Grattis Michael

Idag fyller the King of Pop 50 år. Grattis.
Femtio år. Tänk att det där begåvade barnet vuxit upp till att bli... Ja, vadå? En ikon. Ett skämt. Ett UFO vars existens i teorin visserligen är påtaglig men i praktiken rätt obegriplig. För även om det är svårt att föreställa sig att han en gång i tiden var en söt, svart pojke så finner jag det än mer krävande att inse att han finns på riktigt - just nu. Att han är, just i det här ögonblicket där jag är, bara någon annanstans. Märkligt. Det är enklare för mig att tänka på honom som en myt. En seriefigur. En superhjälte. En karikatyr. Vad som helst hellre än en medelålders man som kliver upp och borstar tänderna som alla andra.

Jag har tidigare förundrats över storheters uppgång och fall i Britney och Michael och jag, nyligen varit nostalgisk kring the working Jackson family hos Carol Burnett och nämnde en gång en scen från en Michael Jackson-konsert i min lista över stora TV-ögonblick. Det senare var från en av de första konserter jag såg; Dangerous-turnén live från Bukarest 1992, en spektakulär show. Jag var bara elva år och inte där personligen, men konserten visades på TV i 61 länder och var HBO:s största tittarsuccé någonsin. Den inleddes med att Michael stod stilla som en staty i flera minuter mitt på scenen, och när han vände på huvudet började vakterna slussa ut de första avsvimmade fansen. Det var mitt första möte med masshysterin.

Vid ett tillfälle tar han upp ett fan på scenen, och jag minns så tydligt min skräckblandade förundran över att se den vackra, i mina ögon vuxna kvinnan förvandlas till en skälvande spillra. Hon vred sig loss från vakten som ville leda henne därifrån och slet nästan Michael ur balans i sin yviga förtvivlan. Vakten fick helt sonika plocka upp henne, slänga henne över axeln och bära ut henne skrikande, sparkande och gråtande. Jag visste inte om jag skulle avundas henne eller bli bestört, men jag förstod att starka krafter måste till för att få en vuxen människa att bete sig på det viset. Min värld blev sig aldrig lik.



Han gjorde likadant under HIStoryturnén 96/97. Då var det under balladen You are not alone som vakterna lät en tjej komma upp på scenen - den ena mer hysterisk än den andra. Det som slår en när man ser numret från flera städer är hur han aldrig låter någon av de som får komma nära se hans ansikte. Han kramar dem, dansar med dem och bugar för dem men ser alltid till att skyla sig. Låtsas rätta till micken, stryka bort en hårslinga, slå ner blicken i rörelse. Vad som helst för att kunna hålla upp händerna och dölja ansiktet. Sorgligt. Här är numret filmat från konserten på Ullevi 1997.

Andra om michael jackson, födelsedag, grattis, 50 år, fans, hysteri, konsert, hbo, nostalgi