Älgarna tog honom med sig

Jag har aldrig jobbat så intensivt som nu. Nyss hemkommen från fyra flygresor på två dagar försöker jag samla ihop tankarna och hitta in i vardagsverkligheten igen. Men jag tycker om det. Man får perspektiv på saker, tvingas fokusera. Bara jag lyckas hålla ihop allting och inte falla sönder så blir nog det här bra.

Något som alltid hjälper perspektivskapandet är att jobba med Fotografen. Ni vet, inte vilken fotograf som helst utan Fotografen. Är ni journalister så kan ni typen. Han (och det är alltid en han) som hanterat en kamera i över fyrtio år, refererar till en pizzaslice på Pizza Hut som "en sån där pajbit", obekymrat använder sig av ordet "neger" och pratar med främlingar som om han alltid känt dem. Som alltid, oavsett tidpunkt eller sällskap har en anekdot att berätta.

Under en bilresa valde han plötsligt att berätta för mig om dagen hans pappa dog. Det var i slutet av sextiotalet, och far och son var ute i de norrbottniska skogarna och jagade älg tillsammans. Det var ont om älg på den tiden, och de hade jagat sida vid sida i åratal utan att se en enda. Men den här dagen kom det två, kan ni tänka, och de sköt varsin. Upphetsningen blev däremot för mycket för faderns hjärta och han föll ihop. Det var före komradions tid, och i över en timme utförde den unga sonen hjärt- och lungräddning på sin far innan någon kom till undsättning. Då var det sedan länge försent. "Det är inte så lätt att se sin pappa dö mitt framför ögonen på en" sa Fotografen enkelt. "Älgarna tog honom med sig" konstaterade han och gick sedan vidare till nästa samtalsämne, en annan historia eller politisk inkorrekt iakttagelse eller bara ett glatt utrop över rovfågeln som just flög över bilen.
Perspektiv.

Fel Hudson, Aftonbladet

Aftonbladet blandar ihop korten när de rapporterar om tragedin i Oscarsbelönade Idoldeltagaren Jennifer Hudsons familj:

Hmm, Aftonbladet. När det gäller fasansfulla mordhistorier av det här slaget så är det nog bäst att skriva om rätt kändis. Jag ska ge er en snabbkurs: Till vänster nedan ser vi Kate Hudson. Till höger Jennifers syster, Julia Hudson. De är förmodligen inte ens släkt.

Ung flicka åt upp banan

På bloggfronten intet nytt. Eller, sanningen är att mycket är nytt men jag hinner inte skriva om det. Så går det när man jonglerar tre jobb samtidigt. Jag skulle vilja skriva om Dexter, och kanske lite Idol, eller nya sci-fiserien The Lost Room men det får bli ett annat år.

Dagens notis är hur som helst den här: Ung flicka åt upp banan.
Det mest komiska är nästan kommentarerna. Folk tävlar i att missförstå det roliga (det vill säga notisen i sig) och det uppstår en diskussion om huruvida det är snatteri eller inte att äta en banan, om det inte är väldigt dyrt med fem kronor för en banan och om ICA är bättre än Hemköp. Underhållning.

Höst med Sommar

Säsongspremiären av Robins fick mig att ta mig i kragen och lyssna på många av de sommarpratare jag försummat. Först Dolph förstås, efter Carina Bergs rekommendation, men också en blandad kompott av det som fanns sparat på Sommarsidan. Gellert Tamas, Mia och Klara, Fredrik Lindström, Helen Sjöholm, David Batra, Sissela Benn, Peter Settman, Fredrik och Filip, Annika Norlin, Martin Kellerman, Robyn, Lars Winnerbäck, Mark Levengood, Åsa Linderborg och Fredrik Skavlan.

Det är fascinerande hur man kan känna igen sig i så vitt skilda människor. Så fort någon öppnar munnen och berättar ärligt om sitt liv så finner man direkt beröringspunkter. Eller jag i alla fall. Som Martin Kellerman sa, vi vill gärna tro att vi lever helt unika liv, men det kan vi glömma. Jag fnittrade till Mark, blev rörd av David Batra och grät så mycket till Mia och Klara att jag genast hoppade vidare till Videokväll hos Luuk när Mia Skäringer var gäst. Hon är grym.

Andra halvan av nu aktuelle Fredrik Skavlans sommarprat trollband mig. Han berättade sina föräldrars makalösa kärlekshistoria och avslöjade att det var förälskelsen till Maria Bonnevie som gjorde att han slutade med Först & sist. Att han blivit kär i henne när hon var gäst i programmet och att han känt sig vansinnigt oprofessionell. För att förklara varför han ville lägga av provade han alla möjliga ursäkter. Att han hade tröttnat, ville utvecklas, att det var ett pressande jobb. Inget var sant. Leonard Cohen var gäst i Först & sist den veckan det blev officiellt att han skulle sluta, och när de småpratade innan programmet ville Cohen veta varför.
- Du vet, man börjar bli gammal, sa Skavlan och skruvade på sig.
Den slitne, 73-årige Cohen bligade på honom under lugg och sa med sin karakteristiska stämma:
- Yeah. You're a wreck.

Time flies

Idag fyller Älskade dumburk 2 år. Ett jubileum som råkar sammanfalla med publicerandet av mitt 800:e inlägg i bloggen. Det firar jag med att plocka upp några gamla godingar ur arkivet. Se dem under den logiska rubriken "Ur arkivet" till höger.

Från torr info till knarkreklam

Svenska myndigheter har verkligen hottat upp sina informationskampanjer.

Först kom den snygga Försäkringskassanreklamen, och nu Läkemedelsverkets nya TV-kampanj. Ni har säkert sett den, en stilig läkardam marknadsför en hemsida där man kan köpa läkemedel receptfritt. "Du vet vad som är bäst för dig och din familj", säger läkaren och kramar två barn och en golden. Det ser äkta ut från början, påkostat och flott, men det tar inte många sekunder innan man anar ugglor i pillerburken. Har man inte spetsat öronen innan så gör man det garanterat när hon obemärkt glider från antibiotika till amfetamin. Bara ett klick bort.

De kör helsidor i tidningarna också, där de räknar upp vad de kan erbjuda med sköna bisatser som "...alla typer av smärtstillande, från vanliga värktabletter till morfin."Det är såklart fejkad reklam som ska lyfta frågan om illegala preparat och näthandel. Här är kampanjsajten. (Något ironiskt lyckades jag stava fel när jag skulle gå in första gången och hamnade istället på en sida där man verkligen kunde köpa allsköns tveksamma droger.) Klicka på bilden för att läsa annonsen.

Vi har kommit en bit från gamla klassiska Anslagstavlan.



Vad tycker ni, var det bättre förr?

SVT bekräftar bloggnyhet

Nu går SVT officiellt ut med det jag kunde berätta redan för drygt en månad sedan: Att det kommer en "Ny svensk talkshow med norsk succéprogramledare" i januari. (Läs inlägget och du hittar också ett fantastiskt stycke talkshowhistoria - det galna mötet mellan Robbie Williams och Norge). Det handlar alltså om en av mina favoritprogramledare, norrmannen Fredrik Skavlan, som ska fylla det gapande svenska talkshowhålet.
Nytt sedan dess är att man bestämt vad programmet ska heta: Kort och gott Skavlan.

- Svensk TV har varit en förebild för mig sedan jag började som journalist, säger Skavlan i ett pressmeddelande.
Noteras kan att alla journalister som skriver något om Fredrik Skavlan och hans karriär prompt måste nämna att han ligger med Maria Bonnevie. Se SvD exempelvis.
Och nu gjorde jag det också.

Vad är Jeopardy?

Jeopardy! är ett amerikanskt tävlingsprogram som började sändas redan 1964. Den till synes enkla idén - Tre deltagare, "jag ger svaren, ni ställer frågorna" - visade sig bli en riktig lyckträff. Störst framgångar (bland annat 28 Emmys) har programmet vunnit under ledning av Alex Trebek, som tog över programledarrollen 1984.

Hans insats uppmärksammades även i ett avsnitt av Family Guy, där Adam West (Batman) lurar honom att säga sitt namn baklänges, vilket skickar honom till en annan dimension. I ett senare avsnitt av Jeopardy imiterade verkligheten konsten, till den del av publiken och TV-tittarna som var Family Guy-fans stora förtjusning:



Jeopardy har sänts i många länder runt om i världen, som Kroatien (Izazov!), Ryssland (Svoya Igra) och Israel (Melech Ha'Trivia!) och i USA har över 8000 avsnitt spelats in.

Den amerikanska rekorddeltagaren Ken Jennings vann drygt två och en halv miljon dollar efter en svårslagen stormästartitelserie - inte förrän i sitt 75:e program blev han besegrad. Här slår han rekord i mest vunna pengar i ett avsnitt.

Jag skrev om frågesport i TV här, och ni röstade fram Jeopardy som det bästa frågesportprogrammet.

Och bästa frågesportprogrammet är...

Ni var väldigt överens. Det är Jeopardy som gäller, annars kan det lika gärna vara. Jeopardy vann omröstningen om bästa frågesportprogram överlägset. Så här blev listan:

1. Jeopardy!
2. Frågesport är hopplöst passé
3. Kvitt eller dubbelt
4. Vem vill bli miljonär
5. Vem vet mest
6. Alla mot en
7. Supersvararna/Glasklart
9. Postkodlotteriets 50-50
10. Pokerfejs
11. Besserwisser

Ett inlägg tillägnat vinnarprogrammet kommer inom kort.

Vem behöver Kalle Anka

Ibland överträffar verkligheten dikten.
Eller vad sägs om den här gamla artikeln från Norrbottens-Kuriren. Ämnet är egentligen inte det minsta roligt, det handlar om ett bankrån och har rubriken "Rånet minut för minut". Det komiska uppdagas långsamt när man inser detaljerna. Som att det är bankkontoret i Råneå som rånats. Och att den ansvarige för säkerhetsfrågor på Handelsbanken heter Rolf Rånman.
Nä, jag skojar inte.
Ur artikeln:

Polisarbetet styrs från Luleå men hanteras också från lokaler i Råneå, 100 meter från brottsplatsen. Personalen i den rånade Handelsbanken beger sig till polisens lokaler i Råneå. De har fått rådet att inte gå ut i pressen utan hänvisa till den tillresta kollegan Rolf Rånman, ansvarig vid Handelsbanken i frågor av det här slaget. Rolf Rånman stannar kvar i bankkontoret och bistår polisen.

Grönköpings veckoblad någon?
Sverige är fantastiskt.

Hasch och knulla i SVT

Veckans "Det-skulle-aldrig-hänt-på-Hylands-tid":

- Hallåan Henrik Bennetter påannonserar Videokväll hos Luuk genom att säga att han blivit erbjuden en joint av en av bandmedlemmarna i den första videon.

- I själva programmet pratar Kristian Luuk med Johan Glans om hur svårt det är att få till ett "vrålknull" när man har småbarn.

Sex, droger och rock'n roll i SVT på bästa sändningstid.
Världen går framåt.

P.S. På temat "världen går framåt": Ni har väl sett att rymdödlorna i V gör comeback? D.S.
Andra om svt, cannabis, sex, utveckling, språk, tolerans, luuk, johan glans, science fiction, public service

Victoria och kungen

Victoria Silvstedt är nog en av få människor i Sverige som kan få tala ut om sitt misslyckade äktenskap och ge relationsråd i samma artikel. I Aftonbladet berättar hon om separationen från maken och listar samtidigt sina fem bästa relationstips, som bland annat går ut på att man ska köpa fräcka underkläder och ha sex på oväntade ställen. Djuplodande.

Kanske hade livet sett annorlunda ut om hon fått ett annat välbekant ansikte på fall. Men han var redan gift. 1993 kom Victoria Silvstedt tvåa i fröken Sverige, bland annat genom att berätta för en ung Adam Alsing vem hon helst av allt vill träffa:


Andra om victoria silvstedt, kungen, adam alsing, carl-gustaf, blondin, fröken sverige

Var är ditt liv?

Nästa år kan vi få återse klassikern Här är ditt liv i SVT. Redan i fjol gick Ingvar Oldsberg ut och sa att han var sugen på att leda en ny omgång av serien. SVT i Malmö kontrade med att erbjuda Anne Lundberg programledarrollen, men vem det nu än blir som axlar Lasse Holmqvists mantel så blir det inga inspelningar förrän tidigast nästa år.

Jag ser gärna en återkomst av formatet. Att kidnappa en intressant person (helst i direktsändning) för att sedan konfrontera denne med gamla lärare, barndomskamrater och glömda kollegor kan sällan bli fel. Även om det ligger en hel del nerver i överraskningsmomentet eftersom man aldrig vet hur föremålet för hyllningen ska reagera. Här chockas Muhammad Ali så att han nästan vänder och går i dörren, här överraskas en sval Phil Collins av några gatumusikanter och här börjar fotbollsstjärnan Ian Wright gråta hysteriskt vid blotta åsynen av programledare Michael Aspel och hans röda bok.

Det hela började som ett radioprogram i USA 1948 och har sedan dess sänts i tusentals upplagor i flera länder. 1954 var det Helan och Halvans tur att bli lurade in i vad som skulle bli parets enda framträdande i amerikansk TV. Något som inte uppskattades till fullo. Så här sa Stan Laurel efteråt: "[Oliver Hardy] and I were always planning to do something on TV. But we never dreamed that we would make our television debut on an unrehearsed network program... I was damned if I was going to put on a free show for them". Så här såg det ut:



Många gäster passerade revy, programmet utvecklades och såldes vidare, och några decennier senare var det megaproducenten Simon Cowell som blev tagen på sängen - mitt under inspelning av American Idol.



Programmet med Simon Cowell var stjärnspäckat och krossade också delvis hans image som hård och hjärtlös när ett par funktionshindrade barn dök upp för att tacka honom för all den hjälp han i smyg gett dem och deras kamrater. I slutet kom ett oväntat framträdande av popprinsessan Leona Lewis, tillsammans med operasmörarna i Il Divo.

Den svenska varianten med Lasse Holmqvist sändes 1980-1991. Mest kända ögonblicket därifrån är förmodligen ångesttoppen när Lill-Babs konfronterades med alla sina män, ett möte som skymtar förbi i den här gamla vinjetten från 1985.
Återstår att se vilka klassiska ögonblick som kan skapas framöver.

Mamma Mia, Meryl

Jag vet att jag är lite sen, men jag såg Mamma Mia idag.
Var det någon fler än jag som bara hade ögon för en enda skådespelare i hela filmen?
Meryl Streep, jävlar vilken kvinna.

Sweet Sixteen

Musikaliskt är jag inne i en 50- och 60-talsperiod just nu. Mitt behov av doa-körer syns omättligt, och allt som är inspelat efter Woodstock är ointressant för tillfället. En fråga bara: Varifrån kommer all denna fascination för sextonåringar?

Exempel: Johnny Burnette - You're sixteen (1960):

"Ooh, you come out of a dream, Peaches and cream, Lips like strawberry wine, You're sixteen, You're beautiful and you're mine. You're all ribbons and curls, Oh, what a girl! Eyes that twinkle and shine, You're sixteen, You're beautiful and you're mine. You're my baby, you're my pet, We fell in love on the night we met. "

Gillar särskilt "you're my baby, you're my pet"-biten.

The Crests - 16 candles (1958):

"You're only sixteen (sixteen) But you're my teenage queen (You're my queen) You're the prettiest, loveliest girl I've ever seen (I've ever seen, oh) Sixteen candles in my heart will glow For ever and ever for I love you so"

Chuck Berry - Sweet little sixteen (1958):

"Sweet Little Sixteen, she's got the grown up blues, tight dresses and lipstick, she's sportin' high heel shoes, oh but tomorrow morning, she'll have to change her trend, and be sweet sixteen, and back in class again"

Sam Cooke - Only sixteen (1959):

"She was only sixteen, only sixteen, With eyes that would glow, But she was too young to fall in love, And I was too young to know"

BB King - Sweet sixteen (1960):

"Baby, you were just sweet sixteen, You just left your home then, woman, Ah, the sweetest thing i'd ever seen, But you wouldn't do nothing, baby, You wouldn't do anything I asked to, You wouldn't do nothing for me, baby, You wouldn't do anything I asked to, You know you ran away from your home, baby, And now you wanna run away from old B too"

Neil Sedaka - Happy birthday sweet sixteen (1961):

"Tonight's the night I've waited for, Because you're not a baby anymore, You've turned into the prettiest girl I've ever seen, Happy birthday sweet sixteen, What happened to that funny face, My little tomboy now wears satin and lace, I can't believe my eyes you're just a teenage dream, Happy birthday sweet sixteen

When you were only six I was your big brother, Then when you were ten We didn't like each other, When you were thirteen You were my funny valentine, But since you've grown up Your future is sewn up, From now on you're gonna be mine, so, If I should smile with sweet surprise, It's just that you've grown up before my very eyes, You've turned into the prettiest girl I've ever seen, Happy birthday sweet sixteen"

Det här är bara ett axplock.

För att illustrera detta inlägg, vad kan vara bättre än det klassiska omslaget till singeln "Julie's sixteenth birthday" kanske det sorgligaste någonsin.

Svengelsk Television - uppdatering

För över ett år sedan hittade jag den här skylten vid porttelefonen till ett stort svenskt medieföretag. Den roar mig fortfarande.
Efter genomförd spaning kan jag meddela att den sitter kvar, i oförändrat skick. Andra om svt, humor, översättning, miss, blooper, tabbe, skylt

Jag ställer frågorna, ni ger svaren

När Magnus Härenstam petades från Jeopardy gick luften ur en klassisk frågesport i svensk TV. Programmet blev sig aldrig likt. Men var det dödsdömt redan innan Härenstams sorti? Hade hans belackare rätt i att det kändes föråldrat? Och var det i så fall Härenstams fel - eller programidéns? För visst skulle man kunna tro att den klassiska frågesporten sett sina bästa dagar, och att TV-publiken vill ha något nytt, mer modernt?

Men sanningen verkar vara att den svenska publiken inte kan få nog av frågesport på TV. Formen är inte alls hopplöst ute, utan firar nya triumfer varje dag. Det är i alla fall slutsatsen man drar av kvantiteten på programutbudet. Varje kanal har sin egen variant, och vi börjar rekrytera medverkande långt ner i åldrarna i tävlingar som Vi i femman och Amigo.

Jag måste erkänna att fenomenet lämnar mig aningens förbryllad. Hur stort är suget efter frågesport egentligen? Jag förstår att det som sällskapslek förmodligen aldrig kommer att dö ut, men att passivt se på andra som tävlar? Kan det vara så att tillfredsställelsen i att sitta hemma, i godan ro kunna ropa de rätta svaren och känna sig intelligent är så tidlös och allmänmänsklig att frågesporten alltid kommer att ha sina trogna fans?

En annan fråga: Är Sverige stort nog för alla dessa lekprogram? Första gången jag fick en skymt av Vem vet mest? i SVT kände jag genast igen en tjej från Glasklart (som jag tidigare skrivit om här). Missminner jag mig inte har jag sett henne i Singing Bee också. Häromdagen såg jag en dam i 50-50 som bara förra veckan var med i Vem vet mest? och där berättade att hon var gammal stormästare i Jeopardy. En inavel utan dess like.

Men jag verkar ensam i min skepsis. Vem vet mest? hittade direkt sin publik och ses av stadigt runt en halv miljon människor. Efter att ha läst en positiv recension hos Tomas ville jag ge det en chans till, men för mig känns det fortfarande rätt trist.

Frågan är om frågesporten någonsin kommer att bli omodern, eller om den är här för att stanna. Det är klart, så länge man får se såna här typer så har frågesport på TV ett berättigande i min värld. Men vilken variant är din favorit? Rösta på det program du gillar allra bäst i marginalen till höger.

För den som tycker det var bättre förr och som med gråtmild nostalgi pratar om Lars-Gunnar Björklund och Staffan Ling, jag har ett klipp för dig. Så här såg det klassiska Supersvararna ut, här med en ung Lotta Bromé:


Andra om jeopardy, frågesport, lista, tävling, rösta, härenstam, tv

Världens bästa barnprogram

Hur väl kan du dina gamla barnprogram? Gör Allt om barns minnestest och ta reda på det. För övrigt har vi redan bestämt vilket som är det bästa barnprogrammet genom tiderna - vill du se vilket som vann, titta här. Här är hela listan.

Andra om barnprogram, snuggles, nostalgi, test, lista

Idol - så funkar det

Killarna är verkligen ointressanta i år. Inte ens Lars får mig i gungning. Bara lilla Johan har lyskraft som bådar om en karriär, dock ligger den kanske några år fram i tiden. Men - att Johan måste växa på sig innan han är redo för de stora arenorna betyder inte att han inte kan gå långt i Idol 2008. Något som hör ihop med samma faktorer som skickade hem Linda Pritchard igår. Var hon sämst? O nej. Men det är inte den frågan folk hemma i stugorna ställer sig heller när det blir dags att rösta.

Du kanske trodde att Idol var en artisttävling? Du hade fel. Idol är en talangjakt. Skillnaden är att de allra flesta som tittar inte är ett dugg intresserade av en eventuell kommande skivkarriär för deltagarna. De bryr sig bara om tävlingen. Nyckelfrågan för de som röstar är INTE, som många felaktigt antar: Vem är bäst? utan istället Vem tycker jag förtjänar att vinna? Och när det gäller vem man vill se högst upp på prispallen, vem man unnar den där segerns sötma, då kommer många andra kriterier in än bara vem som har störst chans att lyckas. Då gäller inte vem-vill-jag-köpa-en-skiva-av? utan snarare vem är ett charmtroll, vem är drabbad av nån otäck sjukdom, vem har döda föräldrar eller har tagit sig hit mot alla odds? Självklart behövs talang, men en bra röst är inte det viktigaste, och att ha ett eget konstnärligt uttryck är inte ens det alltid att föredra.

I USA märktes fenomenet i säsong 2 när jury och annat branschfolk häpnade över att finalen stod mellan en nörd och en tjockis. Idolpubliken älskar nämligen en underdog. Någon som kommer "från ingenstans", gör stora framsteg mellan första audition och final och övervinner både kritiker och helst även ett fysiskt eller psykiskt hinder/handikapp av något slag på vägen. Men när vinnaren är korad och publiken har fått glädjescenen, konfettiregnet och det tårfyllda slutframträdandet är sagan slut. Intresset falnar. Den amerikanska Idolfinalen 2003 blev en enorm succé, men Ruben Studdard som vann (minns du honom?) sålde inte alls så många skivor som förväntat. Få ickeamerikaner känner till Fantasia Barrino som vann året efter, och vi vet redan att de svenska vinnarna försvann lika snabbt som de kom. Linda Pritchard har förmodligen mer star quality än Ruben Studdard, men hon har för det ingen Idol quality. Hon är för slipad, för färdigpaketerad, för professionell.

Så. Nu kan ni sluta bli så chockade. Både över vilka som åker ut och vilka som inte gör det.

Tidigare har jag listat några favoritauditions från Idol här och skrivit om låtmakarnas powerballadpåhittighet här.

Andra om idol 2008, american idol, ruben studdard, johan palm, linda pritchard, lars eriksson, audition, fantasia, tv4

Konstgjord andning på Cityakuten

Trogne långköraren Cityakutens femtonde säsong kommer också att bli den sista. Till våren säger vi adjö till akutmottagningen på County, och det är inte en dag för tidigt. Trots att serien tillhör mina absoluta favoriter kommer det att kännas skönt med ett bokslut. Cityakuten repriseras just nu både i TV3 och TV8, och med hjälp av min älskade inspelningsapparat har jag nyss återsett de första 12 säsongerna.

Många hävdar att serien jumped the shark och förlorade greppet redan i säsong 8 när en av TV-historiens mest sympatiska och omtyckta karaktärer, Dr Mark Greene, dog. Jag brukar protestera. Även om seriens hjärta försvann med Mark fanns ryggraden kvar i form av John Carter, och även andra vitala organ som Abby, Susan Lewis och Luka. Trots flera misslyckade planteringar av nya karaktärer introducerades också ett par som man faktiskt bryr sig om, som Neela och Sam till exempel. Afrikaavsnitten är också välgjorda och spännande, och Carter och Kems öde hjärtskärande. Men det är helt klart ojämnt - få röda trådar följs, och det kryllar snart av lösryckta specialavsnitt kring gäststjärnor som Cynthia Nixon och Ray Liotta. Trots mina protester är det lätt att se att tiden efter Mark Greenes död till stor del är konstgjord andning, med få glimtar av sann Cityakutenanda. När Carter till slut lämnar serien följer en lång rad rent patetiskt dåliga avsnitt.

Vilket förstås är tragiskt. För efter ett par knackiga säsonger glömmer man fort att det är en serie med 123 Emmynomineringar (fler än någon annan serie) och odiskutabelt en av de populäraste någonsin. Nu för tiden vinner den inte ens några förstapris i den egna kategorin, med klart lysande sjukhusseriekonkurrenter som Grey's Anatomy och House. Nytänkandet, de fantastiska skådespelarna som passerat revy, de formmässigt utmanande specialavsnitten... Allt slarvas bort när intrigerna späds ut och dras isär flera år längre än de borde.

När serien går in på sin femtonde och sista säsong kommer flera ur det gamla gardet att återvända, bland annat allas vår Mark, Anthony Edwards(!). Han kommer dock inte att återuppstå från de döda, utan snarare medverka i någon typ av tillbakablickar. George Clooney har däremot tackat nej till en comeback. När allt avslutas kommer totalt 327 avsnitt att ha spelats in. Frågan är om de sista avsnitten kan fånga upp charmen och briljansen i de första. Klart är i alla fall att jag kommer att titta, och jag kommer att gråta. Återstår att se om det blir tårar av nostalgisk rörelse eller tårar i förbittring över ett förlorat arv.

Foton: nbc.com