovisuella samling och plockat upp allt från "Jitterbug på Liseberg" (1944) till rapporteringen om polismorden i Malexander.

Hör till exempel hur det lät 1938 när Sveriges Radio hade mage att låta en kvinna läsa nyheterna för första gången. Lyssnarna blev så upprörda att Astrid Kindstrand, som hon hette, fick avsluta sin korta karriär som nyhetsuppläsare.

Eller se Aktuellt-inslaget från 1962 där vi får veta allt om raggare. Bland annat att de är ett släkte med "högst ordinärt intresse för motorer men med stora kontaktsvårigheter. Bilen ger dem trygghet och säkerhet i tillvaron."

Om Anna Books bröst och livets förgänglighet

Idag såg jag en man varsamt stryka sidorna av Anna Books nakna bröst. Han strök och petade svepande kring hennes vårtgårdar som var stora som LP-skivor. Ja, för det sändes alltså på tv, det här bröstpetandet, och vårtgårdarna zoomades in till vinylstorlek på min 42-tumsskärm. Och Anna la händer med välmanikyrerade naglar runt brösten och lyfte dem och förklarade att hon skulle älska sig själv mer om de var fastare. Sedan höjde hon armarna och dallrade med sitt överskottsskinn och mannen, som var läkare, skojade om att det såg ut som att hon hade en pung i vardera armhålan.

Det finns så oerhört mycket jag (och många med mig) skulle kunna säga om denna scen, men jag nöjer mig med att konstatera att hon var fin, Anna. Hon såg stark och glad och fin ut där hon stod mitt i sitt egentligen högst privata ögonblick som nu blivit obönhörligt offentligt.*

Uppenbarelsen påminde mig på något vis om Elgigantenreklamen med John Cleese. När jag såg den för första gången blev jag uppriktigt bedrövad, den solkade mitt humör med en omedelbarhet som jag i efterhand hade svårt att förklara. Det var bara så sorgligt. Kära, smäckra, briljanta, John Cleese som låtsasgråter över en diskmaskin. Säljer ut bittra skämt om sin skilsmässa till högstbjudande. Ser gammal och plufsig och trött ut. Jag såg det som en symbol för livets förgänglighet, alltings ände, popularitetens uppgång och fall även för den bäste av de bästa.

När jag skärpt mig, svalt min storvulenhet och viftat undan sentimentaliteten slog det mig att han egentligen bara gör det han alltid har gjort. Skojar. Tar det som är svårt och gör humor av det. Klart att han skämtar om sin skilsmässa, han vet inget annat. Han är komiker, det är så de gör. Vem är jag att döma hans karriär eller eventuella slut på karriär eller hans liv eller eventuella slut på liv utefter en illa producerad reklamfilm?

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Mer än att det som vid första anblicken ser ut som avgrundsdjup tragik, möjligen inte är så mycket att hetsa upp sig för ändå.

*Programmet ifråga var "Plastikkirurgerna", det sänds tisdagar kl 20.00 i TV4 Plus.

En uppslickad Hugh Laurie

I mitten av åttiotalet blev Hugh Laurie gravt sexuellt trakasserad av Dawn French. Händelsen spelades in och sändes som en del i den brittiska serien "Girls on top". Nedan ser ni ett smakprov. (Tänk att den ena skulle växa upp till att bli Dr House och den andra kyrkoherde i Dibley...)


Med i klippet också Jennifer Saunders och Ruby Wax.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Låt oss hylla

Jag är med i bloggpanelen för Stora Bloggpriset 2009.

Kategorierna är Nöje & Kultur, Mode, Sport, Vardagsliv & fritid, Politik & samhälle, Prylar & teknik och Design & inredning. Vet du någon blogg inom dessa kategorier som kanske inte har allra flest läsare men som ändå är värd att lyfta fram, tipsa mig!

Här är ditt liv - SVT:s succéflopp

Här är ditt liv har avslutat sin första nypremiärssäsong. Trots god tittning och några höjdarögonblick känns serien i sin helhet som ett hopplöst misslyckande. Om detta kan man säga mycket, men jag nöjer mig med följande konstaterande:
Det måste vara något allvarligt fel på ett program när huvudkritiken mot det dels är att gästerna aldrig får prata till punkt och att det hela tiden skyndas vidare till nästa inslag, dels att intervjuerna är för trista, tempot för lågt och det är för få överraskningsgäster.
Det känns alltså både jäktat och segt. Hur går det ens ihop?

Grundproblemet är dock att ett program som helt bygger på intervjukonst leds av en person som inte kan intervjua.

Går Lagerbäck tillbaka till Ica nu?

Antingen kom inlägget "Äntligen Knesset" lite för tidigt, eller så är jag väldigt försenad i min söndagsserie. Livet har kommit emellan, som det kan göra ibland. Men för sakens skull, och för att jag är lite Lagerbäck-blödig just nu, så kan vi titta på ett par inte-alls-särskilt-gamla-klipp med Lasse. Till exempel Back for good och Ica-reklamen:


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Äntligen Knesset

Han kallar sig "erikbe99" men för mig kommer han alltid att vara Youtube-hjälten. Nu har han gjort två hela Knesset-avsnitt tillgängliga för allmänheten. I det första visar Henrik Schyffert upp sin Sony-tatuering och lovebombar sjuksköterskor tillsammans med programledare Erik Haag och panelmedlemmarna Estelle Milburne (nu Nordenfalk) och Klas Fahlén:



I del 2 pratar de om att säga "Jag älskar dig", i del 3 om vad som bådar gott, i del 4 om fritid och hobby, i del 5 får de i uppgift att skriva beundrarbrev.

I det andra avsnittet är Henrik Schyffert utbytt mot Jocke Åhlund.

Aftonbladet satsar på viktig journalistik

De där pokernyheterna Aftonbladet sysslar med är ofta ganska underhållande till sin karaktär. Så också idag, när en rubrik lyder "Stjärna stal smörgås på tävling". Ur artikeln:
Han tog en smörgås utan att betala.
– Ursäkta mig, du måste betala för den där, ropade en kvinna i kassan.
Men Luke Schwartz ansåg sig vara så stor stjärna att han inte ska behöva göra rätt för sig med pengar på touren. Han svarade:
– Jag behöver inte betala för den här j-a smörgåsen och gick bort till hissen.

"Älskling, du tar väl de finaste nitarmbanden nu när vi ska träffa presidenten?"

Det här inlägget och framför allt bilden fnissade jag åt idag. Man kan föreställa sig så mycket historia bakom bilden, kan man inte?

Stina och Thåström

Stina Lundberg Dabrowski var gårdagens (motvilliga) gäst i Här är ditt liv. Kvinnan som träffat fler storheter än man kan föreställa sig och försökt övertala bland andra Margaret Thatcher att ta ett skutt upp i luften. (Det lyckades dock inte). I veckans arkivklipp intervjuar hon Thåström, som berättar om pantbanksbesök, lantliv och poesi bland annat:



Här framför han i samma program låten Pang boom krasch tillsammans med en barnkör. Vill du se Stina intervjua Leila K istället kan du göra det här.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Just det, jag glömde...

...att jag ytterst oväntat blivit lite kär i Dawn French.

Imorgon har jag nog något att säga

Jag har helt glömt bort hur man gör när man bloggar. Klickar på "nytt inlägg" och tomheten stirrar så provocerande mot mig att jag gör det förbjudna, bloggar om bloggandet. Meta. Huvudet är så fullt av mitt snurriga liv just nu att det bara kan processa lösryckta tankar, en i taget.

Jag tittar på Idol. Tjejerna är ljusår bättre än killarna i år. Erik ska vara den bästa killen och han sjunger falskt. Reza som inte gick vidare är bättre än alla killar som gjort det. Nåja. Det är väl ganska oviktigt.
Jag tittar på Nöjespokalen på femman. Ett ljuvligt program för en nöjesnostalgiker. Men Sofia Wistam har så bråttom, gästerna får inte prata färdigt och hela programmet känns stressat. Synd.

Veckans mest välskrivna text var den om Roman Polanski och våldtäkten.
Känner mig lite som professor Higgins när jag läser Calle Schulman. "I think he's got it! By George, he's got it!"
Och så Hanna Hellquist.