Michael Jackson dog stjärndöden
Igår paddlade jag och sambon kajak på en spegelblank sjö och lekte associationsleken, musikvarianten. Jag nynnade en låt, han associerade till en annan och vi föll in i varandras tafatta försök att minnas texter och vävde oss fram från svensk folkvisa till industrisynth till disco. När vi la till mot bryggan sjöng vi "Earth song", högt och falskt.
"Jag har så svårt att tänka mig att Michael Jackson är en verklig person" sa jag. "Jag menar, att han finns hela tiden. Att han finns nånstans just nu." Sambon hummade med. "Precis nu till exempel. Vad gör han?" sa jag, och sen sa jag den där spontana meningen som efteråt skulle ila kvar i maggropen: "Jag tror att han ligger i en sjukhussäng och får dropp eller nåt." Ilandet började idag när jag zappade förbi BBC och såg en "Breaking News"-skylt flimra förbi i nederkant. Han är död. Michael Jackson är död.
Jag sa det jag sa igår för att jag minns hur han såg ut vid det där framträdandet i London i mars. När han tillkännagav sin nya turné. Sin sista, sitt avsked. Han var en spillra. Ett skal. En grotesk mask utan innehåll, så tunn och vinglande och stelt leende. Han upprepade de få repliker han kommit för att säga, upprepade dem en och två gånger för mycket och fick ledas bort.
En stjärna ändå förstås. Alltid en stjärna. Föddes som en, dör som en. Dör den enda rätta stjärndöden, den för tidiga. Det fanns inget annat slut, ingen annan möjlig ände på en karriär, ett liv som Michaels. Han skulle aldrig kunnat bli en kutryggig äldre man, aldrig kunnat glida undan bland de bortglömda, de åldrade celebriteterna. I hans öde fanns aldrig att leva så länge att en generation som inte varit med om hans storhet hunnit växa upp. Nej. Det var bara så här det kunde sluta. På inget annat sätt.
Ändå sörjer vi. Vi sörjer inte personen Michael, honom fick vi aldrig lära känna. De är få, de som vet att gråta över honom, och vi kan ha medlidande med dem. Vad vi sörjer är femtio år med The King of Pop. Att det inte blev femtioen, eller sjuttiosex, eller nittiosju. Att stjärnan har brunnit ut. Och att han aldrig hann få sitt avsked.
Läs andra: SvD, AB, AB2, DN, Sydsvenskan, SVT, Mymlan, Gunilla Brodrej, Kulturbloggen, Oswald, Ulrika Good, Henrik Bennetter, Ola Claesson, Prankmonkey, Elin Grelsson.
4 kommentarer:
läskigt sammanträffande!
men kan man, med tanke på den bild man fått från media, sörja Michael Jackson? för mig framstod han som så störd och bisarr att det känns närmare till hands att tänka "så slapp han lida längre" än att tycka att det är tragiskt.
Det är väl lite det jag menar, att personen Michael överskuggas av ikonen Michael. Väldigt få kände honom, vi andra såg bara den här seriefiguren. En gång den störste, nu mest en karikatyr.
Huruvida han led eller inte är förstås omöjligt att svara på. Men välmående såg han verkligen inte ut att vara i London.
Hela dagen har min hjärna och mitt hjärta undermedvetet bearbetat vad som hänt. I morse var jag ganska förvånad när jag inte kände något. Jag kände ingen sorg. Kallt konstaterade jag bara att han dog för flera år sedan. Mordet började antagligen redan när han var ett litet barn. Mördare har varit illasinnade okänsliga personer, ryktesspridande, skadeglada, missunnsamma, omänskliga ögontjänare. Han hade kanske aldrig en chans. Han var kanske från början dömd till ensamhet, utanförskap. Att bli föraktad och hånad.
Han dog för flera år sedan. Men idag hoppas jag att han fått komma hem. i vilket fall känns det som att jag återfått en vän som togs ifrån mig för flera år sedan. Nu kan jag äntligen sörja.
Han ser faktiskt bara välmående ut på Jackson Five-videosarna. I stort sett. Visst, lite sedan också kanske. Men tynande. Bort sedan liksom.
Och praktiskt taget utsuddande sig själv. På något vis. Eller så hade han en hudsjukdom. Det får vi nog aldrig veta.
Skicka en kommentar