Veckans retroklipp: Jack Black gör reklam för TV-spelet Pitfall.
Året är 1982:
Varje söndag tänker jag rota lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Detta är det första i serien. Det är kort och av dålig kvalitet, men Jack är tillräckligt bedårande för att väga upp nackdelarna.
Popjunkien påminner mig om att en uppmaning är på sin plats: Har ni inte sett Klungans "Det är vi som är hemgiften" ännu, gör det. Den är klart sevärd. En välkoreograferad dansföreställning utan dans, en fnitterframkallande humorshow utan skämt, en skarp samhällssatir utan ett formulerat budskap. Allt är inte bra, men du har garanterat aldrig sett något liknande.
Mattias Fransson är för övrigt fullkomligt glimrande. Jag skulle kunna jämföra hans fysiska genialitet och mörka undertoner med många från Gösta Ekman till Robert Gustafsson, men jag gör det inte. Han är bara sig själv.
Plötsligt stod vi där. Mitt i den afrikanska glesbygden, i gränslandet till det mäktiga Sahara, helt utlämnade. Det som inte fick hända hade hänt, vår bil hade gett upp många mil från närmaste stora samhälle och vi var ensamma under den obarmhärtiga ökensolen.
Föga anade vi att en av oss samma kväll skulle få en spruta instucken i axeln av en barfotakuban endast iförd solkiga shorts.
Äventyret hade börjat.
Jag är tillbaka. Men jag har inte sett en enda sekund TV på tolv dagar så ni får ursäkta om det tar ett tag att komma igång igen. Det var någon som sa att man åker på semester för att vila upp sig, men det måste jag ha missuppfattat. Jag får se om några skildringar av äventyret låter sig formuleras här på bloggen, annars ska jag skynda mig att titta ikapp på dumburken och komma in i vardagen igen.
Att göra gästinhopp i populära TV-serier har alltid varit ett sätt för stjärnor att skapa lite extra uppmärksamhet.
Ni minns väl kalabaliken kring Lindsey Lohans gästspel i Ugly Betty nyligen? I kölvattnets tidningsartiklar kunde vi läsa att hon skulle ha blottat sig, fått sparken och blivit bortklippt till exempel. Och var det inte så att Britneys blomstrande comeback började med två lyckade insatser i How I met your mother?
För serierna är det däremot ofta vanskligt med för mycket tillfällig stjärnglans, risken är stor att verkligheten gör sig påmind och man rycks ur den påhittade värld som man måste tro på för att en serie ska funka. Bäst och mest realistiskt blir det oftast om stjärnorna spelar sig själva.
Ett av mina favoritgästinhopp gjorde Kylie Minogue i den brittiska sitcomen The Vicar of Dibley. Mest för att det var så oväntat. Avsnittet kretsar kring kyrkoherdens jakt på en kändis som kan inviga den årliga marknaden i byn. Hennes inte-så-skarpsinniga kompanjon drar sig till minnes en avlägsen släkting med musikerdrömmar vid namn Reg Dwight som de, i tron att det är Elton John, bjuder in och slår på stora trumman inför. I sann Vicar-anda är det förstås inte Elton John som dyker upp utan en misslyckad trubadur. Just när stämningen är i botten knackar Kylie på och räddar dagen.
Jag hittade tyvärr inte det klippet, så jag bjuder istället på Johnny Depps insats i samma serie:
Vilken är din favoritgäststjärna eller cameo?
Det som är kittlande med långa direktsändningar och mastodontbevakning i TV av det slag vi bevittnade i natt, är alla misstag som oundvikligen görs. Alla mickar som inte fungerar, kameraklipp i osynk, felsägningar och grafik som inte hänger med. Ingen kommer undan. Inte ens en rutinerad Claes Elfsberg kan sitta en hel natt utan att tappa bort sig, titta i fel kamera eller undvika en generad stund när gäster ska bytas ut mot nya och allt sker inför TV-tittarna. Jag gillar det i måttlig dos, det bidrar till stundens hetta. Några exempel:
SVT-korrespondenten Per Anders Engler syntes ivrigt göra det klassiska halshuggningstecknet i bild när han var tvungen att abrupt avbryta sin rapport.
"NU skulle jag behöva gå och kissa" läckte ut svagt men tydligt hörbart från Fredrik Wikingssons mikrofon vid övergången till ett reklamavbrott.
Och så den redan nämnda falukorven igen förstås. Fantastiskt.
Jag läser att Filip & Fredrik vann slaget om de svenska tittarna. Lite överraskande, men ändå inte. Jag valde nämligen själv femman 80 % av tiden i natt. SVT var under de första timmarna så gubbiga att man storknade, och TV4 hade tagit på sig stora seriositetskostymen men hade inga spännande gäster. Filip & Fredrik var inledningsvis monstruöst hyperaktiva och trots att man var femte sekund ville skrika TYST och låt gästen prata så var det ändå det piggaste alternativet. Gästsnacket var bra hela natten fram till Pagrotsky och Batra på morgonkvisten när adrenalinet pumpade på tomgång hos F&F och de inte kunde ställa en enda vettig fråga. Deras siffer- och statistikuppdatering var för övrigt en katastrof, men det kunde man snabbt zappa sig ifrån och uppdatera sig om på de andra kanalerna.
Natten mellan fjärde och femte november, 2008:
Kl 02:21
Flera viktiga stater räknas in till Obamas fördel. Historiska vingslag anas. Vi börjar inse att när morgonen gryr kommer USA att ha en svart tillträdande president och att det här är något vi kommer att berätta om för våra barnbarn.
Kl 02:26
TV4:s Petra Nordlund ska lämna över till korrespondent Karlefors och upprepar sitt Bertil Falukorv-debacle.
Andra om obama, usa-valet, tv4, valvaka, blooper, historia
Berätta sju saker om dig själv, "alldagliga som knasiga". Så lyder den senaste blogguppmaningen som cirkulerar, och jag har fått stafettpinnen från Nonsensakuten. Jag har redan varit lite för personlig för min smak i liknande utmaningar som egendomligheten och lattjolajbanlådan. Men okej. Jag plockar fram sju ytterligare pusselbitar ur säcken som är jag. Om inte för annat så för att jag gillar att bli kallad "kulturinstitution".
1. Jag har kvaddat en tjänstebil.
2. Jag har varit kär i Göran Rudbo.
3. Jag har skomakartummar.
4. Jag tycker om okokt spagetti.
5. Jag tycker inte om frigolit.
6. Jag fick ett jobb en gång efter att arbetsgivaren förväxlat mig med en annan.
7. Om en vecka står jag mitt i Saharaöknen.
Så.
Jag skulle gissa att de flesta som brukar hoppa på såna här lekar redan har gjort det, men jag svingar blint och passar vidare till finnjonna, Emanuel, stationsvakt, snaskefar, Elina, Sara Lövestam och Anders Wallner.
I natt drömde jag något som man varken behöver vara psykoanalytiker eller apachedrömtydare för att förstå att där finns paralleller till verkligheten att dra.
Det var en fasansfull mardröm (jag vet, jag jobbar för mycket) som eskalerade till det faktum att jag hade flera döende vänner runt omkring mig och var i akut behov av hjälp. Men när jag ringde nödnumret 112 tvingades jag först lyssna på några reklamjinglar innan jag kom fram till operatören.
Snälla säg att det är min hjärna som är sjuk och inte världen.
Inlägg
Alla kommentarer
