Tankar efter deltävling 1

Jag vet inte vad jag ska tycka om Melodifestivalen. Det kändes som en trist premiärshow, utan ett enda riktigt bra nummer. Men å andra sidan, så känns det varje år. Varje år tycker jag att låtarna är menlösa efter en första lyssning, och sen sitter jag ändå där inför finalen och märker att jag gillar dem.

Det var rätt vinnare hur som helst, Alcazar gick vidare på ren proffsighet och Emilia hade en tillräckligt bra låt för att kompensera för falsksången. Jag tyckte lite synd om Spamalot-Nina dock, hon är skön. I min bok slår hon den urusla Scotts-låten anytime.

Vad gäller Petra Mede så bestämde jag redan innan programmet att jag skulle stå bakom henne. Hon har i det närmaste ett omöjligt uppdrag. Visst, hon känns aningen forcerad, visst, hennes ovana att leda stora arrangemang lyste igenom lite, men på det stora hela tycker jag hon gjorde bra ifrån sig. Hon var rolig, samlad och stilig och de hopplösa reglerna är inte hennes fel.

Jag kan för övrigt köpa tanken med en jury som plockar ut en joker - men varför göra det så komplicerat? Ett "tredje chansen"? Herregud, låt de komma in efter andra chansen och välja ett elfte finalbidrag bland de som inte kom med. Den som trodde att det skulle bli mer spännande på det här viset har fel. Det blir bara förvirrande.