De bästa tacktalen
I natt är det dags för den glittrigaste och mest storvulna av alla fester, nämligen Oscarsgalan. Det innebär också en lång kavalkad av människor som blir avbrutna av en orkester. Just det: tacktalen. Kära Hollywoodmänniskor, lyssna nu.
Ett tacktal ska:
- vara känslofullt
- kännas spontant och äkta
- inte vara för långt
- helst innehålla mer substans än en uppräkning av namn.
Visst, det finns de som har insett detta och givit oss god underhållning. Som energiknippet Cuba Gooding Jr, kysskupparen Adrien Brody och storgråtare som Halle Berry till exempel. Men alldeles, alldeles för många verkar ha fullkomligt missförstått tanken med ett tacktal och använder sina sekunder i rampljuset till att rabbla en obegriplig lista namn.
Därför är denna söndags arkivklipp några fler goda exempel.
Chandra Wilson, SAG Awards
Alla som dallrar med sitt gäddhäng offentligt i galaklänning bör hyllas. "To be able to take this thing home to my girls and hold it in front of them and say look what this skin and this nose and this height and these arms..."
Michael Jeter, Tony Awards
Ett perfekt tal: Kort, känslosamt och med ett budskap.
Roberto Benigni, Oscarsgalan
Allt blir bättre med lite galenskap. Den här italienaren svallade över av vansinnesglädje och med hjälp av en bara knappt förståelig engelska tackade han bland annat sina föräldrar med orden: "they gave me the biggest gift - poverty".
V S Naipaul, Nobelpristagare 2001
Classy.
(Ett hedersomnämnande går även till Naipaulkollegan JMG le Clézio som höll en del av sitt tacktal på svenska.)
Det finns fler pärlor också, men många av de jag tänker på var inte nominerade i de tyngsta kategorierna och finns inte på Youtube.
Vilket är ditt favorittal?
Varje söndag rotar jag i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Jam session med ABBA, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, och Knesset - Vi är världen. Läs mer om Oscarsgalan här, här, här och här.
Inlägg
9 kommentarer:
Popsicles "Köravvägingarna"-tal från Grammisgalan 1993 var ju minnesvärt.
Kanske en aning över gränsen, dock.
Fevens tacktal späckat med påhittade hiphop-plattityder var också...speciellt.
Annars minns jag en sketch med Rowan Atkinson som en bitter prducent som tvingas ta emot ett pris i en annan (ej närvarande) persons namn.
Det är nånting i stil med "denne titan inom filmkonsten som givit oss så mycket och som nu skyndsamt ser till att sprida det vidare till en yngre generation av lovande konstnärer. Syfilis."
Ja, Arvingarna-grejen, hur tänkte de där? Galet.
Rowan Atkinsonsketchen har jag missat, men det låter skoj.
Det känns som att det blir lite svårt att hålla sig vaken, men skam den som ger sig, jag får köra en red bull.. Jag minns nåt Tityotal när hon grät, eller jag minns inte alls talet, jag minns bara att hon grät och det var rörande, vid nån grammisgala...
Och så klart, Matt Damon och Ben Affleck, det var väl året efter att Cuba fått sin, för jag har för mig att de nämnde honom där de stod och hoppade..
Det var länge sen jag hörde ett bra tacktal som berörde. De är ju så himla skrockfulla alla de nominerade att de inte TÖRS skriva nåt i förväg. Det - kan man tycka - inte skulle spela skådisarna nån roll, de borde kunna memorera en text. I hemlighet om de så vill, men oftast - nähä..?
Största besvikelserna är Sean Penn och Tom Hanks. Inget kul alls, inte ens intressant. Trodde båda kunde betydligt bättre, men det ska tydligen vara manus skrivna av andra för att de ska kunna leverera... och ett sånt vågar de då alltså inte be nån om... :-)
leopardia: Ja, Matt och Ben var supersöta!
rolfner: Tom Hanks tal efter Philadelphia var väl lite fint om jag minns rätt. Men han är alltid väldigt överseriös.
saom: Ja, det är ju det han är Tom Hanks, överseriös, och så sitter man där och tror att han ska vara lite kul och kvick...
Men idag tyckte jag Sean Penn var bra, jag höll så mycket på honom att jag nog hade blivit berörd och glad vad han än hade sagt,,! :-)
Rowan Atkinson finns på YouTube, såg jag.
The Good loser heter klippet.
Alltigenom ett bra tacktal.
Jag tycker att Michael Jeters tal var finast av de du valde ut. Det verkade som om hans utmärkelse betydde så mycket för honom, nästan mest av alla jag har sett få ett pris.
Snaskefar: Ja, det känns verkligen inte som några fejktårar! Han var så himla söt.
Skicka en kommentar