Allan Edwall och Ugandaflyktingar

Tur att det finns andra som skriver när jag tar blogguppehåll. Läs Lottens underbara inlägg om tv-utbudet 1973: En resa i tiden.

Happy new poodleyear

Så här firades nyåret 1987 av tv-programmet "Listan". Europe är på besök och gör sitt bästa för att hålla uppe sin rockstjärneimage. Benny Andersson och Orsa spelmän spelar lite Final countdown (vid 0.50) med lätthet och musikalisk finess, sen är det dags för Europe att bjuda tillbaka med Happy new year (vid 4.10). Kanske inte riktigt lika mycket finess där.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Walk with me

Just nu avsätter jag varje ledig stund åt att studera amerikansk in- och utrikespolitik och lära mig mer om maktstrukturerna i Vita huset. Jag har nämligen satt tänderna i min fina dvd-box med alla säsonger av tv-serien The West Wing. En av detta årtiondes absolut bästa tv-serier.

Första säsongen är från back in 1999, något man inte tänker närmvärt mycket på när man ser den. Förutom i vissa stunder, när det blir galet uppenbart. Till exempel när pressekreterare C.J Cregg inser att en story är på väg att brisera i medierna:
"It's gonna be out tomorrow". "Are you sure?" "Yes, it's gonna be everywhere tomorrow, it's on the Internet right now".

Tänk att vi för tio år sen levde i en värld där information inte var "ute" trots att den fanns på internet.

Hur länge får vi se Svenska Hjältar

Myllrande omkring oss kommer nu sammanfattningarna av nollnolltalet, det nollnolltal som snart är till ända. Jag kommer inte att göra någon. Det är en uppgift jag anser mig övermäktig. Men många verkar överens om att det här var årtiondet när vi ville känna saker på riktigt, svältfödda som vi var på äkthet efter det ironiska och svala nittiotalet.

Vad gäller tv-mediet så såg vi hur realityn kom och växte sig stark, vi tittare ville att det mesta vi såg skulle vara dokumentärt. Riktiga människor med riktiga känslor. Stora känslor, ju starkare och naknare desto bättre. Ett tankesätt som närmast kulminerade i galan Svenska Hjältar som sändes på TV4 i måndags.

Vilken känsloöverdos. Det var rörande, skrämmande, sorgligt, gripande, glädjande och hoppingivande. Ibland blev det bara för mycket, och jag var glad att jag såg det i efterhand i TV4 Play så jag kunde hoppa framåt en aning mitt i de kvalmigaste sentimentstormarna. Men så fint. Och så uppfriskande med en gala som faktiskt känns representativ för det här landet. (Även om de som prisades knappast kan sägas tillhöra de tilltufsade uttrycket "vanligt folk"). Men här hyllades människor av olika åldrar, kön och etniciteter utan att någon på minsta sätt kändes inkvoterad.

Traditionen är relativt ny, och lyftes i år upp ett snäpp på finskalan i och med att TV4 tog över sändningen från TV3. Med tanke på gensvaret blir det garanterat en ny gala nästa år. Med all rätt. Men jag kan inte undgå att ställa mig frågan: Hur länge? Hur länge vill vi ha denna snäll-tv, dessa känslostormar och översvallande hjältehyllningar? Nollnolltalet är slut. Motreaktionen är på väg, det är den alltid. Snart letar vi nya uttryck, vad som helst bara det skiljer sig från allt som varit, för så fungerar det, så är vi. Men när? När säger vi tack men nej tack till starka känslor och äkthet och får ett nytt coolt, distanserat, ironiskt nittiotal?

Världens bästa pojkband?

Lucian har kommit och lyst upp i natten, och det är väl inte mer än rätt att de följande veckornas arkivklipp ägnas åt att sprida lite julglädje. De fyra grabbarna i det ryska pojkbandet Steklovata vill gärna komma med en nyårshälsning till exempel. Åtminstone är det vad jag TROR att de gör, någon med bättre ryskakunskaper (Julia?) får gärna översätta denna förmodligen högkvalitativa text.

Den här klämmiga biten (och videon) är inte alls så gammal som man kan tro, den är såvitt jag vet faktiskt från detta årtionde. Det är nästan på sin plats med en liten varning innan ni lyssnar på denna klassiker: Den sätter sig lätt på hjärnan. Nu har jag nynnat "Novi novi novi novi god" hela helgen.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Lugn sjö suger

Johan Ulvesons och Lennart Jähkels program "Sjön suger" gör inte så mycket väsen av sig där det sänds på Kanal 9. Men det är en doldis som snart har avslutat sin andra säsong, och som känns värd att lyfta ur skymundan.

Det händer i stort sett ingenting under ett avsnitt. Maten är inte riktigt i centrum, gästen är heller inte riktigt i centrum och jag vet inte om programmet har bestämt vad det vill vara för ett program egentligen. Men på något sätt gör det inte så mycket. I alla fall jag har funnit stillsamheten i de två herrarnas pysslande rätt behaglig. De lagar lite mat, pratar lite, känner in skärgården. Två gubbar och en båt. Själva antitesen mot Real Housewives of New Jersey eller annat man kan se på tv just nu.

Gästerna är oftast bra, sällan de vanliga sönderanvända underhållnings-tv-kändisarna. I det senaste programmet var till exempel Kristina Lugn med för tredje gången. Oefterhärmeliga, underbara Kristina Lugn. De tar henne ut för att fiska torsk, och när de hämtar henne med båten börjar hon med att undra varför de är en dag för sena och hävda att hon övernattat i en liten låda i hamnkaféet. "Det var kallt och ensamt". Sen klär de på henne rejäla kläder under milda protester: "Aaaaaj, knä.... jävel. Hela Sankt Görans sjukhus borde dödas" och så låtsas hon föda fram sin egen fot. Det fortsätter i ungefär samma stil.

När hon ska i båten: "Ska jag hoppa bara?" "Nej, du behöver inte, det är högt." "Jo, jag viiiill!" När de fiskat en stund: "Får jag fråga en sak. Vad är det som är det roliga liksom?" När de fiskat ännu lite mer och inte fått napp: "Men herregud, vi har ju ingen mat till barnen!"

Men mat blir det, och snart har programmet gått och inget har som vanligt egentligen hänt, men det är ganska trivsamt ändå.

Sjön suger, onsdagar 22.00 på Kanal 9.
Foto: Kanal 9.

Mördaren kan vara Nalle Knutsson... eller Skurt

Polisens allra skickligaste experter har tagit fram en fantombild av den misstänkte dubbelmördaren från dådet i Brattås utanför Härnösand 2005.


Seriöst. R U KIDDING ME?!
Klicka för större bild, fångad från sr.se.

Här spyr Robin på Kisslegendaren

Han hade nog inte tänkt att det skulle gå så här, den gode Robin Paulsson. Men när gamle Kiss-gitarristen Ace Frehley kom på besök i lördags råkade Robin underskatta julmustens egenskaper å det grövsta. Han skulle bara ta en demonstrativ klunk, som en del av ett skämt, men höjde flaskan en aning för häftigt. Med följden att en sådär halvliter julmustskum sprutade upp ur flaskan, via Robins mun, över Ace och Klara Zimmergren, ner på glasbordet, för att sen slutligen landa på studiogolvet där det spred ut sig som en brun och bubblig sjö.

Robin blev uppenbart generad, men Ace tog det hela med ro. "I'm fine. I get that stuff every night on stage", sa han och applåderade glatt.

Se hela programmet här, finns tillgängligt till den 20 december.

Gunde och tjejerna "som e snygg"

Helg-tv med längdskidåkning och skidskytte är trygghets-tv på hög nivå för mig, och just nu visar SVT dessutom OS-klassiker. Dueller mellan Wassberg och Mieto, Wassberg och Gunde Svan, klassiska OS-ögonblick. Det påminner mig om det oerhörda i att det finns en hel generation människor som växte upp med bilden av Gunde Svan som lekledare i tv och inget annat. (Hörde en gång en konversation där någon försökte övertyga ett par tonårstjejer om att Gunde varit sportstjärna en gång i tiden, och de skrattade ihjäl sig och vägrade tro på det.)

För på nittiotalet var det ju så här Gunde gjorde sig ett namn: (Och lyssna nu på hur han presenterar veckans lag. Stor humor.)



Här finns ett annat grymt Fångarna på fortet-klipp.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Kulturbloggsnamedropping

Sveriges bästa film- och tv-blogg är Weird Science, hurra! Trots att det var de som igår fick ta emot Stora Kulturbloggpriset ur Pagrotskys hand och inte jag är jag väldigt glad idag. Jag tycker nämligen att det är helt rätt, och de vann dessutom best in show-priset Kulturbloggarnas kulturblogg, väldigt välförtjänt.

Sen träffade jag juryöverhuvudet efter prisutdelningen som gratulerade till andraplatsen och berättade att det skilde en (1!) röst mellan mig och Weird Science och då kan man ju inte göra annat än stråla. Dessutom fick jag en kram av Lotten och vågade hälsa på Julia Skott trots att hon var snygg och cool. Av bara farten hälsade jag på Hynek Pallas också och språkade en del med Stationsvakt, Petra och Anna.

Jag log ett snett leende åt alla blixtar som smattrade under ceremonin och tänkte att det säkert bambusras och livetwittras och Iphonebloggas för fullt från de där mobilkamerorna som vajade som en skog av periskop. Jag skakade lite lätt på huvudet åt synen. Sen kom jag hem och förbannade mig själv för att jag inte tagit några bilder som kan få illustrera detta inlägg.
Så kan det vara.
Här ser du alla vinnarna.

Trist På Spåret-premiär bådar gott

Ikväll såg jag Luuk & Lindströms På Spåret-debut. Den var mycket tråkig. Det gjorde mig glad. För vet ni, jag tror det här kan bli riktigt bra. Inte nu, men snart.

Ikväll var det en hel del som var galet: Luuk var märkbart nervös och hade skalat bort det mesta av sin personlighet. Lindström var forcerad och verkade mest intresserad av en enda sak – att få svaren, helst sekunden efter att frågan uttalats. De tävlande var, tja, Ranelid var med. Jag älskar Ranelid i princip. Jag känner för Björn Ranelid som jag känner för 14-åriga tjejer som är högljudda och störiga i min tågkupé: Jag älskar att ni finns, jag tycker det är så grymt skönt att ni tar plats och inte ber om ursäkt för er, men jag orkar inte med er mer än möjligen i små små portioner.

Men. Det är väl inte så konstigt att Luuk var nervös, eller att Lindström var alltför fixerad vid sin domarroll. Det handlar om Respekten för formatet. Ja, det var slätstruket. Ja, de hade skurit bort mycket av det göteborgskt putslustiga, utan att ersätta det med något annat. Men just nu sitter de här två herrarna i ett rätt knivigt läge. De måste vara sanna mot sig själva och inte försöka kopiera någon annan, men samtidigt får de inte förändra programmet till något tittarna inte känner igen. På Spåret är ett av Sveriges mest anrika och populära program, och de hade tappat mer än de vunnit om de hade gått in och kört sitt race så det blivit något annat.

Jag är inte orolig. Luuk & Lindström är tillräckligt rutinerade och samkörda för att kunna få det här programmet att bli deras på riktigt, och det ganska snabbt. De vill först bara visa att Respekten finns. Snart kommer Lindström att känna sig säker nog att slappna av och plocka fram den mysprofessor och sympatiske besserwisser vi lärt oss tycka om, och Filip och Fredrik kommer att väcka Luuk ur sin slummer och det hela kan bli riktigt riktigt bra. Och fortfarande vara På Spåret.

Så här skriver AB, SvD och DN-läsarna.

Det där var väl lite hårt för en nyhetssändning

Jag kan knappast undgå att visa er SVT-nyhetsprogrammet Nyhetsteckens lilla missöde från i torsdags. Tänk så det kan gå när man bildgooglar en logga.

Sändningen är nu borttagen från SVT Play. Den med skarp blick som såg missödet från början var Emanuel Karlsten. Uppdatering: Här hittade jag en annan länk till sändningen i sin helhet.

Brad Pitt i Dallas

Du minns väl när Brad Pitt var med i den klassiska ursåpan Dallas? Inte? Han spelade kärlekskrank tonårspojke som ställde till det för föräldrarna kring Southforkranchen. Se här:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Tycker du om mig?

När vi nu ändå är inne på metasaker som bloggpris och sånt så tycker jag att ni ska skynda er att rösta i Stora Kulturbloggpriset. Det är sista chansen att göra sin röst hörd nu och den som vill får gärna rösta på mig. Gör det här.

Sveriges bästa bloggar

Snart är det dags att utse vinnarna i Stora Bloggpriset. Jag är med i Bloggpanelen och ska nominera fem bloggar i sju olika kategorier. Det har varit svårt. Många av mina favoriter är svårplacerade och jag hade gärna sett andra kategorier, till exempel Medier & journalistik eller varför inte genus & HBTQ, men alla kan förstås inte ha samma intressen som jag. Därför blev det väldigt trångt under vissa rubriker och glest under andra.

Vissa av dessa läser jag varje dag, andra har jag mer valt utifrån rekommendationer. Här kommer mina nomineringar:

Politik & samhälle

Elin Grelsson
Helena Bergman
Tanja Suhinina
Isobel Hadley-Kamptz
Antigayretorik

Nöje & kultur

Weird Science
Oswalds popcorn
365saker.se
Julia Skott
TV-planeten

Vardagsliv & fritid

Heja Abbe
Linna Johansson
Ett liv i exil
Sara Lövestam
Popmorsan

Mode

Nostalchic - Fashion beyond sizes
Niotillfem
Underbara Clara
Elsa Billgren
Stockholm streetstyle

Sport

Bank och Niva
Tre hörnor straff
Anja Gatu
Johanna Garå
Jonas Fahlman

Design & heminredning

Husligheter
Linnéa Hansson
Hallonsemla
Enough is enough
Daisy says yeah

Prylar & teknik

Lilla gumman
Moderskeppet
Prylfeber
Beta alfa
Tommy K Johansson

Masshysteri hos Oprah

Det blir "bara" tjugofem år med The Oprah Show. 2011 läggs det klassiska programmet ner, det meddelade Oprah själv i förra veckan. När hon intervjuades back in -86 hade hon förstås ingen aning om vad som skulle hända, och hur fenomenet Oprah skulle välla in över USA och växa sig starkare än... friterad kyckling nästan.

Det här klippet kan sägas sammanfatta ganska mycket av det där fenomenet. Det är ett ganska komiskt klipp. Och lite otäckt. Äckligt skulle vissa kunna tycka. Som ett mått på vår tids absurda kommersialism, om man vill vara politisk. Eller ett exempel på vad som sker när människor i grupp med liknande referensramar triggas på ett särskilt sätt, om man vill vara psykologisk. Eller nåt som är sjukt urbota fånigt, om man vill vara cynisk.

Eller bara väldigt roligt.

Vad som händer är att Oprah antyder för publiken att det är dags för "Oprah's favorite things". Det är ett segment där ett antal specialutvalda produkter visas upp och även ges bort till publiken. Ett rent reklamprogram alltså, där besökarna får presenter.

Så här blir reaktionen:



Hittat via Soraya Hashim.

En lyckad radio-spin-off

Jag hoppas ni inte missar "Sommarpratarna" i SVT på tisdagar. Ett genialt enkelt program – samla ett gäng intressanta personer runt en vinlunch och låt dem samtala – som fungerar så väl eftersom samtalsämnena bestäms utifrån sommarprogrammen. Deltagarna känner oftast inte varandra innan men kastas snabbt in i personliga och djupa samtal med hjälp av sina tidigare inspelade, utlämnande tankar.

Sammansättningen av sommarpratarna är noga uttänkt, även om det förstås är svårt att få till en klockren femma. Det finns alltid nån som känns apart i sammanhanget, eller pratar för mycket, eller förstör någon annans tankegång, men hittills har varje program ändå gett något. Om det nu är en intressant diskussion eller en ny bild av ett känt ansikte.

Om du ändå missat programmet kan du se alla avsnitt här.
"Sommarpratarna", SVT1 tisdagar 20.00.

Med känsla för filing

Dags för lite barnprogramsnostalgi. Minns du "Hagelbäcks matrast"? Tidigt nittiotal, av och med filmjölksbemästraren Johan Hagelbäck. Notera särskilt ljudackompanjemanget:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

En kändisspaning över tjugo år

I år är det tjugo år sedan Magnus Uggla retade upp svenska kändisar med singeln "Jag mår illa". Tjugo år. Jag minns väl när den kom, jag minns att jag tyckte videon var spännande eftersom han kräktes i den. Så chockerande. Texten handlade, för den som glömt, om skvallerpressen och dess symbios med premiärbesökande och kameraglada celebriteter. Ett ämne minst lika aktuellt idag, med program som "Kändisdjungeln" och diverse utvik av deltagare i dejtingsåpor.

Men när stora delar av dagens skvallerpress fylls av såpadeltagare och andra medieprofiler som snabbt glöms bort och byts ut mot nya, är det fascinerande att se hur väl Magnus Ugglas text står sig än idag. Se här:

Tjugoen kändisar nämns i "Jag mår illa", tjugoen av de hetaste namnen i Sverige 1989. Av dessa är det egentligen bara tre som nu är mer eller mindre bortglömda av den stora massan. Casimir Ehrnrooth, finsk företagargigant, Henning Sjöström, kändisadvokat och Ann Uvhagen, Ingemar Stenmarks exfru. Två har gått ur tiden relativt nyligen, Alice Timander och Mona Seilitz, båda aktiva in i det sista.

Av de återstående finns visserligen några som inte känns glödheta direkt, Emilio Ingrosso och Camilla Henemark till exempel, men förvånansvärt många på listan är precis lika aktuella nu som för tjugo år sedan. Lili och Susie. Sofia Wistam. Pernilla Wahlgren. Tommy Körberg. Lotta Engberg. Björn Borg och Jannike Björling.

Hur många har jag räknat upp nu? Femton. De andra är Christer Lindarw, Orup, Micael Bindefeld, Bruno (förmodligen Wintzell?), Malou (förmodligen Hallström) och Arja Saijonmaa. Än fler ansikten dyker upp i videon, hur många känner du igen? Titta och njut:



(Fotot föreställer advokat Henning Sjöström i glansdagarna på femtiotalet.)

De bästa kulturbloggarna

Nu har omröstningen till Stora Kulturbloggpriset börjat! En massa bra bloggar är nominerade, så vill du hitta några nya favoriter inom området är det ett bra tips att kika i listorna där. Själv är jag överväldigad över att vara nominerad.

Rösta på din favorit här.

(Bilden är en kanadensisk valaffisch från 1930. Den har i det här sammanhanget ingen politisk innebörd utan är med enbart som illustration.)

Vem är din hjälte?

Jag älskar Radiotjänsts nya kampanj. Snygg, smart, interaktiv. Se min variant här. Och kan det möjligen vara Taggen från klassiska såpan Tre kronor som dyker upp i den?

Gör din egen tackfilm här.

Zombies are like democrats

Veckans arkivklipp hämtar vi ur filmen The Ghost Breakers från 1940. Här får vi berättat för oss vad zombies egentligen är för något, och Bob Hope gör en av de skönaste jämförelserna i filmhistorien.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Bokstävernas mästare är...

...korad! Vi har en vinnare i Anagram-tävlingen. Tack alla som deltog, ni var oväntat många, snabba och duktiga.
Här är de rätta svaren:

Hitåt hov, samlag - Halv åtta hos mig (TV4)

1. Femtio leds inavel – Melodifestivalen (SVT)
2. Intima uttern – Mitt i naturen (SVT)
3. Stelgökar – Körslaget (TV4)
4. Sårbar potens – Roast på Berns (Kanal 5)
5. Helvetes mus-fegisar – Sveriges fulaste hem (TV3)

Vissa anagram mer passande för sina program än andra kanske...
Och vinnaren är:

Mattias Boström!
Mattias har en blogg som du hittar här.
Han vinner ett höstmyspaket bestående av senaste numret av tidningen Bon, boken "Varulvsvalsen" av Sigge Eklund, blåbärste och två sorters mörk choklad.
Grattis Mattias!

Melodifestivalfiaskot

Idag utsågs webbjokern till Melodifestivalen. Satsningen som skulle vara "folkets representant", den stora chansen för små låtskrivare och strävande artister, kanske en ny Marie Lindberg-succé? – men som mest blev pannkaka.

Varför? Framför allt för att marknadsföringen varit katastrofal. Jag har vänner som överhuvudtaget inte vetat om att en omröstning pågått. Inaktuella och slentrianmässigt gjorda trailrar har synts lite då och då i tv-rutan, men man har inte alls tagit vara på bidragen, varken stollarna eller de riktigt lovande.

Kanske blev det Melloledningens svar på det-är-ju-samma-låtskrivare-med-jämt-kritiken. Ett "jamen kolla här då hur jävla bra resten av landets låtskrivare är". För få bidrag kom in, det låga intresset gjorde att de med snabbast sms-tummar och flest släktingar kunde rösta fram sig själva, och tio-i-topplistan blev en sorglig samling. (Ärligt talat förstår jag att ledningen i det läget inte marknadsförde omröstningen bättre, vissa bidrag var rent fasansfullt pinsamma.)

Vinnaren är inte den bästa, men absolut inte heller den sämsta, och min reaktion till hela grejen är mer: jaha. Grattis och lycka till.
Roligare då att titta på Melodifestivalens nya programledare: Zelmerlöw, Meltzer, Lundgren.

För: Ingen kan anklaga Melodifestivalledningen för att fastna i gamla hjulspår. Här har vi en klart oväntad trio som signalerar att någon tänkt utanför lådan.
Emot: Faran är att de låtit överraskningseffekten gå före programledarkvaliteten. Det spelar ingen roll hur uppfriskande valet var om det visar sig att det inte funkar.

För: För en gångs skull är det kvinnan i sällskapet som är "den roliga" och männen som står för ögongodiset. (Även om Meltzer såklart BÅDE är snygg och rolig).
Emot: Jag vet inte om Meltzer är tillräckligt rolig.

För: Säga vad man vill om Dolph Lundgren, men han är en karaktär. Och med rätt regi kan han bli precis det skruvade, galaglamourösa, uppiggande inslag arrangörerna har tänkt sig.
Emot: Eller så floppar han totalt. Som ett helt oprövat kort måste han verkligen coachas med fingertoppskänsla. Han skulle kunna vara strålande, men han skulle också kunna vara överpretentiös, stel, amatörmässig och skämskuddeframkallande.

För: Måns känns säker, söt och schlager.
Emot: Måns känns otroligt tråkig.

Trots allt är det nog så att Melodifestivalhysterin redan har haft sin peak. Under Kristian Luuk-åren. Eller så har jag fel, och cirkusen drar igång värre än nånsin i vår. Den som lever får se.

Nittiotalets Anders Bagge

Tittar in hos mina tv-bloggkollegor på TV-planeten och sätter kaffet i vrångstrupen. De har hittat en fantastisk skatt i tv-historiens gömmor. Se bara på det här:



Ett klipp från tidigt nittiotal, ur programmet Top Gear i Nordic Channel, som Kanal 5 hette i sin barndom. Bandet heter "Ruff'n Ready", sångare är – Anders Bagge.

Mer om Idol kan du läsa exempelvis här eller här.

Hitåt hov, samlag!

Nu undrar du kanske vad ovanstående utrop har i den här bloggen att göra. Och vad betyder det? Är det kanske kungen som hittat några barnförbjudna tidningar och glatt kallar till sig familjen? Nej, naturligtvis inte. Det är ett så kallat anagram, det vill säga en fras skapad av bokstäver ur en annan fras. Bokstäverna kan alltså kastas om och bilda något annat, i det här fallet ett svenskt tv-program. På samma sätt som "Niklas mat" kan skrivas "tam slinka" och "Äntligen hemma" "Ämne: manlighet".

Här nedan har jag kastat om bokstäverna i ytterligare fem tv-program. Kan du se vilka de är?

1. Femtio leds inavel

2. Intima uttern

3. Stelgökar

4. Sårbar potens (alternativt "abortens spår")

5. Helvetes mus-fegisar

Det är inte tänkt som en superseriös tävling, men om någon intelligent människa lyckas få sex rätt (med rubriken) och skicka sin adress till alskadedumburk(at)spray.se så lovar jag ett litet men trevligt pris.

Foto: Dmitry Azovtsev. (Creative Commons Attribution License)

Tack snälla

Jag är nominerad till Stora Kulturbloggpriset! Jag är mycket hedrad och glad över detta. Gå in här och se vilka fler som är nominerade.

Om muren

Idag för tjugo år sedan föll Berlinmuren. Medierna är fulla av mur-relaterat material och jag har plockat ut tre länkar för den som inte orkar sortera i bruset:

A Concrete Love Story – fantastiskt bildspelsprojekt av fotojournaliststudenter vid Mittuniversitetet som blivit uppmärksammat bland annat av New York Times.

Muren föll och jag gick sönder – Åsa Linderborgs personliga text om murens fall. (Aftonbladet).

Staden ingen rubbar – Jonas Hassen Khemiri intervjuar staden Berlin. (SvD).

När Helen rörde Minnesota

Den elfte juli 2004 gick "Du är min man" med Benny Anderssons Orkester rakt in på Svensktoppens förstaplats. På listan låg redan Sarek med "Medan stjärnorna vandrar". Minns du den? Kanske inte. Den låg bara två veckor på listan. "Du är min man" däremot, hängde kvar några veckor till. Närmare bestämt tvåhundrasjuttioåtta. Inte förrän idag, fem år och fyra månader senare, tog resan slut.

Oavsett vad man tycker om låten är det en mäkta imponerande bedrift.

I veckans arkivklipp backar vi tillbaka till sångerskan Helen Sjöholms genombrottsroll - Kristina i Kristina från Duvemåla. Hösten 1996 åkte Björn och Benny och huvudrollsinnehavarna till svenskbygderna i Minnesota för att framföra en konsertversion av succémusikalen. En dokumentär gjordes om resan, jag minns att jag såg den och fascinerades av att vissa svenskättlingar fortfarande kunde prata svenska - en småländsk 1800-talssvenska.

Stjärnorna fick hjälp av inhemska körsångare på konserten, och jag minns särskilt en kvinna i kören. Det var under "Du måste finnas" och hon stod bakom Helen Sjöholm och syntes ibland i bild. Under hela numret är hon helt uppslukad av Helen. Jag har ingen aning om hon förstod ett ord av vad Helen sjöng, men det har mindre betydelse. Titta på henne. Halsen snörps av rörelse, ögonen fuktas och blicken är fastnaglad i Helens uppenbarelse:


Vill du se Helen Sjöholm i ett icke-Duvemålarelaterat klipp från back in the days, klicka här.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

The Banjo Man who never learned the banjo

Billy Redden är 53 år. Han kan inte spela banjo. Det är han långt ifrån ensam om förstås, de 53-åriga män i världen som behärskar en banjo är förmodligen obetydligt få i jämförelse med de som inte gör det. Men till skillnad från andra män är Billy Redden vida känd för en sak, och endast en. Banjon.

För att ta det från början: Billy Redden föddes i amerikanska Rabun County i Georgia. När han var sexton år kom ett filmteam på besök till hans skola. De var mitt uppe i arbetet med Deliverance, på svenska Den sista färden, och vid åsynen av Billy tyckte de att de fann precis det inavlade och efterblivna utseendet de tänkt sig för filmens banjopojke Lonnie. Så Billy fick rollen. Han, som för övrigt inte var det minsta inavlad, fick sitta på en veranda och representera medelamerikanens bild av en redneck från de djupaste skogarna. Att han inte kunde spela banjo, inte ens fejka tillräckligt bra, löste man genom att gömma en riktig banjospelare bakom honom som stack ut armen genom hans skjorta.

"Dueling banjos", en av filmhistoriens mest kända scener, var född.
(Se den här.)
Banjon fick Billy behålla efteråt. Inte så länge dock, för när hans mamma en dag behövde pengar sålde hon den. Billy jobbade ett tag med att guida filmturister längs floden i området där inspelningen skett, men det var för farligt, och han fick sluta.

Tolv år efter Deliverance fick han en ny glimt av branschen, om än inte med lika stort genomslag. Gänget bakom den italienska b-actionrullen Blastfighter bad honom göra ett gästinhopp. Som banjospelare. Det gjorde han, utan större uppståndelse, och sedan följde många år av en ganska undanskymd tillvaro för Billy Redden.

När så filmmakaren Tim Burton skulle göra sitt nya stora epos i början av 2000-talet kunde han inte släppa tanken på sjuttiotalets banjopojke. Som en fix idé ville han ha med honom i filmen, men ingen visste var han fanns. Efter ett gediget detektivarbete hittade regissören honom på Cookie Jar Café i Dillard, Georgia där han jobbade tiotimmarsdagar som kock och diskare. Efter att först ha varit lite tveksam till att återvända till rampljuset, gick Billy med på att än en gång ställa sig framför kameran.

Så kom det sig, att när Ewan McGregor anländer till den avlägset belägna byn Spectre i filmen Big Fish, möts han av en man på en veranda och de första trevande tonerna till "Dueling banjos". Mannen med banjon är Billy Redden. (Ses vid 2.45 i klippet nedan).



Billy fick åka till New York och gå på premiärens röda matta, och uppståndelsen över banjopojkens återkomst blev så stor att folk vallfärdade till restaurangen där han jobbade för att få träffa honom. Även den här gången fick han behålla instrumentet efter avslutad filminspelning, och nu sålde inte hans mamma det. Än så länge kommer banjon väl till pass som rekvisita i alla de foton folk vill ta tillsammans med honom, men han pratar nu om att kanske lära sig spela på den också.

Här skulle berättelsen kunna vara slut. Förutom ett kort inhopp – som banjospelande redneck – i ett tv-program 2004 återgick Billy till sin mer tillbakadragna vardag. Men nästa år skrivs ett helt nytt kapitel i den sällsamma historien. Till våren kommer nämligen filmen Outrage, en thriller som precis som Den sista färden spelats in i Rabun County. Återigen syns Billy Reddens namn i rollistan. Som vilken karaktär?

"Banjo Man".

Klicka för större bild.
Källor: imdb.com, outragemovie.com, The New Yorker. Bilder: Skärmdumpar.

Släpp idéerna fria

www.idepedia.se

En saknad Jeter

Kommer du ihåg den dödsdömde fången Del som tar sig an musen Mr Jingles i Den gröna milen? Den lille, ofta mustaschprydde mannen med nervösa händer och taniga ben? En typisk karaktärsskådespelare, sedd i mängder av biroller i filmer som Hair, Fear and loathing in Las Vegas och Waterworld. En sån där som många känner igen men få kan uppge namnet på.

Hur som helst. Michael Jeter heter han. Eller hette. Han dog 2003 i ett epileptiskt anfall. Han blev bara 50 år, men hann med en hel del innan dess. Inte bara inom film. 1990 vann han en Tony för sin roll i musikalen Grand Hotel och levererade kanske det finaste tacktalet i galans historia. Han visade också upp sin talang i ett minnesvärt sång- och dansnummer:


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Hundra år av nyhetsförmedling

Från färjan Göta Elfs kantring i Göteborg 1908 till helikopterrånet i Västberga 2009 – Kungliga biblioteket har sammanställt smakprov ur hundra år av nyhetsförmedling på sajten Nyheter. Under rubrikerna händelser, politik, genus, ungdom och brott har biblioteket grävt i sin stora audiovisuella samling och plockat upp allt från "Jitterbug på Liseberg" (1944) till rapporteringen om polismorden i Malexander.

Hör till exempel hur det lät 1938 när Sveriges Radio hade mage att låta en kvinna läsa nyheterna för första gången. Lyssnarna blev så upprörda att Astrid Kindstrand, som hon hette, fick avsluta sin korta karriär som nyhetsuppläsare.

Eller se Aktuellt-inslaget från 1962 där vi får veta allt om raggare. Bland annat att de är ett släkte med "högst ordinärt intresse för motorer men med stora kontaktsvårigheter. Bilen ger dem trygghet och säkerhet i tillvaron."

Om Anna Books bröst och livets förgänglighet

Idag såg jag en man varsamt stryka sidorna av Anna Books nakna bröst. Han strök och petade svepande kring hennes vårtgårdar som var stora som LP-skivor. Ja, för det sändes alltså på tv, det här bröstpetandet, och vårtgårdarna zoomades in till vinylstorlek på min 42-tumsskärm. Och Anna la händer med välmanikyrerade naglar runt brösten och lyfte dem och förklarade att hon skulle älska sig själv mer om de var fastare. Sedan höjde hon armarna och dallrade med sitt överskottsskinn och mannen, som var läkare, skojade om att det såg ut som att hon hade en pung i vardera armhålan.

Det finns så oerhört mycket jag (och många med mig) skulle kunna säga om denna scen, men jag nöjer mig med att konstatera att hon var fin, Anna. Hon såg stark och glad och fin ut där hon stod mitt i sitt egentligen högst privata ögonblick som nu blivit obönhörligt offentligt.*

Uppenbarelsen påminde mig på något vis om Elgigantenreklamen med John Cleese. När jag såg den för första gången blev jag uppriktigt bedrövad, den solkade mitt humör med en omedelbarhet som jag i efterhand hade svårt att förklara. Det var bara så sorgligt. Kära, smäckra, briljanta, John Cleese som låtsasgråter över en diskmaskin. Säljer ut bittra skämt om sin skilsmässa till högstbjudande. Ser gammal och plufsig och trött ut. Jag såg det som en symbol för livets förgänglighet, alltings ände, popularitetens uppgång och fall även för den bäste av de bästa.

När jag skärpt mig, svalt min storvulenhet och viftat undan sentimentaliteten slog det mig att han egentligen bara gör det han alltid har gjort. Skojar. Tar det som är svårt och gör humor av det. Klart att han skämtar om sin skilsmässa, han vet inget annat. Han är komiker, det är så de gör. Vem är jag att döma hans karriär eller eventuella slut på karriär eller hans liv eller eventuella slut på liv utefter en illa producerad reklamfilm?

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Mer än att det som vid första anblicken ser ut som avgrundsdjup tragik, möjligen inte är så mycket att hetsa upp sig för ändå.

*Programmet ifråga var "Plastikkirurgerna", det sänds tisdagar kl 20.00 i TV4 Plus.

En uppslickad Hugh Laurie

I mitten av åttiotalet blev Hugh Laurie gravt sexuellt trakasserad av Dawn French. Händelsen spelades in och sändes som en del i den brittiska serien "Girls on top". Nedan ser ni ett smakprov. (Tänk att den ena skulle växa upp till att bli Dr House och den andra kyrkoherde i Dibley...)


Med i klippet också Jennifer Saunders och Ruby Wax.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Låt oss hylla

Jag är med i bloggpanelen för Stora Bloggpriset 2009.

Kategorierna är Nöje & Kultur, Mode, Sport, Vardagsliv & fritid, Politik & samhälle, Prylar & teknik och Design & inredning. Vet du någon blogg inom dessa kategorier som kanske inte har allra flest läsare men som ändå är värd att lyfta fram, tipsa mig!

Här är ditt liv - SVT:s succéflopp

Här är ditt liv har avslutat sin första nypremiärssäsong. Trots god tittning och några höjdarögonblick känns serien i sin helhet som ett hopplöst misslyckande. Om detta kan man säga mycket, men jag nöjer mig med följande konstaterande:
Det måste vara något allvarligt fel på ett program när huvudkritiken mot det dels är att gästerna aldrig får prata till punkt och att det hela tiden skyndas vidare till nästa inslag, dels att intervjuerna är för trista, tempot för lågt och det är för få överraskningsgäster.
Det känns alltså både jäktat och segt. Hur går det ens ihop?

Grundproblemet är dock att ett program som helt bygger på intervjukonst leds av en person som inte kan intervjua.

Går Lagerbäck tillbaka till Ica nu?

Antingen kom inlägget "Äntligen Knesset" lite för tidigt, eller så är jag väldigt försenad i min söndagsserie. Livet har kommit emellan, som det kan göra ibland. Men för sakens skull, och för att jag är lite Lagerbäck-blödig just nu, så kan vi titta på ett par inte-alls-särskilt-gamla-klipp med Lasse. Till exempel Back for good och Ica-reklamen:


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Äntligen Knesset

Han kallar sig "erikbe99" men för mig kommer han alltid att vara Youtube-hjälten. Nu har han gjort två hela Knesset-avsnitt tillgängliga för allmänheten. I det första visar Henrik Schyffert upp sin Sony-tatuering och lovebombar sjuksköterskor tillsammans med programledare Erik Haag och panelmedlemmarna Estelle Milburne (nu Nordenfalk) och Klas Fahlén:



I del 2 pratar de om att säga "Jag älskar dig", i del 3 om vad som bådar gott, i del 4 om fritid och hobby, i del 5 får de i uppgift att skriva beundrarbrev.

I det andra avsnittet är Henrik Schyffert utbytt mot Jocke Åhlund.

Aftonbladet satsar på viktig journalistik

De där pokernyheterna Aftonbladet sysslar med är ofta ganska underhållande till sin karaktär. Så också idag, när en rubrik lyder "Stjärna stal smörgås på tävling". Ur artikeln:
Han tog en smörgås utan att betala.
– Ursäkta mig, du måste betala för den där, ropade en kvinna i kassan.
Men Luke Schwartz ansåg sig vara så stor stjärna att han inte ska behöva göra rätt för sig med pengar på touren. Han svarade:
– Jag behöver inte betala för den här j-a smörgåsen och gick bort till hissen.

"Älskling, du tar väl de finaste nitarmbanden nu när vi ska träffa presidenten?"

Det här inlägget och framför allt bilden fnissade jag åt idag. Man kan föreställa sig så mycket historia bakom bilden, kan man inte?

Stina och Thåström

Stina Lundberg Dabrowski var gårdagens (motvilliga) gäst i Här är ditt liv. Kvinnan som träffat fler storheter än man kan föreställa sig och försökt övertala bland andra Margaret Thatcher att ta ett skutt upp i luften. (Det lyckades dock inte). I veckans arkivklipp intervjuar hon Thåström, som berättar om pantbanksbesök, lantliv och poesi bland annat:



Här framför han i samma program låten Pang boom krasch tillsammans med en barnkör. Vill du se Stina intervjua Leila K istället kan du göra det här.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Just det, jag glömde...

...att jag ytterst oväntat blivit lite kär i Dawn French.

Imorgon har jag nog något att säga

Jag har helt glömt bort hur man gör när man bloggar. Klickar på "nytt inlägg" och tomheten stirrar så provocerande mot mig att jag gör det förbjudna, bloggar om bloggandet. Meta. Huvudet är så fullt av mitt snurriga liv just nu att det bara kan processa lösryckta tankar, en i taget.

Jag tittar på Idol. Tjejerna är ljusår bättre än killarna i år. Erik ska vara den bästa killen och han sjunger falskt. Reza som inte gick vidare är bättre än alla killar som gjort det. Nåja. Det är väl ganska oviktigt.
Jag tittar på Nöjespokalen på femman. Ett ljuvligt program för en nöjesnostalgiker. Men Sofia Wistam har så bråttom, gästerna får inte prata färdigt och hela programmet känns stressat. Synd.

Veckans mest välskrivna text var den om Roman Polanski och våldtäkten.
Känner mig lite som professor Higgins när jag läser Calle Schulman. "I think he's got it! By George, he's got it!"
Och så Hanna Hellquist.

Hejdå, Uffe

Ulf Larsson 1956-2009.
För mig kommer du alltid att förbli den rundlätte mysfarbrorn från Söndagsöppet.
Foto: Screenshot SVT

En tv-drottning in the making

Nästa år lanseras OWN, Oprah Winfrey Network i USA. En hel Oprah-kanal. Det är svårt att komma längre i tv-världen än vad den kvinnan har gjort. Hon var tidernas första svarta miljardär, hon brukar anses som den mest inflytelserika kvinnan i världen och hennes talkshow är historiskt sett den populäraste i sitt slag.

Allt började 1986. Den 14 december det året var Oprah gäst hos Mike Wallace i "60 minutes". Hon hade just börjat sända programmet som bär hennes namn och sa att OM det floppar, så tänkte hon inte låta sig definieras av det. Mike Wallace vill mest veta om hon inte ska skaffa sig en man.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Journalistiska guldkorn

Ni har väl inte glömt den pågående tävlingen Årets notis?
Den här underbara notisen med tillhörande bild från Piteå-Tidningen är en stark kandidat i tävlingen enligt min mening:

Stadsduva i Arjeplog

En stadsduva har hållit till i Arjeplog en tid. Det är lite uppseendeväckande, inte minst med tanke på att Arjeplog aldrig blev någon stad. Platsens tillstånd ansågs för uselt för att utnämnas till stad för snart 370 år sedan.
Tanken fanns att Arjeplog skulle bli stad i samband med att Arjeplogs församling bildades 1640. Drottning Kristina såg till att Arjeplog fick marknadsplats. Ett förslag till stadsplan upprättades och handelsmän uppmanades att bosätta sig i Arjeplog. Men de borgare som flyttat från kusten till Arjeplog flyttade tillbaks 1659. Det blev inget med Arjeplog som stad "på grund av ortens usla tillstånd".
Duvan har väl inget med historien att göra. Men visst kan man göra återkopplingar. Den här duvan, tamduva eller stadsduva som den också kallas, har sitt ursprung i klippduvan. Duvan som är ringmärkt upptäcktes häromdagen av Helena Dahlberg.

Bertil Sundkvist.

Tipstack till Tomas.

Nu har jag hittat hem

Som ni kanske märker är adressen till den här bloggen numera "www.alskadedumburk.se". Adressen är bara ompekad, så gamla länkar ska fungera och ni behöver inte ändra i era bloggrullar för att hitta till mig. Men är det något som krånglar så hör gärna av er!

Inte riktigt Dirty Dancing

Var på kräftskiva igår och blev kvar hos värdparet. Till frukost idag såg vi - som ännu en hyllning till Patrick Swayze - filmen Steel Dawn. Swayze spelar huvudrollen, en enstörig krigare i en postapokalyptisk värld. Filmen kom ut samma år som Dirty Dancing (1987) men blev, ehum, inte riktigt samma succé. Swayze spelar mot sin fru, Lisa Niemi och filmen är fylld av märkliga frisyrer, krystade oneliners och usla slagsmålsscener. En skön åttiotalsklassiker alltså. Här är trailern:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Skavlan och Jay C

Oops.

Hallåamode

Hallåan är en tv-institution. Numera en utrotningshotad sådan, men än lever den och sedan tv-mediets födelse har det funnits en person i rutan som guidat oss igenom kvällens program. Det finns mycket att säga om denna tradition, men nu hade jag tänkt att vi skulle koncentrera oss på en sak: Modet. Stilen. Kläderna.

När man är i tv gissar jag att man vill vara lite extra fin, och därför säger hallåakläder ganska mycket om en person och en tid. Som hallåa ska man väl också helst inte sticka ut alltför mycket - man får visserligen vara personlig men inte så att det stör, inte så att tittarnas uppmärksamhet blir felriktad.


Kavaj eller skjorta och slips är ett säkert kort:



Medan andra vill vara lite ledigare.



Vissa gillar färg och mönster...



...andra är mer försiktiga.



En av mina personliga favoriter är Sven Olof Persson, mannen med den säregna rösten. Här en stilstudie genom åren:



Vill du veta hur en hallåa jobbar idag tycker jag du ska läsa SVT:s Henrik Bennetter, här ger han en inblick i en vanlig dags arbete. Nedan några fler gamla godingar, hur många känner du igen? (Kvinnan i gul blus ska för övrigt vara komikern Peter Magnussons mamma).


Foto: Screenshots från SVT och TV4.
Ett extra tack till Youtube-användaren erikbe99.

Patrick Swayze och Filmen

Jag minns inte vilket år Dirty Dancing kom till min by, men jag minns vad den gjorde med oss. Jag var sju, åtta, kanske nio år och min bästa vän var fyra år äldre. Vi lekte jämt, för det mesta bara hon och jag. Hennes kompisar var långa, använde hårspray och tyckte att jag var en ointressant småunge. Jag ville så desperat bli en del i deras gäng, bli accepterad som en av dem. Ibland släppte de in mig för att driva med mig, lura i mig saker och skratta åt mig. Ibland tog de mig till sig på nåder och jag var lyckligast i världen.

Men så kom Dirty Dancing. Jag förstod aldrig riktigt hur det hände, men plötsligt började de citera repliker jag inte kunde, spela upp scener jag aldrig sett och sjunga sånger jag aldrig hört. Alla var kära i en Johnny och de långa vännerna använde ännu mer hårspray. Någon hade fått tag i soundtracket och skivan lånades från hand till hand med dyra löften om att vårdas som ett barn. Ingen lånade ut den till mig. Jag förstod att jag måste se den där Filmen, annars var det kört. Filmen var som en inträdesbiljett till en helt ny värld, en som jag stod utanför och omöjligt kunde förstå.

En gång var det riktigt nära. Några av de stora tjejerna kom förbi vår byväg och stannade och pratade med min vän. De tänkte samlas hemma hos någon och se Filmen, ännu en gång, kanske spela skivan och dansa tillsammans, klä upp sig och använda läppglans. Det lät helt fantastiskt. Inte för att jag brydde mig det minsta om läppglans, men för att jag äntligen skulle få koderna till det hemliga språket, en öppning till den slutna cirkeln. Min vän blev bjuden och jag stod precis så nära och nonchalant lutad mot min cykel att de kände sig tvungna att se på mig med. "Du får också komma om du vill". Hon sa det, hon sa det verkligen och det kändes som ett livsavgörande ögonblick, som om inget skulle bli sig likt från och med nu.

I själva verket skulle det dröja många år innan jag fick se Dirty Dancing. Just den här kvällen blev inställd på nåt vis och jag fick aldrig en andra chans. När jag väl såg den hade jag blivit stor, säkert fjorton eller sexton, och det blev ingen inträdesbiljett till någon hemlig värld. Det blev ingen omvälvande upplevelse, det var inte Filmen utan bara en film.

Så kära Patrick Swayze, dig kommer jag alltid att minnas för Point Break och möjligen Ghost. Och som ett spår av ett löfte om en annan, hemlig, obegriplig, onåbar, underbar värld.

Patrick Swayze blev 57 år. Läs om hans liv och död i SvD, AB, AB2, DN, Expressen bland annat. Läs för Guds skull också Sara Lövestam: Nobody puts baby in a corner.