Hyllning till en glömd artist

Philippe Candeloro var en av nittiotalets starkast lysande idrottsstjärnor. Minns du honom inte? Det kanske beror på att han var fransman. Eller att hans sport inte var någon av de stora bollsporterna. Eller att han aldrig vann någon stor titel. Nej, det där sista är inte sant, eller jo, han vann visserligen aldrig någon stor titel, men det spelar ingen roll. Du borde minnas honom ändå.

Philippe Candeloro var konståkare. En elitidrottsman, med allt vad det innebar. Han hade stått på skridskor sen barnsben, tränade stenhårt dag ut och dag in och drillades av de allra tuffaste. Några månader innan OS 1992 skadade han sig och såg sin dröm gå i kras. Men han kämpade sig tillbaka och vann ett överraskande brons i Lillehammer 1994. Då skulle karriären ta fart på allvar, med fler framgångar i stora sammanhang, men det gjorde den inte riktigt. Det blev aldrig något mästerskapsguld. Philippe hade nämligen inte samma prioriteringsordning som de flesta andra på den nivån. Resultaten var bara nummer två. Nummer ett var alltid publiken.

Hans främsta motståndare var ofta ryssar, till exempel den graciöse supertalangen Ilia Kulik. De var klassiskt skolade, tekniska perfektionister, eleganta och atletiska. Philippe var fånig, slarvig, klädde ut sig till Lucky Luke, tog av sig till bar överkropp och flörtade ogenerat med domarna. På uppvisningen i Lillehammer gjorde han entré mitt i publiken, iklädd en amerikansk flagga och boxhandskar sprang han genom åskådarhavet, hånglade upp några damer och lyfte kommentatorernas armar mot taket. Tävlingsmässigt kritiserades han för sin yviga hoppstil, faktum var att det kunde bli lite hur som helst när han var på isen. Man visste aldrig vad som skulle hända. Han var rolig och dramatisk och jag fullkomligt älskade honom.

Till OS i Nagano 1998 kom han utan några stora segrar i bagaget. Men den vanligtvis så reserverade japanska publiken skrek sig hesa ändå, när han äntrade isen klädd som D'Artagnan:



Det blev ett brons, igen. Men valören på medaljen spelar mindre roll i sammanhanget. (Titta på stegsekvensen i andra halvan av programmet, vid ca 3.25. Titta och lyssna på publiken.)
Igår sändes delar av uppvisningen från årets VM i Los Angeles. Men konståkningen blir aldrig igen var den var på nittiotalet - inte utan Philippe Candeloro.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.