Patrick Swayze och Filmen

Jag minns inte vilket år Dirty Dancing kom till min by, men jag minns vad den gjorde med oss. Jag var sju, åtta, kanske nio år och min bästa vän var fyra år äldre. Vi lekte jämt, för det mesta bara hon och jag. Hennes kompisar var långa, använde hårspray och tyckte att jag var en ointressant småunge. Jag ville så desperat bli en del i deras gäng, bli accepterad som en av dem. Ibland släppte de in mig för att driva med mig, lura i mig saker och skratta åt mig. Ibland tog de mig till sig på nåder och jag var lyckligast i världen.

Men så kom Dirty Dancing. Jag förstod aldrig riktigt hur det hände, men plötsligt började de citera repliker jag inte kunde, spela upp scener jag aldrig sett och sjunga sånger jag aldrig hört. Alla var kära i en Johnny och de långa vännerna använde ännu mer hårspray. Någon hade fått tag i soundtracket och skivan lånades från hand till hand med dyra löften om att vårdas som ett barn. Ingen lånade ut den till mig. Jag förstod att jag måste se den där Filmen, annars var det kört. Filmen var som en inträdesbiljett till en helt ny värld, en som jag stod utanför och omöjligt kunde förstå.

En gång var det riktigt nära. Några av de stora tjejerna kom förbi vår byväg och stannade och pratade med min vän. De tänkte samlas hemma hos någon och se Filmen, ännu en gång, kanske spela skivan och dansa tillsammans, klä upp sig och använda läppglans. Det lät helt fantastiskt. Inte för att jag brydde mig det minsta om läppglans, men för att jag äntligen skulle få koderna till det hemliga språket, en öppning till den slutna cirkeln. Min vän blev bjuden och jag stod precis så nära och nonchalant lutad mot min cykel att de kände sig tvungna att se på mig med. "Du får också komma om du vill". Hon sa det, hon sa det verkligen och det kändes som ett livsavgörande ögonblick, som om inget skulle bli sig likt från och med nu.

I själva verket skulle det dröja många år innan jag fick se Dirty Dancing. Just den här kvällen blev inställd på nåt vis och jag fick aldrig en andra chans. När jag väl såg den hade jag blivit stor, säkert fjorton eller sexton, och det blev ingen inträdesbiljett till någon hemlig värld. Det blev ingen omvälvande upplevelse, det var inte Filmen utan bara en film.

Så kära Patrick Swayze, dig kommer jag alltid att minnas för Point Break och möjligen Ghost. Och som ett spår av ett löfte om en annan, hemlig, obegriplig, onåbar, underbar värld.

Patrick Swayze blev 57 år. Läs om hans liv och död i SvD, AB, AB2, DN, Expressen bland annat. Läs för Guds skull också Sara Lövestam: Nobody puts baby in a corner.