Strongman goes gracil

Vilka som ska svassa runt i Let's Dance nästa år presenterades idag. Aftonbladet lyfter fram Hasse Aro, Elisabet Höglund och Laila Bagge, på SvD är man också mest intresserade av hon med håret men den som skulle kunna få mig att faktiskt bry mig för en gångs skull är en annan: Magnus Samuelsson. Världens starkaste man. Att få se det köttstycket vicka på höfterna i glittertrikå kan bevisa för vem som helst att programmet inte bara är menlös familjeunderhållning.
Dessutom tror jag han skulle kunna göra det riktigt bra.
Go Magnus!

Årets - ett första utkast

Vid den här tiden är det väl lite av ett måste att pressa ur sig en Årets bästa-lista. Genomtänkta "best of 2008"-rubriker som till exempel bloggarkollegorna Foghagen, Thunman Sköld och Janrell gjort.

Helst skulle jag vilja härma Martin Jönssons ambitionsnivå, med 72(!) intelligenta länkar om medieåret men det går lite trögt för mig. Det här är vad jag knåpat ihop hittills:

Årets aj: Tung toasits ger småpojkar krosskador på snoppen.

Inte samma... finess på nåt vis.

Min mormor

Min mormor fyller 80 år idag. Vi har firat henne i helgen med pompa och ståt. Eller mat i alla fall. Ofantliga mängder mat som hennes tre barn samlades för att laga. Även äldstebror som i vanliga fall mest kör skogsmaskin formade sina grova knothänder till pannbiffstorlek och gjorde gräddsås till.

Mormor fick bara ett paket, och trots att det inte låg mer än ett kort däri fick hon blöta ögon och hade svårt att läsa den lilla versen jag skrivit. Vi hade betalat in en slant till hennes elbolag så att hon ska kunna dra upp värmen hemma. Kan tyckas vara en konstig present, men hon blev glad. Hon är av en annan generation, en som inte är rädd för att frysa och som inte direkt prioriterar elen när pensionen inte riktigt räcker till. Men det blir ju så mörkt och bistert mitt i vintern.

Hon gav mig en halsduk och tjocksockar i julklapp. Trots att hon har dåliga ögon och händer stickar hon fortfarande värmande plagg varje jul till alla barnbarnen.
Lilla mormor. Ja må du leva i hundrade år.

Ekström och rymdblomman

Så är det söndag igen, och dags för en djupdykning i arkiven.

En tung kugge i Ipred-debatten har Sydsvenskans Andreas Ekström varit, bland annat med en uppmärksammad krönika i Journalisten där han jämför Piratpartiet med Ny Demokrati. Läs mer om det hos mymlan.

1989 var Andreas Ekström däremot knattereporter på fina Barnjournalen, och intervjuade Thomas Di Leva om ångest och den nya LP:n "Rymdblomma" bland annat:



Andreas Ekström bloggar här.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen, Nostalgiluckan och Depeche Mode - The final countdown.

Äsch då

Timo som var så fin.

Det måste sägas vara lite oroväckande för en programserie att den intressantaste deltagaren röstas ut först.

Andra om körslaget, timo räisänen, tv4

Smarta ungjävlar

Kollegan berättar om hur dottern förstod att tomten inte fanns:

E, 4 år: Det är ju pappa! Tomten har pappas skor.
Tomten: Nej nej, jag är tomten, inte pappa.
E, 4 år: Varför är inte pappa här då?
Tomten: Han är ute och vaktar mina renar.
E, 4 år, triumferande: Nä, det går inte! För han är allergisk!

Den juletid nu kommer

Alternativ julmusik i all ära, men klassikerna har också sin plats. Jag var nyligen på en gammal hederlig julkonsert, med symfoniorkester, dundrande manskörer och porlande sopraner och genast infann sig den julstämning som tidigare lyst med sin frånvaro. Det är bara att erkänna att även mitt sekulariserade cynikerhjärta smälter. Hur inne det än är att vara svår och bitter och sjunga om alkoholproblem och ensamhet i juletid, och hur jag än sneglar åt de smala indieplattor "de trendiga" sitter och håller upp i morgonsoffor så står ändå håren på armarna rätt upp under Händels Hallelujakören.

Man bygger helt enkelt inga nya traditioner över en natt. De här sångerna finns i mitt bröst och tonerna struntar i att jag förkastar texterna och letar sig in ändå. Letar sig in i märg och ben, kött och blod och väcker avlägsna minnen.

Symptomatiskt för en klassiker är att den finns i mängder av versioner, varje artist av rang måste sjunga in en egen variant. Kanske den bästa julsången av dem alla gör en änglaröstad pojke i duett med sitt äldre själv så här, N'sync gör den a capella så här, Jussi Björling så här, The Ark anno 1999 så här och den amerikanske gospelsångaren David Phelps gör den så här:



God jul.

Sportstjärnorna och det fallande lasersvärdet

SVT skickar ut ett pressmeddelande om den nya satsningen Mästarnas mästare där ett gäng idrottsstjärnor som Thomas Wassberg, Emma Igelström och Ara Abrahamian ska leva med och tävla mot varandra under 23 inspelningsdagar.

– Den största kicken har varit att få träffa stjärnorna under helt nya omständigheter. Flera av dem bär på osannolika levnadsöden – Igelström, Elofsson och Fosshaug till exempel. När de nu inte hade sina idrottskarriärer eller sponsorer att ta hänsyn till berättade de öppnare och naknare än jag tidigare varit med om, säger programledaren Micke Leijnegard.

Det låter ju fint. Men jag hajade till lite över beskrivningen av tävlingsreglerna: "Den deltagare som har lägst poäng efter de tre tävlingarna ska tävla i den fysiskt och psykiskt påfrestande Nattduellen. Nattduellen går ut på att fånga ett fallande lasersvärd, den som missar åker hem."

Que?

Nostalgiluckan

Klipp från alla SVT:s julkalendrar 1960-1995. Presenteras av Alice Bah, hämtat ur Söndagsöppet.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen och Depeche Mode - The final countdown.

Den bästa röstningstid är nu

Året ska snart summeras och med det har en mängd bloggutmärkelser dykt upp som ett trevligt kvitto på att även det här publiceringsformatet har skribenter värda att uppmärksamma lite extra.
Nomineringarna är till exempel klara för Kulturblogg Award 2008 och jag ser till min glädje att flera av de jag nominerat kommit med, som Oswald, Weird Science och Bokhora.
Rösta här.

Du kan också vara med och bestämma vilken som varit den bästa politiska bloggen i år. Nomineringslistan är lång som en aftonsång men låt det inte avskräcka dig.
Jag rekommenderar höga betyg på favoriter som Tanja Suhinina, Fredrik Westerlund och Tor Billgren.
Rösta här.

Alternativ julmusik

Jag hittade förrförra årets julskiva, ett blandband komponerat av sambon. Låtlistan i repris:

01 Winter Wonderland - Macy Gray
02 Christmas Time - Smashing Pumpkins
03 A very special christmas - The $1000 Playboys
04 Önska dig en stilla natt - Bo Kaspers Orkester
05 Achtung X-mas - Tyskarna från Lund
06 X-mas in february - Lou Reed
07 White Christmas - Moses
08 Hallelujah - Leonard Cohen
09 Don't mess with tända ljus - L Pearl vs Triad
10 Silent Night - Johnny Cash
11 Staffan var en stalledräng - Plastic Casio Band
12 Winter Killing - Stina Nordenstam
13 Den tragiska historien om tomten, näcken och den svarta madam - Lars Demian
14 God Glögg - Plocka Päron vs Androgynerna
15 Blue Christmas - Eilert Pilarm
16 O Holy Night cha cha cha - Bravo Combo
17 Pyhä Lucia - Edu Kettunen

Julskrutt anno 2006 alltså. Saknar en del klassiker men kan ändå kännas uppfriskande för den som tröttnat på de här låtarna. Själv hade jag nog hellre valt Soon After Christmas med Stina Nordenstam istället för Winter Killing, och det är ju svårt att vara utan The Pogues, men men. (En julskrutt är för övrigt det som är kvar av julgranen när den stått lite för länge.)

Andra bloggar om: jul, musik, jullåtar

Kärv design

Reste nyligen genom Örnsköldsvik och märkte med bestörtning att Örnalpsskylten är borta. Eller rättare sagt ersatt med någon ny, avskalad logotyp. En epok har gått i graven. Den gigantiska vepan för företaget Örnalp har så länge jag kan minnas varit en källa till munterhet för mig och mina likar på vägen förbi Foppaland. Med sin kombination av logga, färgval och företagsnamn har denna bryska och något, eh, tyskinspirerade design alltid piggat upp. Alltid framkallat hur tänkte de här?-huvudskakningar och fniss.

Nu var den utbytt mot en ny skylt med bara text. Torra, raka, enkla bokstäver. Mycket fantasilöst. Den gamla skyltens glans finns nu bara kvar i denna slarviga bild, tagen genom bilrutan vid en snabb förbipassering en gång i tiden. Och i våra minnen.

Uppdatering: Kanske hämtar grafikern ifråga och föräldrarna till 3-årige Adolf Hitler Campbell inspiration från liknande källor?

Depeche Mode - The final countdown

Denna söndag tänkte jag egentligen börja med julklippen, Luciahelg som det varit och allt. Men det får vänta. Först vill jag bjuda på hur det såg ut och lät i slutet av åttiotalet när världens största deppsynthare lite spontant gav sig på en svensk pudelrockklassiker (ca 30 sekunder in i klippet):


Daryl Bamonte, Dave Gahan och Martin Gore.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Detta är det tredje i serien, tidigare har jag visat Jack Black i backspegeln och Knesset - Vi är världen.

Om intellektualitet - och lolcats

Jag vill säga en sak om Nobelfesten och allt ståhej därikring.

Visst, det är beklämmande att samla all världens hjärnor i ett rum och sen mest prata om vad kvinnorna har på sig, och visst, det är lite bajsnödigt med alla skålar och operetter och kungafamiljshysteri, och visst, sjuttioelva timmars direktsändning från en fisförnäm middag blir inte alltid bra.

Men. Jag tycker det är fantastiskt att Nobelpriset har den status det har i världen. Och jag tycker framför allt att det är vansinnigt befriande med ett par veckor om året då det blir hett med forskning och vetenskap. Att medierna plötsligt fylls med intervjuer och porträtt av märkliga, medieotränade labbnördar, att TV-kanalerna gör snäva specialprogram om maneter eller vårtvirus, och små spotlights tillfälligt tänds på svensk forskning och vad de egentligen sysslar med där.
En revansch för intellektualiteten. En flyktig djupgrävning i en annars ytlig mediebild. Och det är viktigt. Det är viktigt att berätta för folk att det finns de som ägnar 25 år åt att studera en mask - och sen får cred för det. Att visa för barn att man kan "bli nåt" utan att bygga en karriär via en dokusåpa och tala ut i kvällspressen med jämna mellanrum. Att det finns kunskapsområden som kan värderas högre än PR och marknadsföring.

Mitt i alla dessa tankar om intellektualitet och superforskning gick jag in och läste på ekonomipristagaren Paul Krugmans blogg. Han postade det här inlägget innan han gick på bankett.
Väldigt... eh, intellektuellt.

Humorcentral som nyårskaramell

På nyårsdagen tar humor i svensk TV ett stort kliv framåt. Då är det nämligen premiär för svenska Comedy Central, som lanseras av MTV Networks. Nu börjar också tablån offentliggöras så smått.
Popjunkien (som har inside information) nämner stand-up på lördagar, Colbert Report, Californication, Dead like Me, The Office US och Sex and the city.

Personligen tycker jag att det ska bli grymt kul med lite mer ren stå-upp i svensk TV. Dave Chapelle, Chris Rock och Bill Maher visas under premiärveckan. Sen kommer vi också äntligen att få se roasts! (Läs här om roasts i allmänhet och den av Henrik Schyffert i synnerhet.) Underbart.

Skönt att kunna skriva om ett MTV-steg i rätt riktning efter den lilla sågningen nyss.

Mindre än nyss men ändå större än nånsin

Jag vet att det här är lite dagen efter, men: Hur tänkte de här?

Sinneslöst på MTV

Vad håller MTV på med egentligen? Vad vill de? Jag saknar en vision, en profil, en tanke. De har slarvat bort sitt ursprung och gått vilse i tafatta försök att hitta en ny nisch.
DN:s Niklas Wahllöf skrev nyligen en krönika om kanalens svek mot de unga. Han räknade upp ett gäng "brunstiga bratprogram" men missade det uslaste av usla i sensationslystnadsskräphögen: Senseless. Har ni sett det? Kanske inte, det förpassas till sändningstider som 01.30-02.00 - och det med all rätt.

Programidén går ut på att en söt tjej ska välja mellan sex killar utan att få se hur de ser ut. Hon får genom diverse sjuka smak-, lukt- och känselövningar skicka hem en och en tills bara vinnaren återstår. De sex männen består av två "duds", två "cruds" och två "studs". "Duds" är expojkvänner som bara är där för att jävlas, "cruds" är tänkta att vara så motbjudande som möjligt (extremt feta, extremt gamla, extremt fula) och det är bara de två "studs" det är meningen att hon ska vilja ha.

Utmaningarna kan bestå av att lukta på männens stjärtskåror, känna på deras bröstvårtor eller slicka deras navlar. I ett avsnitt jag råkade se härom natten skickades en tjej i minimal bikini in i ett kolmörkt rum. Där stod de sex tävlande på led, med särade ben. Tjejen fick sedan krypa mellan männens ben och stanna mitt under dem så att de kunde smiska henne på rumpan med olika redskap. Hon skulle sedan skicka hem den som smiskade osexigast alternativt hade valt "fel" pryl att daska med. En medelålders dvärg med mattpiska, en underklädesmodell med ett ridspö, ett bittert ex med träspade. Det var bland det bisarraste jag någonsin sett, vilket säger en del.

Ändå blev jag inte förvånad. Det känns som att serien är ett typexempel på den inriktning MTV har valt idag. En nypa freakshow, en smula krystad dejting, en stor portion lekprogram med tävlande som förnedrar sig för att få vara med i tv.

Klart att kanalen måste utvecklas, en musikvideo är inte den sensation den var 1981 direkt. Men jag håller med Niklas: Är det verkligen det här ungdomar vill ha? Senseless?

I så fall är jag klart oroad.

Curling - den nya värktabletten

Kvällens underligaste dialog:

(Jag zappar slött. Kommer till SVT24 där de sänder curling-EM).
Sambon (intresserat): Åh!
Jag: Va?
Sambon: Ja, men det är som att ta en Alvedon ungefär.
Jag: Curling på TV?
Sambon: Ja. Känns som skönt på nåt vis.

Han slapp i alla fall bli påkörd en tredje gång

Jag är kanske blödig så här i jultider, men det här ger små smärtsting i hjärtat. En hund som ser sin kamrat bli påkörd, förtvivlat kryssar mellan bilarna fram till det döende djuret och släpar det till vägkanten. Damn.

Knesset - Vi är världen

Veckans retroklipp är ett osannolikt guldkorn hämtat ur ZTV-arkivet. Nittiotalets största panelstjärnor - Knessetgänget - återsamlas för att sjunga in en egen variant av den grandiosa välgörenhetsballaden We are the world.

Kristian Luuk: "Man kände i början att folk var lite spända och avvaktande, det är ju många egon där ute..."
Henrik Schyffert: "Alla är väldigt snälla, förutom Johan Renck som är helt elak och skittaskig. Jag trodde han skulle vara snäll, men han var ett jävla svin."

Wille Crafoord, Eva Röse, Jonas Karlsson, Olle Sarri, Jonas Leksell, Alice Bah, Erik Haag med flera i ett klassiskt framträdande. Håll till godo:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Detta är det andra i serien, det första var Jack Black i backspegeln.

Doktor Snuggles är död

Han gav liv åt Ior i Nalle Puh. Kloker i Snövit. Sheriffen av Nottingham i Robin Hood. Farbror Joakim i Duck Tales.
Allas vår Doktor Snuggles. Och många, många fler.
Nu har rösten tystnat.
John Harryson blev 82 år.



Läs mer om Harryson i Röster i radio & TV eller i DN, Aftonbladet, SVT, SvD, SvD2.

Förlorarnas tid

Är vinnaren den nya förloraren? Det undrar Johan Janrell i TV-planetbloggen. Lars ville inte vinna Idol och kräkas ur sig en livegen platta på nolltid. Lili och Susie vill inte vinna Melodifestivalen med allt PR-arbete och turnerande det innebär. Det har visat sig att tvåor och treor lyckas minst lika bra, om inte bättre, än vinnarna från diverse talangtävlingar.

När det gäller förlorande vinnare eller vinnande förlorare tänker jag spontant på Jay McCarroll, en av mina favoritdeltagare i Project Runway och designseriens allra första vinnare. Det åtrådda priset i tävlingen var bland annat 100 000 dollar och ett mentorskontrakt med Banana Republic. Men efter vinsten upptäckte Jay det finstilta där det stod att produktionsbolaget för alltid skulle kräva tio procent av hans inkomster. Han insåg också att han inte hade någon lust att kasta sig in i ett samarbete med Banana Republic. Jay gick emot företagen och avsade sig priserna.

Efter den striden ändrades Project Runway-kontraktet och tioprocentsklausulen togs bort. Men det hjälpte inte Jay. Ryktet gick ett tag att han var hemlös, men det var bara en bluff, och en road Jay fotograferade sig själv liggandes på gatan med plakatet "Will Design for Food".

En vinnare - som blev en förlorare - som i mina ögon är en vinnare ändå. För att han stod upp för sina ideal, gick emot storbolagen och kom starkare ut på andra sidan. Fortfarande pank, men med integriteten i behåll.

Nakna nazister

Konstkritikern Charlie Finch har inte mycket till övers för Kate Winslets nya film The Reader. Winslet har skapat Oscarbuzz för sin roll som koncentrationslägervakt, men Finch tycker inte att karaktären framställs så avskyvärt som en Förintelsefilm kräver. De vidlyftiga sexscenerna i The Reader stjäl nämligen fokus från andra, viktigare nazistfilmer enligt Finch som kan ha stått för veckans citat i New York Post:

"What is especially repellent is the use of Kate Winslet's nubile body to create sympathy for a repellent character, whose triumph over illiteracy somehow mitigates unspeakable crimes which are never actually depicted on-screen."

Regissören Stephen Daldry replikerade: "There are 225 films about the Holocaust. There is room for mine."

Läs mer här.
Personen på bilden har inget med artikeln (eller filmen) att göra.