Den juletid nu kommer

Alternativ julmusik i all ära, men klassikerna har också sin plats. Jag var nyligen på en gammal hederlig julkonsert, med symfoniorkester, dundrande manskörer och porlande sopraner och genast infann sig den julstämning som tidigare lyst med sin frånvaro. Det är bara att erkänna att även mitt sekulariserade cynikerhjärta smälter. Hur inne det än är att vara svår och bitter och sjunga om alkoholproblem och ensamhet i juletid, och hur jag än sneglar åt de smala indieplattor "de trendiga" sitter och håller upp i morgonsoffor så står ändå håren på armarna rätt upp under Händels Hallelujakören.

Man bygger helt enkelt inga nya traditioner över en natt. De här sångerna finns i mitt bröst och tonerna struntar i att jag förkastar texterna och letar sig in ändå. Letar sig in i märg och ben, kött och blod och väcker avlägsna minnen.

Symptomatiskt för en klassiker är att den finns i mängder av versioner, varje artist av rang måste sjunga in en egen variant. Kanske den bästa julsången av dem alla gör en änglaröstad pojke i duett med sitt äldre själv så här, N'sync gör den a capella så här, Jussi Björling så här, The Ark anno 1999 så här och den amerikanske gospelsångaren David Phelps gör den så här:



God jul.