Kort och gott, veckans arkivklipp: Kent intervjuas av Sara Edwardsson i Musikbyrån 1998.
Tidigare ur arkivet: Här kallar Mårten Andersson Kent för "Kräm".
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
The Tyra Banks Show representerar för mig det sämsta i de amerikanska dagspratprogrammen. Det sensationslystna, skenangelägna, iskalla. Hon tar upp avgrundsdjupa ämnen med felplacerad glättighet och synbart falsk medkänsla. Inte sällan med en illa dold förtjusning, liknande den hos en hyena som cirklar runt ett döende djur.
Idag råkade jag se när hon hade tonårsidolen Miley Cyrus på besök. En hårt arbetande Disneystjärna med en i det närmaste ogreppbar makt, som förebild för miljontals barn runt om i världen. Tyra annonserar att de ska gå "up close and personal" på Miley i segmentet "Inside Tyra's studio", (som syftar på James Liptons förtroliga samtal med stjärnor i "Inside the Actors studio"). Mitt intresse väcks. Ska vi få veta något äkta om fröken Cyrus? Hon, som uppträder sympatiskt och glatt men som med en sköld av plast, en proffsighet som gör henne mer till marionett än människa i mina ögon? Vilka personliga spörsmål tänker Tyra ställa henne inför?
Första frågan ska handla om bilden av den livliga, energiska Miley, säger Tyra forcerat och spänner ögonen i henne. Okej, är du beredd? Här är frågan:
- Blir du någonsin svettig, och hur hanterar du i så fall det?
Den norske programledaren Erik Solbakken är aktuell med humorprogrammet Krem Nasjonal på NRK i höst. Som smakprov har de släppt "Kyssesangen" där Solbakken "kliner" (hånglar) med diverse TV-profiler, till exempel Jon Gelius, Norges Jarl Alfredius.
Tanken på en svensk variant är svindlande.
Vem vill du se kyssas med vem på svensk TV?
Tipstack till Abbes pappa.
Jag drabbades av en plötslig saknad efter Peter Rangmar. En oberättigad saknad, eftersom jag aldrig fick träffa honom. Men den är så ibland, saknaden. Oberättigad alltså.
Jag ville bara säga det.
Ni har väl läst att Monty Python-gänget återförenas i höst? De ska fira 40-årsjubileum och lansera en ny dokumentär. Förrförra återföreningen, på humorfestivalen i Aspen 1998, innebar en av de mest svindlande komiska uppvisningarna någonsin. Det skrev jag om här.
Dagens arkivklipp handlar dock om något annat. Något lite mer stillsamt. Det är John Cleese klassiska tal på Graham Chapmans begravning, från 1989. Kärleksfullt, modigt och till fullo sant mot sin vän. Dessutom förstås, vansinnigt roligt:
Faktum är att det där inte var hela talet. Han fortsätter så här:
"You see, the trouble is, I can't. If he were here with me now I would probably have the courage, because he always emboldened me. But the truth is, I lack his balls, his splendid defiance. And so I'll have to content myself instead with saying 'Betty Mardsen...'
But bolder and less inhibited spirits than me follow today. Jones and Idle, Gilliam and Palin. Heaven knows what the next hour will bring in Graham's name. Trousers dropping, blasphemers on pogo sticks, spectacular displays of high-speed farting, synchronised incest. One of the four is planning to stuff a dead ocelot and a 1922 Remington typewriter up his own arse to the sound of the second movement of Elgar's cello concerto. And that's in the first half.
Because you see, Gray would have wanted it this way. Really. Anything for him but mindless good taste. And that's what I'll always remember about him---apart, of course, from his Olympian extravagance. He was the prince of bad taste. He loved to shock. In fact, Gray, more than anyone I knew, embodied and symbolised all that was most offensive and juvenile in Monty Python. And his delight in shocking people led him on to greater and greater feats. I like to think of him as the pioneering beacon that beat the path along which fainter spirits could follow.
Some memories. I remember writing the undertaker speech with him, and him suggesting the punch line, 'All right, we'll eat her, but if you feel bad about it afterwards, we'll dig a grave and you can throw up into it.' I remember discovering in 1969, when we wrote every day at the flat where Connie Booth and I lived, that he'd recently discovered the game of printing four-letter words on neat little squares of paper, and then quietly placing them at strategic points around our flat, forcing Connie and me into frantic last minute paper chases whenever we were expecting important guests.
I remember him at BBC parties crawling around on all fours, rubbing himself affectionately against the legs of gray-suited executives, and delicately nibbling the more appetizing female calves. Mrs. Eric Morecambe remembers that too.
I remember his being invited to speak at the Oxford union, and entering the chamber dressed as a carrot---a full length orange tapering costume with a large, bright green sprig as a hat----and then, when his turn came to speak, refusing to do so. He just stood there, literally speechless, for twenty minutes, smiling beatifically. The only time in world history that a totally silent man has succeeded in inciting a riot.
I remember Graham receiving a Sun newspaper TV award from Reggie Maudling. Who else! And taking the trophy falling to the ground and crawling all the way back to his table, screaming loudly, as loudly as he could. And if you remember Gray, that was very loud indeed.
It is magnificent, isn't it? You see, the thing about shock... is not that it upsets some people, I think; I think that it gives others a momentary joy of liberation, as we realised in that instant that the social rules that constrict our lives so terribly are not actually very important.
Well, Gray can't do that for us anymore. He's gone. He is an ex-Chapman. All we have of him now is our memories. But it will be some time before they fade."
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Nu har den 1792:a sommarprataren avslutat sitt program och därmed också årets säsong. Men redan senare i höst kommer det att bli mer Sommar - i TV. Nu samarbetar nämligen SVT och SR om Sommarpratarna, en serie i sex timslånga delar där gamla sommarvärdar ska mötas och samtala utifrån sina gamla program. Fem personer i varje avsnitt, fem som har utmärkt sig under de 50 år Sommar har sänts.
Mina favoriter den här säsongen var Nour El-Refai, Petra Mede, Alex Schulman och Morgan Alling. Tyckte också mycket om Hanna Hellquist och Kristian Luuk, även om den senares program var väldigt ojämnt.
Nahid Persson Sarvestanis berättelse var fasansfull och gripande, Ola Salo var uppriktig men fångade mig inte hela vägen, och Jerry Williams, vilket språk han har! Jag blir så glad av tanken att det finns människor som pratar som Jerry Williams.
Frida Hyvönen var oengagerande, Hasse Alfredsson var monstertrist men sämst av alla var Laleh. Herregud, jag ville bara ta tag i henne, ruska henne och skrika SKÄRP DIG. En så begåvad person som fladdrar ur sig så ogenomtänkt svammel.
Här kan du se vad jag tyckte om Malin Sävstam, Cecilia Frode, Lena Philipsson och Ann Heberlein.
Foto: www.fotoakuten.se
Från AB: "Så var Usain Bolts lopp minut för minut. Sportbladets Emil Karlsson direktrapporterade från Berlin."
Uppsnappades först av Magnus Betnér.
Klicka för större bild.
DN har träffat komikern Henrik Dorsin i ett samtal om "Tingeling"-virrvarret efter Melodifestivalen och hans förebilder inom humorn bland annat. Artikeln påminner mig om en sak, och jag vet att jag redan postat veckans arkivklipp men jag kan inte undanhålla er denna pärla från förr. Visste du att Henrik Dorsin var med i "Vinterviken"? Du vet, filmen med Lina "Elisabeth" Englund och David "John-John" Tainton från 1996? Jodå, titta här:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Han tog ett storstilat farväl, men var inte borta särskilt länge. Den 14 september är det premiär för Jay Leno Show i USA. Gode vännen Jerry Seinfeld blir premiärgäst. Jay Leno har aldrig varit en av mina favoritkomiker, men som talkshowvärd är han stabil.
I veckans arkivklipp backar vi bandet och tittar på Leno och några andra som senare blivit bjässar på komikerscenen: Steve Martin, Dave Letterman, Gary Shandling och Eddie Murphy. Här är klipp från deras allra första framträdanden på The Tonight Show.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här är ett gammalt klipp när Leno gästar Letterman, här debuterar Jerry Seinfeld. Här hittar du en sammanställning över alla klipp jag har hittat hittills.
En epok går i graven på måndag när P3 skrotar "tjickan". Tjickan, alltså jingeln som låter tjicketi-kao-wao har varit P3:s signum sedan 1993, men allt har sin tid och nu ska en ny ljudbild ta över. Patrik Berggren och Anders "Moneybrother" Wendin har gjort den nya ljudloggan, som du kan lyssna på här.
Personligen kommer det här för alltid vara det jag först associerar till när jag hör tjickan:
Jag har blivit utmanad, vilket jag är glad över. Men det var en klurig utmaning. Det handlar om böcker, femton böcker närmare bestämt. "Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes."
Femton är många. Förra gången jag blev bokutmanad tipsade jag om två-tre stycken, och tyckte det var jobbigt nog. Men okej, utan att tänka för mycket:
Godnatt Mister Tom, Michelle Magorian
Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren
Sista chansen, Douglas Adams
En vacker dag, Ira Levin
Pojken i skogen, Mats Jonsson
Utvandrarna, Vilhelm Moberg
New York-trilogin, Paul Auster
Gör vad du vill, Erlend Loe
Frestelsernas berg, Jonas Gardell
Kalle och chokladfabriken, Roald Dahl
Oscar och den rosa damen, Erik-Emmanuel Schmitt
Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
Liftarens guide till galaxen, Douglas Adams
Sagor för barn över 18 år, Tage Danielsson
Spelar min lind, sjunger min näktergal, Astrid Lindgren
Kanske inte de femton allra bästa, men femton som jag minns. Förmodligen för att jag läste de allra flesta som tonåring.
För att få lite nya boktips vill jag nu se en lista från Technicolor, Ola Claesson, Sleepless, manotanten, Matilda och Halvar.
Sparade Nour El-Refais sommarprogram som om det vore den sista karamellen i påsen, men idag kunde jag inte vänta längre. Jag har läst tillräckligt mycket för att veta att jag skulle tycka om det, veta att jag skulle röras och uppröras och gråta. Så blev det också.
Nour, jag vill bara säga att du är så himla, himla fin och bra.
Lyssna. Det är en order. Du hittar det här.
Mästarnas mästare i SVT var en av förra TV-säsongens positiva svenska överraskningar. Vi fick se en hel del starka scener med bland andra Ara Abrahamian och Emma Igelström. Till våren kommer en ny säsong - och den verkar lovande. Jag ser fram emot att få se karaktärer som Brolin, Stefan Holm och Åsa Sandell bli kompisar, och så en Patrik Sjöberg mitt i alltihop som nog kan röra om i grytan. För det är ju interaktionen mellan deltagarna som är den stora behållningen, och inte tävlingsmomenten.
Här är alla deltagarna: Agneta Andersson, rodd, Tomas Brolin, fotboll, Tomas Gustafson, skridsko, Stefan Holm, höjdhopp, Tomas Johansson, brottning, Louise Karlsson, simning, Ulrika Knape, simhopp, Armand Krajnc, boxning, Catrin Nilsmark, golf, Åsa Sandell, boxning, Patrik Sjöberg, höjdhopp.
TV3 kontrar med Superstars, även det ett sportstjärneprogram med en lockande laguppställning (bland annat Ara Abrahamian!) och mer om det kan du läsa hos kollegorna på TV-planeten.
Minns ni programledarduon Jan Trolin och Ellinor Persson? Tillsammans gjorde de 80- och 90-talsprogram som Unga tvåan, Kosmopol och Vi i femman. För många är de två av barndomens största TV-profiler, och då det här råkar vara bloggens tusende publicerade inlägg(!) är det dags att återuppväcka min "Vad hände sen"-serie.
Jan Trolins karriär hann tyvärr inte bli så lång. Förutom de nämnda programledaruppdragen jobbade han en del som konferencier och även en kort tid för stiftelsen Det naturliga steget. Han dog strax innan sin tjugosjunde födelsedag, enligt Wikipedia av en hjärntumör.
Ellinor Persson gifte sig och bytte namn till Ellinor Geete men skilde sig och heter nu Ellinor Persson igen. Hon hade Jan Trolin att tacka för hela sin karriär. De kände varandra ytligt sen tidigare och efter att hon kommit tvåa i Fröken Sverige 1988 uppmanade han henne att söka till SVT:s ungdomsredaktion i Växjö. På den vägen var det. Efter ungdomsprogrammen jobbade hon med titlar som Resume Direkt (TV3), Zapp! (SVT) och Lotta (Kanal 5). 1997 var hon redaktör för det mest kontroversiella programmet just då - Expedition Robinson. Året därpå ledde hon Kanal 5-satsningen Hot Pepper som las ner efter bara tre veckor.
Hon gick tillbaka till SVT och gjorde programmen Uppdrag Musik och Sommarnöje. År 2000 fick hon sitt andra barn, Johanna, lillasyster till Jordan. I samband med den första graviditeten 1997 drabbades hon av hypothyreos, en sköldkörtelsjukdom, och tappade nästan ett år av sitt liv till konstant trötthet och lunginflammationer. Efter det måste hon medicineras livet ut.
2001 var hon programledare för SVT:s Upp till bevis, sen gick hon över till att jobba mestadels med sport. Efter uppdrag för Ishockey-VM och Idrottsgalan gjorde hon 2003 sitt sista programledarjobb för TV, Spelbolaget i TV4+.
Nu är hon moderator på heltid. När hon dyker upp i TV-rutan är det som gäst i något lekprogram, till exempel På Spåret som hon vann 2004 tillsammans med Dick Harrison.
BONUS:
En person du kanske förknippar med Trolin och Persson är Gila Bergqvist. Hon heter numera Gila Bergqvist-Ulfung och gjorde sitt senaste TV-uppdrag som programledare för Sommartorpet 2000-2001. Nu jobbar hon som barnfilmskonsulent och kortfilmsregissör.
Se också den fantastiska informationsfilmen Bibblan med Jan Trolin här. Filmen är från 1994 och presenteras med orden:
"BIBBLAN är videon som väcker ungdomars intresse för biblioteket. I filmen guidas vi runt bland böcker, tidningar och kassetter av Jan Trolin, bl.a. känd från TV’s ungdomsprogram Unga Tvåan och Kosmopol. Han visar på ett lättsamt vad biblioteket har att erbjuda. Filmens språk, tempo och längd är anpassad till målgruppen så att budskapet går fram utan att bli tröttande."
Tidigare i Vad hände sen-serien: S.O.A.P, Björnes magasin, Dr Quinn, Ensamma hemma, MacGyver, The Wonder Years, Helt apropå och Alf.
Denna söndag borde det naturliga vara att gräva i arkivet efter John Hughes-klipp eller kanske någon gammal skatt med Paula Abdul, eller varför inte något från början av Madonnas karriär, men eftersom jag inte kan välja tar jag något helt annat.
Det här klippet är från 1989, när det som inte får hända händer vid ett uppträdande av Lili och Susie. Tekniken är inte på deras sida och en stackars Jan Trolin (minns ni honom?) får komma in och försöka rädda situationen.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här är till exempel Madonnas allra första liveframträdande. Här hittar du en sammanställning över alla arkivklipp jag har hittat hittills.
Paula Abdul har som bekant hoppat av American Idol efter åtta säsonger. Så här skrev programledaren Ryan Seacrest på Twitter när nyheten kom:
"Idol and the cast have grown with each other over the last 8 seasons..I can't imagine the panel without puala. She's a star @ a great friend"
Lite ihåligt kanske att skriva om deras fina vänskap och samtidigt stava hennes namn fel. Nåja. Tillfälliga ersättare när nya auditionturnén drar igång blir hur som helst Katy Perry och Posh Spice. Sedan ska en mer permanent lösning hittas.
Själv förstår jag inte poängen. Fyra domare är minst en för mycket, det tar alldeles för lång tid att låta alla prata och faktum är att man bara bryr sig om vad Simon Cowell säger ändå.
Jag älskar Sommar i P1. Det är ett sådant sympatiskt programformat utan större motsvarighet i dagens mediebrus. Men det är inte alltid lätt att ta sig tid att lyssna. Hittills i år har jag i alla fall hunnit med:
Hanna Hellquist. Underbara människa. Rättframt, provocerande och roligt. Även sorgligt men aldrig sentimentalt.
Hans Alfredson. Hasse, Hasse, jag tycker så mycket om dig. Men här lyssnade jag bara på de första 45 minuterna, sen klarade jag inte mer. Trött, släpande, urtråkigt. Visst kan det vara trevligt att damma av lite 50-talsnostalgi, men nån måtta får det vara. Kanske var andra halvan av programmet bättre, men det får jag nu aldrig veta.
Malin Sävstam. Hjärtskärande. Om hur man överlever en katastrof, och då menar jag ingen kvällstidningskatastrof utan en riktig katastrof. Trösterikt och intressant, om än med inslag lite väl flummiga för min smak.
Cecilia Frode. Nja. Visserligen blev det bättre efter den inledande osammanhängande filosofpoesin, men programmet föll mig ändå inte i smaken.
Lena Philipsson. En positiv överraskning. Gick inte på djupet överhuvudtaget men var personlig och finurlig. Ett glatt sommarprogram.
Ann Heberlein. Framstod som mycket sympatisk. Av någon anledning hade jag väntat mig att hon skulle låta äldre, hesare och mörkare, men programmet var mer fokuserat på tröst, ljus och framtidstro.
Har inte alls hunnit med alla jag velat, men det kommer att bli fler. Nour El-Refai, Kristian Luuk, Alex Schulman och Morgan Alling står på tur bland andra.
Foto: www.fotoakuten.se
1987 besökte Boy George det klassiska svenska TV-programmet Jacobs stege. Med sina mys-underliga frågor (What kind of flower is Madonna?) charmade Jacob Dahlin popstjärnan så pass att han ville ta med honom hem efteråt.
Skön översättningsmiss också när Boy George tar en klunk ur tekoppen med orden "It's lovely this herbal tea" och textningen skriver "Vad gott det är, det här äckliga teet"(?).
Här hittar du del två, där Boy George framför To be reborn.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
När han hade sagt ja och hon hade sagt ja och de hade blivit förklarade man och hustru tog vännen Jan fram sin tin whistle och sin tvärflöjt och spelade för brudparet och oss andra och det var så högtidligt och perfekt som det bara kan bli inne i en andlöst vacker kyrka från slutet av 1400-talet med ett svenskt sommarregn strilande utanför. Vad han spelade? It is you från soundtracket till - wait for it - Shrek. Shrek är brudgummens favoritfilm genom alla tider.
Jag har så fina vänner.
Inlägg
Alla kommentarer
