Om intellektualitet - och lolcats

Jag vill säga en sak om Nobelfesten och allt ståhej därikring.

Visst, det är beklämmande att samla all världens hjärnor i ett rum och sen mest prata om vad kvinnorna har på sig, och visst, det är lite bajsnödigt med alla skålar och operetter och kungafamiljshysteri, och visst, sjuttioelva timmars direktsändning från en fisförnäm middag blir inte alltid bra.

Men. Jag tycker det är fantastiskt att Nobelpriset har den status det har i världen. Och jag tycker framför allt att det är vansinnigt befriande med ett par veckor om året då det blir hett med forskning och vetenskap. Att medierna plötsligt fylls med intervjuer och porträtt av märkliga, medieotränade labbnördar, att TV-kanalerna gör snäva specialprogram om maneter eller vårtvirus, och små spotlights tillfälligt tänds på svensk forskning och vad de egentligen sysslar med där.
En revansch för intellektualiteten. En flyktig djupgrävning i en annars ytlig mediebild. Och det är viktigt. Det är viktigt att berätta för folk att det finns de som ägnar 25 år åt att studera en mask - och sen får cred för det. Att visa för barn att man kan "bli nåt" utan att bygga en karriär via en dokusåpa och tala ut i kvällspressen med jämna mellanrum. Att det finns kunskapsområden som kan värderas högre än PR och marknadsföring.

Mitt i alla dessa tankar om intellektualitet och superforskning gick jag in och läste på ekonomipristagaren Paul Krugmans blogg. Han postade det här inlägget innan han gick på bankett.
Väldigt... eh, intellektuellt.