Jag har en vän som är programledare för ett naturprogram i TV och som är lite som Snövit faktiskt, lockar fram djur ur alla hörn. Den här räven till exempel, som kom och hälsade när vi hängde i helgen. Vi bjöd den på sojakorv (så urbana är vi) och det tyckte den om. Min mobilkamera var den mer skeptisk emot, så bilderna blev inte de bästa. Nästa gång ska jag be Snövit ropa fram en björn eller lo eller kanske en flodhäst, så blir det lite mer action.
Okej, det här börjar kanske bli lite tjatigt, men hur ska jag kunna välja något annat arkivklipp denna söndag än ett MJ-klipp? Jag hade gärna visat uppträdandet med Carol Burnett från 1975 men det har ni redan sett, så det får bli en kortfilm ur en samling (Dangerous - The Short Films) som släpptes 1993 istället:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Är fortfarande milt men märkbart tagen av gårdagens dödsbesked. Någonstans finns förstås gränsen för hur många runor, analyser och bitska skämt om Michaels liv och död som man orkar läsa, men dit har jag inte nått ännu. Jag är inte mättad. Andres Lokko skriver fint om en förlorad barndom i SvD, läs det. Så här skrev jag om Jackson när han fyllde 50 år. Så här skrev han själv om sin barndom en gång i tiden:
Have you seen my childhood? I'm searching for the world that I come from. 'Cause I've been looking around, in the lost and found of my heart. No one understands me. They view it as such strange eccentricities. 'Cause I keep kidding around, like a child, but pardon me... People say I'm not okay', cause I love such elementary things. It's been my fate to compensate, for the childhood I've never known.
Have you seen my childhood? I'm searching for that wonder in my youth. Like pirates in adventurous dreams, of conquest and kings on the throne. Before you judge me, try hard to love me, look within your heart then ask: Have you seen my childhood?
People say I'm strange that way, 'cause I love such elementary things. It's been my fate to compensate, for the childhood I've never known. Have you seen my childhood? I'm searching for that wonder in my youth. Like fantastical stories to share, the dreams I would dare, watch me fly!
Before you judge me, try hard to love me. The painful youth I've had. Have you seen my childhood?
- Michael Jackson, 1995.
Igår paddlade jag och sambon kajak på en spegelblank sjö och lekte associationsleken, musikvarianten. Jag nynnade en låt, han associerade till en annan och vi föll in i varandras tafatta försök att minnas texter och vävde oss fram från svensk folkvisa till industrisynth till disco. När vi la till mot bryggan sjöng vi "Earth song", högt och falskt.
"Jag har så svårt att tänka mig att Michael Jackson är en verklig person" sa jag. "Jag menar, att han finns hela tiden. Att han finns nånstans just nu." Sambon hummade med. "Precis nu till exempel. Vad gör han?" sa jag, och sen sa jag den där spontana meningen som efteråt skulle ila kvar i maggropen: "Jag tror att han ligger i en sjukhussäng och får dropp eller nåt." Ilandet började idag när jag zappade förbi BBC och såg en "Breaking News"-skylt flimra förbi i nederkant. Han är död. Michael Jackson är död.
Jag sa det jag sa igår för att jag minns hur han såg ut vid det där framträdandet i London i mars. När han tillkännagav sin nya turné. Sin sista, sitt avsked. Han var en spillra. Ett skal. En grotesk mask utan innehåll, så tunn och vinglande och stelt leende. Han upprepade de få repliker han kommit för att säga, upprepade dem en och två gånger för mycket och fick ledas bort.
En stjärna ändå förstås. Alltid en stjärna. Föddes som en, dör som en. Dör den enda rätta stjärndöden, den för tidiga. Det fanns inget annat slut, ingen annan möjlig ände på en karriär, ett liv som Michaels. Han skulle aldrig kunnat bli en kutryggig äldre man, aldrig kunnat glida undan bland de bortglömda, de åldrade celebriteterna. I hans öde fanns aldrig att leva så länge att en generation som inte varit med om hans storhet hunnit växa upp. Nej. Det var bara så här det kunde sluta. På inget annat sätt.
Ändå sörjer vi. Vi sörjer inte personen Michael, honom fick vi aldrig lära känna. De är få, de som vet att gråta över honom, och vi kan ha medlidande med dem. Vad vi sörjer är femtio år med The King of Pop. Att det inte blev femtioen, eller sjuttiosex, eller nittiosju. Att stjärnan har brunnit ut. Och att han aldrig hann få sitt avsked.
Läs andra: SvD, AB, AB2, DN, Sydsvenskan, SVT, Mymlan, Gunilla Brodrej, Kulturbloggen, Oswald, Ulrika Good, Henrik Bennetter, Ola Claesson, Prankmonkey, Elin Grelsson.
Tjugosjuåriga Schapelle Corby från Australien skulle åka på en tvåveckors semester till Bali. Det var i oktober 2004. Hon har fortfarande inte fått återvända hem. Hon greps på flygplatsen med 4,2 kilo marijuana i sin väska men har hela tiden hävdat att hon är oskyldig. Hennes fall blev oerhört uppmärksammat i Australien och Indonesien och hon döptes snabbt av balineserna till "Ganja Queen". Många krävde hennes avrättning, i Australien sågs hon som "the girl next door" och 90 procent trodde på hennes oskuld. Domslutet kunde ses i direktsänd tv.
Dokumentärfilmaren Janine Hosking följde fallet och rättegången och resultatet kan du se sent i kväll. Filmen är en stark och närgången uppvisning av en mardröm, där skuldfrågan för tittaren först syns avgörande, men senare på något märkligt sätt förlorar i betydelse. Kvar står historien om en familj, ett rättsväsende, en mediecirkus och en drogkultur som inte överrensstämmer med lagar och bestraffningar.
Ganja Queen SVT2 tisdag 00.10-01.45
En duett mellan Kate Bush och Rowan Atkinson ser man inte varje dag. Men idag kan man det. Det här klippet är från 1986:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Rapports avtackningsfilm till mångåriga kollegan K-G Bergström. En guldgruva av arkivklipp med bloopers, ett gästinhopp av Celine Dion och en Reinfeldt som visar att även en statsminister kan ha humor. Bland annat.
Via Mymlan.
Alltså, det här med att SVT visar nittiotalsserien "Sjukan" i repris. På ett sätt tycker jag det är helt rätt tänkt. SVT har en fantastisk skatt att förvalta i och med sitt arkiv. Mången krona har plöjts ner i serier som i bistra tider borde plockas fram och utnyttjas igen. Man ska heller inte underskatta nostalgins kraft, även om tv-program (i synnerhet humorserier) oftast inte åldras särskilt väl. Men "Sjukan"? På bästa sändningstid? Fredagar 20.30 förväntas vi bänka oss framför en fjorton år gammal serie som inte var särskilt lysande ens när den kom.
Visst är det lite nittiotalsnostalgi att få se Lasse Lindroth igen, men jag vet inte om det räcker för tolv fredagar. Vad tycker du?
Foto: Pressbild SVT
En regnig söndag som den här kurar vi ner oss i sofforna och njuter av gott sällskap, gott tilltugg och goda samtal. Varför inte ett samtal mellan Leif GW Persson och Jonas Hallberg? Vi får bland annat lära oss att svenskar inte känner varandra tillräckligt bra för att slåss och lyssna till en argumentation om ett statsråd som köper ost. Ur Måndagsbörsen 1981.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Filip och Fredrik och Knesset - Vi är världen.
Quentin Tarantino och Brad Pitt vill göra en amerikansk variant av "Män som hatar kvinnor". Låter det för bra för att vara sant? Ja, det är det förmodligen också. Men ryktet har florerat ett tag, baserat på den här artikeln i Times Online.
“We are inundated with requests for permission to make plays and cartoon strips out of Millennium,” they said. “Quentin Tarantino and Brad Pitt would like to buy the rights for a remake of the film. We want her opinion.”
"They" syftar på Larssons far och bror, "her" på änkan Gabrielsson. Reservationerna är förstås många, och Tarantinos och Pitts eventuella intresse betyder nödvändigtvis inte att de också skulle vara aktuella som regissör och skådespelare, men visst vore det en ganska häftig tanke?
Variety skriver också om uttalandet, men hittar inget som bekräftar:
"According to Tarantino's rep, he's never heard of the project in connection with Tarantino, who has never mentioned it."
Nä. Sannolikheten för en Mikael Blomkvist i Brad Pitts gestalt (och en Lisbeth/Angelina? Hon har spelat hacker förut...) är väl inte alltför stor. Kanske ska vi vara glada för det.
Via Twitter formas just nu en jury till ett nyinstiftat journalistiskt pris: Årets notis. Ett fantastiskt initiativ som fått mig att leta i arkivet. För vem älskar inte en bra notis?
Som "Sovande kvinna fick håret friserat". Eller "Utryckning med blåljus", "Ambulans hämtar sjuk" och "Grå pantrar invaderar IKEA". Eller vem minns inte "Ung flicka åt upp banan"? När det gäller den senare får man nästan större behållning av kommentarerna än notisen i sig. Diskussion om huruvida det är snatteri eller inte att äta en banan, om det inte är väldigt dyrt med fem kronor för en banan och om ICA är bättre än Hemköp... Underhållning.
Jag måste väl i sammanhanget också nämna klassikern "Det blev ingen cd".
Uppdatering: Nu har priset fått en egen sajt! Du hittar den här.
Om det är ta-fyra-pocketböcker-betala-för-tre så är det helt omöjligt att bara köpa en. Eller hur? Det är inte bara jag som lider av denna måste-köpa-fyra-sjukdom väl? Dagens skörd: Zbigniew Kuklarz - Anteckningar från en liten Fiat, Peter Kihlgård - Strandmannen, Doris Lessing - Gräset sjunger och Henrik Lange - 80 romaner för dig som har bråttom. Den sistnämnda (se bild till höger) tror jag passar mig alldeles utmärkt just nu.
Så här dagen-efter finns väl inget annat att göra än att hänge sig åt den enda sanna trösten: nostalgin. Så här såg det ut när frisyrerna var längre, sommaren var hetare och fotbollsspelarna bättre.
Mer om den förtrollade sommaren 94 har jag skrivit här.
P.S. Glöm inte att rösta idag.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Ännu en bild ur verkligheten: Förra veckan var det "Giant fat balls" i matbutiken, den här gången är det tryckfelsnisse som har varit framme bland badrumsmöblerna... Eller har han?
(Det står "tryckfelsnisse" på lappen, att det står "ryckfelsnisse" på fotot är fotografens fel).
En sommardag för 21 år sedan ska visa sig vara en ovanlig dag för den isländske gatumusikanten Jon Magnusson, även om den börjar som alla andra dagar. Det är juli 1988 och han står som så många gånger förr och spelar på sin gitarr på en gata i centrala Köpenhamn. Plötsligt går någon förbi som verkar lite bekant. Ja, faktiskt mer än bekant, Jon kan i stort sett alla hans låtar, men inte kan det väl vara..? Jo. Det är han. Och några sekunder senare står Jon och sjunger och spelar tillsammans med Bruce, The Boss himself, Springsteen.
De spelar en låt och sedan en låt till, någonstans mitt i allting skrattar Springsteen och säger "He knows my music better than I do", sedan spelar de en låt till, sedan kramas de och han försvinner lika snabbt som han dök upp.
Gitarren som The Boss spelade på strängades aldrig om och Magnusson gav senare bort den till en välgörenhetsauktion. Dagen efter var deras möte på tidningarnas förstasidor och den tidigare okända trubaduren blev "JoJo" med hela den nordiska Bruce-publiken. Här är The River, med Bruce Springsteen och Jon Magnusson:
Den första låt de spelade tillsammans var I'm on fire, se den här, och den sista var Dancing in the dark. Runt 2 minuter in i det här klippet går det upp för Jon Magnusson vad han faktiskt står och gör och vid 2.20 får han glädjefnatt och brister ut i en extatisk dans som får både Bruce och åskådarna att dra på munnen:
Ikväll spelar Bruce i Sverige, läs mer om det här, här, här och här.
Jag såg just min favoritsökterm ever. I dag hittade nämligen någon till min blogg genom att söka på följande fras:
"fanns xena warrior princess eller är det på hittat ?"
Så. Idag presenterades sommarpratarna, med sedvanlig pompa och ståt. Jag råkade komma över lite inside-information tidigt i år men har inte avslöjat nåt eftersom jag är så snäll och duktig. (Jag vet för övrigt en grej om På Spåret som skulle orsaka en hel del rabalder och strul för produktionen om det kom ut men jag säger inget för jag är så grymt bra på att hålla hemlisar.)
Hur som helst, de här tänker jag lyssna på i första hand i sommar:
Juni:
22 › Hanna Hellquist
25 › Malin Åkerman
29 › Hans Alfredson
Juli:
3 › Cecilia Frode
4 › Lena Philipson
5 › Herman Lindqvist
7 › Nour El-Refai
8 › Roger Wallis
16 › Ann Heberlein
17 › Elizabeth Gummesson
18 › Kristian Luuk
19 › Per Olov Enquist
21 › Johan Lindeberg
23 › Malin Sävstam
25 › Morgan Alling
26 › Ola Salo
27 › Petra Mede
28 › Arash Labaf
30 › Laleh Pourkarim
31 › Peter Englund
Augusti:
1 › Alex Schulman
7 › Jörn Donner
8 › Bodil Malmsten
9 › Anders Lundin
10 › Nahid Persson Sarvestani
12 › Frida Hyvönen
13 › Günter Graffenberger
15 › Jan Guillou
Jag får små rysningar längs ryggraden av tanken på att Hasse Alfredson sommarpratar exakt på klockslaget 50 år efter att kompanjonen Tage Danielsons programidé premiärsändes. Den 29 juni 1959 kl 13.00 sändes det allra första "Sommar", på Tages initiativ.
Inlägg
Alla kommentarer
