Hejdå, Uffe

Ulf Larsson 1956-2009.
För mig kommer du alltid att förbli den rundlätte mysfarbrorn från Söndagsöppet.
Foto: Screenshot SVT

En tv-drottning in the making

Nästa år lanseras OWN, Oprah Winfrey Network i USA. En hel Oprah-kanal. Det är svårt att komma längre i tv-världen än vad den kvinnan har gjort. Hon var tidernas första svarta miljardär, hon brukar anses som den mest inflytelserika kvinnan i världen och hennes talkshow är historiskt sett den populäraste i sitt slag.

Allt började 1986. Den 14 december det året var Oprah gäst hos Mike Wallace i "60 minutes". Hon hade just börjat sända programmet som bär hennes namn och sa att OM det floppar, så tänkte hon inte låta sig definieras av det. Mike Wallace vill mest veta om hon inte ska skaffa sig en man.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Journalistiska guldkorn

Ni har väl inte glömt den pågående tävlingen Årets notis?
Den här underbara notisen med tillhörande bild från Piteå-Tidningen är en stark kandidat i tävlingen enligt min mening:

Stadsduva i Arjeplog

En stadsduva har hållit till i Arjeplog en tid. Det är lite uppseendeväckande, inte minst med tanke på att Arjeplog aldrig blev någon stad. Platsens tillstånd ansågs för uselt för att utnämnas till stad för snart 370 år sedan.
Tanken fanns att Arjeplog skulle bli stad i samband med att Arjeplogs församling bildades 1640. Drottning Kristina såg till att Arjeplog fick marknadsplats. Ett förslag till stadsplan upprättades och handelsmän uppmanades att bosätta sig i Arjeplog. Men de borgare som flyttat från kusten till Arjeplog flyttade tillbaks 1659. Det blev inget med Arjeplog som stad "på grund av ortens usla tillstånd".
Duvan har väl inget med historien att göra. Men visst kan man göra återkopplingar. Den här duvan, tamduva eller stadsduva som den också kallas, har sitt ursprung i klippduvan. Duvan som är ringmärkt upptäcktes häromdagen av Helena Dahlberg.

Bertil Sundkvist.

Tipstack till Tomas.

Nu har jag hittat hem

Som ni kanske märker är adressen till den här bloggen numera "www.alskadedumburk.se". Adressen är bara ompekad, så gamla länkar ska fungera och ni behöver inte ändra i era bloggrullar för att hitta till mig. Men är det något som krånglar så hör gärna av er!

Inte riktigt Dirty Dancing

Var på kräftskiva igår och blev kvar hos värdparet. Till frukost idag såg vi - som ännu en hyllning till Patrick Swayze - filmen Steel Dawn. Swayze spelar huvudrollen, en enstörig krigare i en postapokalyptisk värld. Filmen kom ut samma år som Dirty Dancing (1987) men blev, ehum, inte riktigt samma succé. Swayze spelar mot sin fru, Lisa Niemi och filmen är fylld av märkliga frisyrer, krystade oneliners och usla slagsmålsscener. En skön åttiotalsklassiker alltså. Här är trailern:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Skavlan och Jay C

Oops.

Hallåamode

Hallåan är en tv-institution. Numera en utrotningshotad sådan, men än lever den och sedan tv-mediets födelse har det funnits en person i rutan som guidat oss igenom kvällens program. Det finns mycket att säga om denna tradition, men nu hade jag tänkt att vi skulle koncentrera oss på en sak: Modet. Stilen. Kläderna.

När man är i tv gissar jag att man vill vara lite extra fin, och därför säger hallåakläder ganska mycket om en person och en tid. Som hallåa ska man väl också helst inte sticka ut alltför mycket - man får visserligen vara personlig men inte så att det stör, inte så att tittarnas uppmärksamhet blir felriktad.


Kavaj eller skjorta och slips är ett säkert kort:



Medan andra vill vara lite ledigare.



Vissa gillar färg och mönster...



...andra är mer försiktiga.



En av mina personliga favoriter är Sven Olof Persson, mannen med den säregna rösten. Här en stilstudie genom åren:



Vill du veta hur en hallåa jobbar idag tycker jag du ska läsa SVT:s Henrik Bennetter, här ger han en inblick i en vanlig dags arbete. Nedan några fler gamla godingar, hur många känner du igen? (Kvinnan i gul blus ska för övrigt vara komikern Peter Magnussons mamma).


Foto: Screenshots från SVT och TV4.
Ett extra tack till Youtube-användaren erikbe99.

Patrick Swayze och Filmen

Jag minns inte vilket år Dirty Dancing kom till min by, men jag minns vad den gjorde med oss. Jag var sju, åtta, kanske nio år och min bästa vän var fyra år äldre. Vi lekte jämt, för det mesta bara hon och jag. Hennes kompisar var långa, använde hårspray och tyckte att jag var en ointressant småunge. Jag ville så desperat bli en del i deras gäng, bli accepterad som en av dem. Ibland släppte de in mig för att driva med mig, lura i mig saker och skratta åt mig. Ibland tog de mig till sig på nåder och jag var lyckligast i världen.

Men så kom Dirty Dancing. Jag förstod aldrig riktigt hur det hände, men plötsligt började de citera repliker jag inte kunde, spela upp scener jag aldrig sett och sjunga sånger jag aldrig hört. Alla var kära i en Johnny och de långa vännerna använde ännu mer hårspray. Någon hade fått tag i soundtracket och skivan lånades från hand till hand med dyra löften om att vårdas som ett barn. Ingen lånade ut den till mig. Jag förstod att jag måste se den där Filmen, annars var det kört. Filmen var som en inträdesbiljett till en helt ny värld, en som jag stod utanför och omöjligt kunde förstå.

En gång var det riktigt nära. Några av de stora tjejerna kom förbi vår byväg och stannade och pratade med min vän. De tänkte samlas hemma hos någon och se Filmen, ännu en gång, kanske spela skivan och dansa tillsammans, klä upp sig och använda läppglans. Det lät helt fantastiskt. Inte för att jag brydde mig det minsta om läppglans, men för att jag äntligen skulle få koderna till det hemliga språket, en öppning till den slutna cirkeln. Min vän blev bjuden och jag stod precis så nära och nonchalant lutad mot min cykel att de kände sig tvungna att se på mig med. "Du får också komma om du vill". Hon sa det, hon sa det verkligen och det kändes som ett livsavgörande ögonblick, som om inget skulle bli sig likt från och med nu.

I själva verket skulle det dröja många år innan jag fick se Dirty Dancing. Just den här kvällen blev inställd på nåt vis och jag fick aldrig en andra chans. När jag väl såg den hade jag blivit stor, säkert fjorton eller sexton, och det blev ingen inträdesbiljett till någon hemlig värld. Det blev ingen omvälvande upplevelse, det var inte Filmen utan bara en film.

Så kära Patrick Swayze, dig kommer jag alltid att minnas för Point Break och möjligen Ghost. Och som ett spår av ett löfte om en annan, hemlig, obegriplig, onåbar, underbar värld.

Patrick Swayze blev 57 år. Läs om hans liv och död i SvD, AB, AB2, DN, Expressen bland annat. Läs för Guds skull också Sara Lövestam: Nobody puts baby in a corner.

"Snälla ministern ge oss trolltyg"

Kommer du ihåg Fjant, Onkel Kostja och brudparet Tor och Lisa? Om din barndom liknade min det minsta så präglades den åtminstone en smula av Trolltyg i tomteskogen. Den klassiska sagan började som en holländsk bok men blev 1980 även en amerikansk film och fick svenska röster av bland andra Kjell Bergqvist. Den visades flera gånger i SVT under åttiotalet, men sista gången 1989.

Sedan dess har många röster höjts för att få återse den. Det har till och med debatterats på högsta nivå i Sverige. I mars i fjol riktade nämligen moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid en skriftlig fråga till justitieminister Beatrice Ask (m) där han undrade vad hon tänker göra för att filmen ska sändas igen. Jo, det är sant.
Bakgrunden är att ingen vet vem som äger rättigheterna till filmen. Det holländska bolag som hade dem har gått i konkurs och lämnat trollen och tomtarna föräldralösa. Som det är nu kan verket varken sändas eller ges ut på dvd.

Läs Sigfrids fråga och Asks svar här.
Vill du se filmen finns den i sin helhet här.

Fältskog och skalbaggarna

Ikväll hyllades världens populäraste svenskband storslaget i London och veckans arkivklipp blir därför ABBA-relaterat. Agnetha Fältskog var "Gäst hos Hagge" 1985 och de pratade om Raskenstam, turnéliv och hennes "sexiga bak" bland annat.
Vi kommer in mitt i intervjun när Agnetha berättar om hur en spelning fick avbrytas på grund av en våldsam skalbaggesvärm:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här ser du en unik jam session med ABBA och här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Premiär - Här är ditt liv

Det finns nog en och annan mycket nervös redaktionsmedlem på SVT just nu. Ikväll kidnappar nämligen Ingvar Oldsberg en intet ont anande kändis som ska få se sitt liv passera revy. Många pusselbitar ska klaffa för att direktsändningen ska bli de 90 minuter av chock, skratt och tårar som de hoppas på. Jag pratar förstås om Här är ditt liv, en spännande premiär och tung satsning av SVT.

Jag har skrivit om programformatet ett par gånger förut, och det här är ett utdrag ur ett inlägg från oktober i fjol:

"Här chockas Muhammad Ali så att han nästan vänder och går i dörren, här överraskas en sval Phil Collins av några gatumusikanter och här börjar fotbollsstjärnan Ian Wright gråta hysteriskt vid blotta åsynen av programledare Michael Aspel och hans röda bok.

Det hela började som ett radioprogram i USA 1948 och har sedan dess sänts i tusentals upplagor i flera länder. 1954 var det Helan och Halvans tur att bli lurade in i vad som skulle bli parets enda framträdande i amerikansk TV. Något som inte uppskattades till fullo. Så här sa Stan Laurel efteråt: "[Oliver Hardy] and I were always planning to do something on TV. But we never dreamed that we would make our television debut on an unrehearsed network program... I was damned if I was going to put on a free show for them". Se hur det såg ut här.

Många gäster passerade revy, programmet utvecklades och såldes vidare, och några decennier senare var det megaproducenten Simon Cowell som blev tagen på sängen - mitt under inspelning av American Idol.



Programmet med Simon Cowell var stjärnspäckat och krossade också delvis hans image som hård och hjärtlös när ett par funktionshindrade barn dök upp för att tacka honom för all den hjälp han i smyg gett dem och deras kamrater. I slutet kom ett oväntat framträdande av popprinsessan Leona Lewis, tillsammans med operasmörarna i Il Divo.

Den svenska varianten med Lasse Holmqvist sändes 1980-1991. Mest kända ögonblicket därifrån är förmodligen ångesttoppen när Lill-Babs konfronterades med alla sina män, ett möte som skymtar förbi i den här gamla vinjetten från 1985.
Återstår att se vilka klassiska ögonblick som kan skapas framöver."

Här är ditt liv, SVT1 lördagar 20.00.

Är detta drömmen så sover jag nog hellre

Varje gång TV3 visar trailern till den nya realitysåpan Svenska Hollywoodfruar måste jag byta kanal. Mest för att den där kvinnan med vapnet som inte vill bli distraherad är en så obehaglig uppenbarelse. Men också för att tanken på deras livssituation på nåt vis känns beklämmande.

"Anna från Bjuv, Maria från Västerås och Agnes-Nicole från Borås har en sak gemensamt - de lever the American Dream med full lyx och flärd" står det i programbeskrivningen. Det är förmodligen sant. Det är precis det där miljoner och åter miljoner kvinnor världen över drömmer om och strävar efter. Blonderade hårsvall, opererade kroppar, gigantiska palats med hushållerskor och pooler och marmorpelare och rika män som betalar för alltihop.

För mig är det helt obegripligt. Det finns ingenting i deras livsstil som verkar lockande. Inte minsta lilla accessoarhund. Det ger mig förstås inte rätt att döma dem. Det kan när allt kommer omkring bara vara en fråga om tycke och smak. Jag ska inte hymla med att jag också strävar efter det där alla andra strävar efter. Kärlek, pengar, status. Vi har väl bara olika preferenser när det gäller vilken kärlek, vilka pengar, vilken status.

Så frågan blir då: Är de lyckliga? Tja. Vad vet jag. Det är så långt ifrån min värld att jag omöjligt kan avgöra. Så här säger Anna Anka, gift med Paul Anka i DN idag:

Är du feminist?
– Vad är det nu igen?
Frågan härleds av ett uttalande Anna gör i serien: "Om ens make vill att man suger av honom varje morgon måste man ställa upp på det."
Varför?
– Jag accepterar inte otrohet och om min man inte är tillfredsställd kommer han att gå till någon annan. Säger han att han mår bra av att komma sexuellt varje dag och att det gör honom lycklig så är det min uppgift som hustru och kvinna att bemöta det.

Som sagt, så långt ifrån min värld.
Tipstack till Nyhetsblötan.
Svenska Hollywoodfruar, premiär måndag 21.00 i TV3.

Zlatan kom inte från ingenstans

Min bloggkollega Johan Janrell gör en klockren iakttagelse om Viasat Fotbolls sätt att marknadsföra Champions League med en reklamfilm om Zlatan. Anslaget i filmen är det klassiska “Han kom från ingenstans…”

Janrell skriver:

“Ingenstans”?
Nu tror jag inte att trailermakarna är så dumma att de tror att en person kan komma från ingenstans. Det hela är ett retoriskt grepp. Men det är ett olyckligt sådant. Speciellt efter ett år som kantats av oroligheter till följd av extrem uppgivenhet, isolering och utanförskap i just detta “Ingenstans” som Viasat syftar på.

Mycket sant. Rosengård är någonstans.
Hela inlägget läses här.

Elakhet är så 2008

Idol har börjat igen och de som vässade sina pennor och fikabordsargument för att kunna rasa över förskräcklig mobbnings-tv har nog kommit av sig lite. Två avsnitt har sänts och de är väldigt... snälla. Ingen jurytävling i elakast sågning. Inga noga uttänkta oneliners om att de sökande låter som vildkatter i citruspressar eller liknande. Freaksen är visserligen med, men de klipps korta med få kommentarer och mer lugna konstateranden: "Du vet vad det här är för tävling va? Där är dörren." Det är mycket befriande att se.

Jag tror också att det är en helt korrekt taktik. Visserligen har jag alltid haft en känsla av att de där förnedringsälskande tv-tittarna varit i minoritet, men nu är de definitivt färre än nånsin. Den smygande motreaktionen börjar istället ta över.

"Jag är en sån sjuk sucker för glädje" var det nån som skrev på Twitter under det senaste Idol-programmet. "Är det bara jag som ser Idol för the warm fuzzy moments?" undrade en annan. Nej, det är det inte. Det är därför alla Britain's got talent-klipp är de största succéerna på nätet. Nu vill vi se framgångssagor, fula ankungar som blir till svanar, glädje, lycka, hopp. Fånigt? Kanske. Tröttsamt? I längden, javisst. Men inte riktigt uttömt än.

Ikväll sänder TV4 det tredje avsnittet av Idol 2009. Ryktet säger att det elaka i juryn gör comeback. Det återstår att se hur väl det fungerar. Jag vet i alla fall att jag hellre har snäll-tv ett tag.

Mer om Idol tex här och här.

Meddelande till alla Alex Schulmans där ute

Alex Schulman bloggar om mig idag. Jag läser med stor munterhet, trots att han kallar mig en befängd människa, säger att jag "förstör för den sanna feminismen" och tycker jag ska skärpa mig. Jag tycker om Alex Schulman. Han är en skicklig skribent och provokatör och inlägget är en komplett sammanfattning av den argumentationsteknik som så ofta används för att förminska och förlöjliga feminister och feminismen.

Det började med att jag på Twitter kommenterade en formulering han använt sig av. Jag sa:
Alex Schulman skriver att hans Charlie blivit undersökt av en "kvinnlig läkare". Alex. Har vi inte kommit längre än så?

Några personer verkade uppskatta min korta reflektion och "retweetade" den, det vill säga återpublicerade den i sina flöden för att skapa större spridning. Bland andra skribenten Isobel Hadley-Kamptz som Schulman på klassiskt härskarteknikvis döper om till Isabella Upp-Till-Kamptz i inlägget där han skriver om oss: Meddelande till feministerna där ute. Han skriver bland annat:

Jag tror att det var första gången jag träffade en kvinnlig läkare. Därför skrev jag det. Jag tyckte att det adderade intressant information. I en värld av manliga läkare träffade jag plötsligt en kvinna. Det var kul! Jag skrev "kvinnlig läkare" på samma roade sätt som jag skulle skrivit "manlig sjuksköterska" om jag träffat på en sådan. Det var alltså INTE en inlaga i kvinnohatar-debatten. Det var INTE ett försök att krossa feminismen.

Alex Schulman menar förstås inte det han skriver. Han är en intelligent, medveten parodiker som vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Jag läser inlägget med fascination, ser det som en stilistisk övning. Förmodligen är det skrivet med förhoppningen att den illa dolda ironin ändå ska framkalla våldsamma protester. Kanske tror han att jag inte ska se igenom det, att jag ska bli vansinnigt upprörd och bekräfta bilden av mig själv som aggressiv manshatare. Jag läser och skrockar och tänker att jag inte ska nappa på betet. Jag är inte dum. Inte aggressiv och manshatande heller.

Sen ser jag kommentarerna. Här försvinner all min munterhet. Här blir jag sittande modstulen och trött. Kommentarerna är helt oironiska. De håller med. De skrattar. De undanber sig attacker från de "bittra" rödstrumporna. De konstaterar att "mediefeminister" är som vilka onyanserade fanatiker som helst. Jag suckar och inser att jag inte kommer undan. Debatten är viktig, diskussionen bör tas. Jag måste svälja betet och mata trollen.

I en extremt komprimerad version:
Språk är viktigt. Vårt språk berättar hur vi ser på världen. Jag fällde kommentaren eftersom jag tyckte det var ett onödigt språkbruk. Att betona att det är en kvinnlig läkare signalerar ett avvikande från normen. Att prata om kvinnliga läkare, kvinnliga poliser och kvinnliga bilförare signalerar att läkare, poliser och bilförare normalt är män. Det är ett konstant befästande av de könsroller vi har i vårt samhälle. (Könsrollerna är då nånting jag tycker är DÅLIGT).

Jag var inte arg. Ingen skrev att någon var dum eller en idiot, det hittade Schulman på som en del i sin, låt oss säga, konstnärliga frihet. Vissa må tycka att påpekandet av ett ord är en liten sak i arbetet för jämställdhet, men den är inte obetydlig. Tvärtom.

Kaj Kindvall och Thomas Dolby

Efter en kärlekshälsning till Trackslistan så känns det naturligt att även låta veckans (något försenade) arkivklipp innehålla Kaj Kindvall.

1983 kom det första svenska programmet för musikvideor. Det hette Videobeat och leddes av Kaj Kindvall. I det här klippet från 1984 besöker Kaj den brittiske syntpoparen Thomas Dolby. Notera den fantastiska tekniken som Dolby stolt visar upp:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Exempelvis när Depeche Mode spelar Europe. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Älskade Tracks

I en låda i en skrubb i barndomshemmet. På fönsterbrädet bakom gardinen i sovrummet. Undangömda i en tygpåse i en byrå. Små spår efter min uppväxt ligger utspridda lite varstans, i form av kassettband. En hel del kassettband. De tidigaste är märkta "OLIKA". Jag visste inte att det hette "Blandat", jag hade aldrig hört ordet blandband, jag trodde nog att det var något jag uppfunnit själv. (Jag bodde på landet, okej?)

Idag ligger de olyssnade i sina gömslen. Jag vet vad som skulle hända om jag skulle spela dem. Jag skulle förflyttas femton år och många fler kilometer på bara en sekund. Jag kan gissa mig till vilka känslor som skulle komma, dofter och smaker jag skulle känna. Jag tror också jag minns ungefär vilka låtar jag skulle höra. De är inte så många som man först kan tro, vissa hörs dubbelt upp på varje kassettsida och flera finns på många band.

För jag vet hur det var. Kassettbandet satt alltid i spelaren, radion var alltid på och jag lärde mig snabbt att identifiera favoritlåtarna utifrån de allra första tonerna i introt. Även från nedervåningen var jag blixtsnabbt uppe på mitt rum för att kasta mig på rec-knappen. Det skedde automatiskt.

En ansenlig mängd låtar finns bara förevigade som en halv refräng, som en del av någon sorts snabbrepris jag spelat in. Ännu fler låtar ackompanjeras, avbryts eller avslutas av en säregen stämma som tillhör Kaj Kindvall. Jag älskar Kaj Kindvalls röst. Nu, i någon sorts barndomsromantisk drömska. Då avskydde jag den. Den kapade, störde, överröstade mina högt värderade favoritmusiker.

Tänk, det är inte många barn idag som kan förstå det där. Hur det känns att ha musiken så svårtillgänglig, att inte ha råd med skivor eller kassetter, att förlita sig på radion för att nära ens svältfödda öron. Jag lägger ingen värdering i det, bara nostalgi.

Nu fyller Trackslistan 25 år. Grattis! Och tack.