Elakhet är så 2008

Idol har börjat igen och de som vässade sina pennor och fikabordsargument för att kunna rasa över förskräcklig mobbnings-tv har nog kommit av sig lite. Två avsnitt har sänts och de är väldigt... snälla. Ingen jurytävling i elakast sågning. Inga noga uttänkta oneliners om att de sökande låter som vildkatter i citruspressar eller liknande. Freaksen är visserligen med, men de klipps korta med få kommentarer och mer lugna konstateranden: "Du vet vad det här är för tävling va? Där är dörren." Det är mycket befriande att se.

Jag tror också att det är en helt korrekt taktik. Visserligen har jag alltid haft en känsla av att de där förnedringsälskande tv-tittarna varit i minoritet, men nu är de definitivt färre än nånsin. Den smygande motreaktionen börjar istället ta över.

"Jag är en sån sjuk sucker för glädje" var det nån som skrev på Twitter under det senaste Idol-programmet. "Är det bara jag som ser Idol för the warm fuzzy moments?" undrade en annan. Nej, det är det inte. Det är därför alla Britain's got talent-klipp är de största succéerna på nätet. Nu vill vi se framgångssagor, fula ankungar som blir till svanar, glädje, lycka, hopp. Fånigt? Kanske. Tröttsamt? I längden, javisst. Men inte riktigt uttömt än.

Ikväll sänder TV4 det tredje avsnittet av Idol 2009. Ryktet säger att det elaka i juryn gör comeback. Det återstår att se hur väl det fungerar. Jag vet i alla fall att jag hellre har snäll-tv ett tag.

Mer om Idol tex här och här.