PRO-Grynet

Några kollegor diskuterar Anna Wahlgren:

C: Vilken fascinerande person alltså.
P: Ja, hon är helt bedårande! Som en PRO-variant av Grynet.

(Detta var innan barnmisshandelsdebatten.)

Så här dum är jag

Jag försökte förra veckan skaka liv i mitt nyårslöfte, Operation allmänbildning 2009. För att peppa mig ytterligare ska jag nu offentligt erkänna något ytterst genant. En historia som illustrerar vad bristande allmänbildning kan leda till.

Det var många, många år sen, jag skyller på det. Jag jobbade på Sveriges Radio och hörde min (inte heller så allmänbildade) kollega läsa en nyhetssändning där hon bland annat nämnde den nordkoreanska diktatorn.

Kollega: "...bla bla bla Kim Jong två..."
Jag (när kollegan kommit ut ur båset): Sa du Kim Jong två? Hahaha!
Kollegan: Ja, det låter ju konstigt förstås... Men det står ju här att han heter så.
Jag (överlägset): Det heter väl ändå Kim Jong den andre.

Herregud.

Vila i frid Bea Arthur

En pantertant, en golden girl - Bea Arthur har gått ur tiden.


Från The American Comedy Awards 1992.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

Det ser ljust ut för Jessica

Aftonbladet skriver om Jessica Almenäs som brännskadades av TV4:s nya ljussättning. Det låter otäckt, med hudflagor som faller av, brännblåsor och en hornhinna som är skadad. Jag har för mig att norska prinsessan Mette-Marit råkade ut för något liknande under en intervju en gång. Ljuset blir alldeles för starkt, men det märks inte förrän efteråt. Hur som helst, reportern tycker ändå det är på sin plats med en liten ordvits:


"Hennes arbetsgivare, produktionsbolaget OTW och Kanal 75, väntar nu på en rapport som utreder felet på den tekniska utrustningen i studion. Det ser ljust ut."

Sweden may have free health care but America has Baconnaise

The Daily Show besöker Sverige, del 2. Den här gången träffar reportern Leif Pagrotsky och ABBA-Björn.

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome Pt. 2
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Robyn och socialismen

The Daily Show kommenterar den amerikanska rädslan för att bli Sverige genom att skicka hit en reporter som ska "väcka oss från den socialistiska mardrömmen". Han träffar också Robyn och chockeras av att hon källsorterar.

The Daily Show With Jon Stewart	M - Th 11p / 10c
The Stockholm Syndrome
thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Economic Crisis Political Humor

Jag och mina statusmarkörer

Mitt nyårslöfte, Operation allmänbildning 2009, har kommit av sig lite. Minst sagt. Det var en fin tanke, dock aningens stor och spretig. Men kommentatorstråden till inlägget lever fortfarande, och så här skrev signaturen Gregor Samsa häromdagen:

"Jag har också funderat på det där med allmänbildning, och det verkar som om alla på den här bloggen ser allmänbildning som något odelat positivt.
Vetgirighet, någon?
Handlar det inte i många fall om statusmarkörer bland de minglande chatting-klasserna? Borde inte den första frågan vara: Vad är värt att veta för att bli en bättre människa/för att jorden ska bli en trevligare plats att vistas på?"

Spontan reaktion: Pretentiöst, någon?
Självklart vill jag vara allmänbildad för att få status bland de minglande "chatting-klasserna". Det gör jorden till en trevligare plats att vistas på. FÖR MIG.

Men jo, visst har Gregor en poäng. Nog vill jag skaffa mig nördiga popkulturkunskaper att kokettera med, men det är inte det viktigaste. Jag tror det var Bison-Fredrik som i sammanhanget sa att han helt förkastar allmänbildning. Han tror på nischbildning istället, och jag förstår absolut vad han menar. Korvstoppning av fakta är rätt ointressant i ett samhälle där information är tillgänglig för alla (nästan) hela tiden. Men att ha mycket kunskap handlar också om historiemedvetenhet, och är en grund till förståelse och analysförmåga.

Sedan är det ju trevligt att veta saker som att Gregor Samsa är huvudpersonen i Kafkas "Förvandlingen" så att jag inte går och tror att Gregor som kommenterat mitt inlägg är en riktig person. Det skulle kunna leda till pinsamma situationer.
Om jag vågar ska jag berätta för er om pinsamma situationer när jag känt mig alltför oallmänbildad. Men det tar vi en annan gång.

Nu: sparka igång nyårslöftet igen. Tips? Jag funderar på att gå med i boktipset.se för läsinspiration. Är det bra?

Biskop med mordisk humor

En vän till mig intervjuade nyligen Tuulikki Koivunen Bylund, domprost i Uppsala, i samband med att hon valdes till biskop. Här snackar vi en dam med pondus. Tuulikki Koivunen Bylund är känd för att gå sin egen väg och hon skapade sig många bittra fiender 1998 när hon öppnade portarna till domkyrkan för Ecce Homo-utställningen. Något som nämnts i samband med hennes namn väldigt ofta de senaste elva åren och ett ämne som även min vän kommer in på när de småpratar innan intervjun.

Tuulikki Koivunen Bylund fnyser och viftar avvärjande med handen. "Att det är så mycket snack om Ecce Homo fortfarande. Det är väl inget att prata om. Tänk på Fadime, varför är det ingen som pratar om Fadime längre?"
Min vän blir generad. "Fadime... Vad hade du med det att göra då?"
Den blivande biskopen ger min vän en stinn blick och säger med eftertryck: "DET VAR JAG SOM MÖRDADE HENNE."

Min vän och hennes kollega stirrar på domprosten under en evighetslång sekund, sedan brister Tuulikki Koivunen Bylund ut i ett rungande gapskratt och blinkar åt dem. "Finsk humor", säger hon urskuldande.
Finsk humor. Jag känner att jag har fått en ny idol.

(Tuulikki Koivunen Bylund var den som ledde minneshögtiden för Fadime i Uppsala domkyrka.)

Goodbye Sydney - Hello New York

Ikväll startar Kanal 5:s nya storsatsning Söndagsparty med Filip & Fredrik. De fläskar på med en 90-minuters direktsänd show från Manhattan där de tussar ihop Marilyn Manson med Jonas Gardell bland annat. Det går fort att konstatera att pojkarna har kommit en bit sedan "Hello Sydney".

En snabb titt i backspegeln: Efter fiaskot med Christer Ulfbåge och ståhejet kring nästa projekt, "Ursäkta röran", flyttade de till Öppna Kanalen i Stockholm där de sände pratprogrammet "Öppna Dagar". Då under pseudonymerna Jörgen Back och Jonny Wedin. Så här såg introt till Öppna dagar ut:



Jag har en känsla av att "Söndagsparty" kommer att vara något mer påkostat.
Bonusklipp från Hello Sydney:



Söndagsparty med Filip & Fredrik Kanal 5 söndag 21.00.
Läs mer på Söndagspartybloggen eller i tidningar som SvD och DN.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

Amfetaminbrother

Veckans citat:

- Jag tycker att amfetamin har hjälpt mig väldigt mycket och jag vill gärna att man ska dela ut det till skolbarn. Skriv hellre det än att jag är nöjd med domen.

Anders Wendin, Moneybrother, om domen mot The Pirate Bay.

Mitt liv som kuplett

Besvara frågorna om dig med hjälp av låttitlar från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel. Den här utmaningen har jag sett lite varstans, bland annat hos Abbes pappa och Hanna Fridén. Depeche Mode, Madonna och Kraftwerk i all ära, här kommer mitt liv tolkat av kuplettkungen Karl Gerhard:

Är du kvinna eller man?: En katt bland hermelinerna
Beskriv dig själv: Jag vet inte mången som är som du
Vad tycker du om dig själv?: Hej på dej, du gamla primadonna!
Beskriv var du bor för tillfället: Där de stora torskarna gå
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka?: Under takåsarna i Paris eller Hurra hurra vad det är roligt i Moskva
Favoritfärdmedel: Gungorna och karusellen
Din bästa vän är: Han är ett bedårande barn av sin tid
Din favoritfärg är: Förgyll vad du kan förgylla
Hur är vädret?: Det jämnar alltid ut sig någonstans
Favorittid på dagen: Axlarna ska slutta
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?: Godafton vackra mask
Vad är livet för dig?: Och så tar vi oss en liten kaka till
Det bästa rådet du kan ge?: Nu ska vi vara snälla
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Jazzgossen
Favoritmat: En doft ifrån den fina världen
Dagens tanke: Vem vet hur länge vi har varann?
Hur skulle du vilja dö?: I de ökända kvarteren i det ruskiga Marseilles
Din själs nuvarande tillstånd: Om jag finge som jag ville
Fel du kan leva med: Så var det med det lilla helgonet
Ditt motto: Jag kan spela zittra

Mitt liv i ett nötskal

Georgia: Ally, what makes your problems so much bigger than everybody else's?

Ally: They're mine.

Ur Ally McBeal.

Öppet brev till dig som kom på idén med Heta Stolen i Babben & co

Hej!

Jag ska berätta lite för dig om hur vi människor fungerar. Vi är ganska simpla varelser när man tänker på det. Vi är flockdjur. Vi imiterar ofta varandras kroppsspråk och mimik och vi är förvånansvärt sårbara för grupptryck. Vi är ängsliga och bekräftelsesökande individer som är mer benägna att tycka att saker är roliga om någon annan skrattar åt dem. Varför tror du man lägger burkskratt på komediserier?

En vanlig mardrömstanke för många är att tvingas stå och köra stand-up när ingen skrattar. Det finns få saker som är så smärtsamma att se som ett skämt som inte går hem, någon som försöker vara rolig men inte är det. Det brukar utvecklas en osedvanlig desperation, en frenesi att få ur sig nästa skämt - och sen nästa - i en svettfuktig trevan efter den där förlösande bekräftelsen i form av skratt. Det är plågsamt att se.

Detta tyckte då du skulle vara en bra idé att göra en programpunkt av? Att på bästa hela-familjen-lördagsmystid låta en medioker komikerpanel dra vitsar om och för några folkliga celebriteter som INTE skrattar? Som tvärtom ser helt allvarliga ut?
Hur tänkte du?

Med milda hälsningar
Vän av TV-ordning.

Grekiska sköningar knockar Susan Boyle

Det är ett himla liv om Susan Boyle just nu, "årets Paul Potts" i Britain's got talent. Visst, hon har den där trots-att-hon-har-ett-osedvanligt-anskrämligt-utseende-och-snarare-ser-ut-som-67-än-de-47-år-hon-är-har-hon-en-skön-attityd-och-sjunger-fint-grejen för sig. Men jag vete sjutton om hon blir the next big thing. Då blev jag mer underhållen av de här sköna typerna.

Tipstack till Mats Strandberg.

What's up with you?

Idag känner jag för en färgsprakande, surrealistisk musikvideo med något abrupt slut. Gärna en duett framförd av två extremt kända män med egendomligt samspel. Får jag vara lite petig ska det vara två svarta män, även om den ena helst mer ska se ut som en vit kvinna. Om den innehåller elefanter, flygande peace-tecken och tecknade hjärtan med vingar också vore det toppen.

Här är "Whatzupwitu", en duett mellan Michael Jackson och Eddie Murphy, från Eddies soloplatta i början av nittiotalet. Videon blev 1999 framröstad som den tredje sämsta musikvideon i MTV:s historia.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

Laxfjärilskotletten

Veckans citat:

– Jag hade en infektion i underlivet som kliade så mycket att jag hade rivit mig blodig, jag såg ut som en jävla laxfjärilskotlett mellan benen.

Josephine Myrén till AB om varför hon lämnade Robinson.

Last supper - TV version

Känner du igen alla TV-serierna?
Många fler "sista måltiden"-bilder hittar du här.

Stand by me

Jag säger bara: Grandpa Elliott.

Tajming

Så här fina presenter fick jag när jag fyllde år för ett tag sen. Jukeboxen till vänster kräver 50-öringar för att ge dig tuggummin, vilket innebar att jag snabbt samlade på mig alla 50-öringar jag kunde hitta. Vad bra, en tuggummiautomat som också är en sparbössa, tänkte jag. Sen bestämde dom sig för att slopa 50-öringen. That's life.

Jag vill inte leva detta livet

Jag har just sett SVT-dokumentären "Jag vill inte leva detta livet".
Femtioåtta minuter och nitton sekunder av tryck över bröstet, översvämmade ögon och en ilande oroskänsla i maggropen.
Jag skulle kunna referera, ifrågasätta och analysera en mängd saker när det gäller hantverk, sakfråga, journalistik och allt det där man brukar referera, ifrågasätta och analysera. Men just nu vill jag bara säga: Se den. För den känns. Konstant, i femtioåtta minuter och nitton sekunder.
Du kan se den här.

Berg flyttar in - för att stanna

Sverige är för litet för sånt här. Det var min första tanke när jag slog upp kvällstidningarna innan helgen och såg artiklarna om Pernilla Wahlgrens tårar i "Berg flyttar in". Sverige är för litet för sånt här, för såna här program, det är samma människor som valsar runt i skvallerpress och är med i lättsamma pratpaneler och gråter ut i soffor. Det är ett klart begränsat klientel som ställer upp med sitt liv i offentligheten, och få känns intressanta för mig.

Så att Carina Berg lyckades få mig glad, inspirerad och intresserad i premiärprogrammet av Berg flyttar in är verkligen en bedrift. Programmet förtjänar de fina tittarsiffror det fick och jag förstår varför Carina är mer stolt över den här egna idén än något annat hon gjort.

Styrkan ligger i den fina balansen mellan det nära, det personliga, det som nästintill automatiskt händer när man får följa med en människa hem och samtala i den miljön, och det absurda och komiska i Carinas utifrån-analyser, kommentarer och utsvävningar. Att märkliga drömsekvenser och andra produkter av Carinas livliga fantasi så lättvindigt vävs in i det vardagliga. Fokus ligger mer på hennes upplevelser av, fördomar om och tankar kring den hon gästar, än på själva huvudpersonen i sig, vilket på ett motsägelsefullt sätt ändå tar oss närmare.

Dessutom är Carina Berg väldigt naturlig och chosefri i programmet. Hon är nästan lika rolig som hon är i verkligheten. Det verkar som att Sverige inte är för litet ändå.

Berg flyttar in, TV4, fredagar 21.30.

Hyllning till en glömd artist

Philippe Candeloro var en av nittiotalets starkast lysande idrottsstjärnor. Minns du honom inte? Det kanske beror på att han var fransman. Eller att hans sport inte var någon av de stora bollsporterna. Eller att han aldrig vann någon stor titel. Nej, det där sista är inte sant, eller jo, han vann visserligen aldrig någon stor titel, men det spelar ingen roll. Du borde minnas honom ändå.

Philippe Candeloro var konståkare. En elitidrottsman, med allt vad det innebar. Han hade stått på skridskor sen barnsben, tränade stenhårt dag ut och dag in och drillades av de allra tuffaste. Några månader innan OS 1992 skadade han sig och såg sin dröm gå i kras. Men han kämpade sig tillbaka och vann ett överraskande brons i Lillehammer 1994. Då skulle karriären ta fart på allvar, med fler framgångar i stora sammanhang, men det gjorde den inte riktigt. Det blev aldrig något mästerskapsguld. Philippe hade nämligen inte samma prioriteringsordning som de flesta andra på den nivån. Resultaten var bara nummer två. Nummer ett var alltid publiken.

Hans främsta motståndare var ofta ryssar, till exempel den graciöse supertalangen Ilia Kulik. De var klassiskt skolade, tekniska perfektionister, eleganta och atletiska. Philippe var fånig, slarvig, klädde ut sig till Lucky Luke, tog av sig till bar överkropp och flörtade ogenerat med domarna. På uppvisningen i Lillehammer gjorde han entré mitt i publiken, iklädd en amerikansk flagga och boxhandskar sprang han genom åskådarhavet, hånglade upp några damer och lyfte kommentatorernas armar mot taket. Tävlingsmässigt kritiserades han för sin yviga hoppstil, faktum var att det kunde bli lite hur som helst när han var på isen. Man visste aldrig vad som skulle hända. Han var rolig och dramatisk och jag fullkomligt älskade honom.

Till OS i Nagano 1998 kom han utan några stora segrar i bagaget. Men den vanligtvis så reserverade japanska publiken skrek sig hesa ändå, när han äntrade isen klädd som D'Artagnan:



Det blev ett brons, igen. Men valören på medaljen spelar mindre roll i sammanhanget. (Titta på stegsekvensen i andra halvan av programmet, vid ca 3.25. Titta och lyssna på publiken.)
Igår sändes delar av uppvisningen från årets VM i Los Angeles. Men konståkningen blir aldrig igen var den var på nittiotalet - inte utan Philippe Candeloro.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

De bästa avskeden

TV Guide listar med anledning av Cityakutens adjö de bästa finalavsnitten i amerikanska TV-serier. Så här ser deras lista ut:

1. M*A*S*H
2. Six Feet Under
3. The Shield
4. 24, säsong 1
5. Dallas, säsong 3

6. The Mary Tyler Moore Show
7. The Sopranos
8. The Tonight Show with Johnny Carson
9. Friends, säsong 4
10. Newhart
11. Lost, säsong 3
12. Arrested Development
13. Grey's Anatomy, säsong 2
14. Cheers

Vad tycker ni om det? Att MASH hamnar i topp är kanske inte så konstigt, serien satte ett imponerande all-time tittarrekord när 105 miljoner amerikaner bänkade sig för det sista avsnittet. Lite konstigt dock att de blandar säsongsavslutningar och finalavsnitt, det är inte riktigt samma sak tycker jag. Flera av säsongssluten har vi här snuddat vid förut, i diskussionerna kring minnesvärda dödsfall och cliffhangers till exempel.

Jag älskar finalavsnitt. Det spelar nästan ingen roll vilken serie det är, med lite sentimentala tillbakablickar och tårfyllda avsked kan man spela på många av mina strängar. Jag grät som ett barn till sista delen av Frasier till exempel, trots att jag inte varit ett alltför hängivet fan under årens lopp. Just när det gäller långkörarserier kan man ofta se igenom skådespelarna också, se att de är rörda och säger farväl på riktigt. Det var hjärteknipande att se hela Vänner-gänget i deras allra sista avsnitt. Jennifer Aniston stortjöt och det var uppenbart äkta känslor bakom de andras separationsångest också. Det ska bli väldigt spännande att se om Cityakuten kan slå sig in bland favoriterna.

En grillad Dregen

SVT:s kanske mest sågade program just nu är Grillad. Jag tillhör de få som inte varit alltför negativa, jag skrev en hyggligt nyanserad recension av första programmet här. Trots min försiktiga optimism har jag sen dess bara sett början av Sanna Bråding-programmet och inte en sekund av Anna Book-programmet. Det har en enkel förklaring: Allt hänger på gästen.

Per Morberg var som jag skrev ett idealiskt grilloffer. Sanna Bråding är mer tveksam. Hon har inte en tillräckligt lång och varierad karriär, och framför allt är hennes knark- och fängelsehistorik i det här läget såpass dominerande att det lätt blir tjatigt.

Att se Anna Book grillas känns helt otänkbart. Jag tänker mig att det är som att låta Björne bli våldtagen framför ögonen på ett litet barn. Som om någon skulle tycka det var roligt att en rultig cockerspaniel blir sliten itu av en flock hyenor. Eller skratta åt en motorsågsstyckning av alla tomtens nissar på julafton. Det faller på sin egen orimlighet. Jag såg henne i femmans bedrövliga panelprogram Ranking the stars en gång där hon hamnade överst på allas listor över vem som skvallrar mest eller vad det nu var, och hon blev uppriktigt sårad och började hetsigt bortförklara sig. Det blev jobbig stämning.

Hur som helst. I morgon kommer Dregen att ta plats i grillstolen, och med hopp om bot och bättring och ett uppmuntrande ord från Magnus Betnér förhandskikade jag igenom programmet.

Men nej.

Det är så fruktansvärt ojämnt. Den här gången också riktigt uselt under långa stunder. Det börjar väl okej, sen tappar det direkt tempo, Jonathan Unge (vem?) är seg som sirap och ingen av de jag tror ska leverera levererar. Peter Wahlbeck verkar packad och helt oförberedd och lyckas inte med ett enda skämt. Pinsamt.

Tomas Järvheden är den enda som är rätt igenom stabil - och rolig. Och så Dregen själv, med passningar till programledaren som: "Tomas Järvheden, Sveriges svar på en fråga ingen har ställt. Jag har förstått att du har lite musikambitioner? Jag kan fixa så du får prata med nån. En terapeut alltså, så du kan komma över det där."

Nu hoppas jag istället på Schymanprogrammet, för i Gudrun Schyman, där har vi en klockren gäst. Kristoffer Appelquist har lagt ut sitt manus här, läs och begrunda.
Läs också gärna redaktör Richard Slätts blogg, han skriver roliga saker som Claes Malmberg hatar mig och ett försvarstal som inte är ett försvarstal.

Mer om Grillad och ett fantastiskt klipp med roastdrottningen Sarah Silverman kan du se och läsa hos Anders Wallner.
Uppdatering: Resumé och SvD bland andra skriver om mer Grillad-turbulens.
Uppdatering2: Grillad, fredagar SVT1, 21.00.

Jag litar inte på någon

Det här är en dag då jag går omkring med nacken lätt framåtböjd och tittar misstänksamt under lugg på allt och alla jag möter. En dag då jag ifrågasätter varje tidningsartikel och misstroget tvekar innan jag klickar, kommenterar, kommunicerar.
För allt kan vara fejk.

Man vill inte göra som Tidningsutgivarnas vd Anna Serner och gå på The Guardians aprilskämt (även om hon hanterar det på ett skönt sätt). Så nej, ni ska inte få nöjet att se mig ropa ut att Thomas Bodström ska bli fastighetsmäklare, eller att Göran Hägglund är bisexuell (I wish!) eller att EU förbjuder aprilskämt.
Jag tänker inte tro på någonting förrän i morgon bitti.