Säg det med en sång

Vad har serier som Scrubs, Simpsons, 7th heaven, Ally McBeal och Buffy gemensamt? Svaret är att de någon gång låtit karaktärerna brista ut i sång. Och de är inte ensamma. Ett tag kändes det som om varje TV-serie med självaktning (eller utan?) skulle ha ett musikalavsnitt.

Det är ingen ny företeelse. Redan 1956 sjöngs och dansades det i I love Lucy-avsnittet Lucy goes to Scotland. Se det (i färg!) här. Sedan dess har otaliga normalt sett tonlösa serier, från Xena: Warrior Princess till 30 Rock, någon gång valt att kasta in ett musikalnummer. Även talkshows har hakat på. Ellen Degeneres fick sina gäster att sjunga ut i Ellen The Musical - här Jack Black:



Men det musikalavsnitt som ofta nämns som The Musikalavsnitt, det som många anser har satt standarden och visat att greppet kan användas som mer än bara en PR-gimmick, det är Once More, With Feeling ur Buffy the Vampire Slayer. Skälen som anförs till att det ska skattas så högt brukar vara att sångerna inte bara är utfyllnad utan faktiskt för handlingen framåt, att skaparen Joss Whedon skrivit all text och musik och att alla skådisar sjunger själva. Sångnummer därifrån kan du se här, här, här, här och här till exempel.
Once more with feeling - en liten titt bakom kulisserna:



Scrubs sände ett uppmärksammat och uppskattat musikalavsnitt i fjol, The Simpsons har gjort det oftare och storslagnare än alla andra, även mer seriösa sjukhusserier som Chicago Hope har låtit läkarna sjunga ut. That 70's Show showade loss i That 70's Musical.

Det är inte alltid det blir bra. Förstås. Det är en känslig balansgång. Ett av de mer smärtsamma försöken gjorde kanske smörsåpan 7th heaven. Här är en scen med falsksång på hög nivå, här försöker yngsta dottern sig på ett shownummer, här förvandlas baseball-laget till någon slags kabaret. Se på egen risk.

Fler serier står i startgroparna. Ugly Betty har haft ett musikalavsnitt på gång länge, men det blev uppskjutet delvis på grund av författarstrejken. Det har även ryktats om ett hemma hos fruarna i Desperate Housewives.

Här är en hyggligt komplett lista över musikalavsnitt i amerikanska serier hittills:

1956 Feb 20: Lucy Goes to Scotland ("I Love Lucy")
1978 Feb 14: Be My Valentine ("Happy Days")
1981 Maj 26: American Musical ("Happy Days")
1985 Okt 15: The Dream Sequence Always Rings Twice ("Moonlighting")
1988 Nov 4: What's Happening to Me? ("It's Garry Shandling's Show")
1993 Maj 24: Old Tree ("Northern Exposure")
1993 Nov 27: The Garfield Musical ("Garfield and Friends")
1994 Feb 26: Bobby, the Musical ("Bobby's World")
1996 Apr 21: Zanzibar ("Rocko's Modern Life")
1997 Feb 7: Simpsoncalifragilisticexpiala(Annoyed Grunt)cious ("The Simpsons")
1997 Okt 15: Brain Salad Surgery ("Chicago Hope")
1997 Dec 12: Boatshow ("Space Ghost: Coast to Coast")
1998 Feb 8: The Bitter Suite ("Xena: Warrior Princess")
1998 Feb 27: Per Chance to Dance ("The Gregory Hines Show")
1999 Feb 6: Doggyland ("The Secret Files of the SpyDogs")
1999 Feb 17: Daria! ("Daria")
1999 Apr 9: Bridgadoom ("Lexx")
1999 Aug 17: Sixth Grade Rebellion Mayhem! ("I Was a Sixth Grade Alien")
1999: The Gay Road to Morocco ("Queer Duck")
2000 Jan 22: Lyre, Lyre, Hearts on Fire ("Xena: Warrior Princess")
2000 Feb 25: Rogers and Hughleystein's Two Jacks and a Beanstalk ("The Hughleys")
2000 Maj 22: The Musical, Almost ("Ally McBeal")
2001 Nov 6: Once More, with Feeling ("Buffy the Vampire Slayer")
2002 Jan 25: Influenza: The Musical ("Even Stevens")
2002 Apr 30: That '70s Musical ("That '70s Show")
2002 Jul 4: Babes Behind Bars ("One Life to Live")
2002 Dec 15: Raisin the Stakes: A Rock Opera in Three Acts ("Clone High")
2003 Jul 8: Choices ("Toad Patrol")
2003 Aug 15: The Pie Who Loved Me ("Evil Con Carne")
2003 Nov 16: The President Wore Pearls ("The Simpsons")
2003 Dec 21: musical special ("Two Pints of Lager and a Packet of Crisps", BBC3)
2004 Jun 20: School's Out! The Musical ("The Fairly OddParents")
2004 Jul 1: It's a Beautiful Day to Be French ("Yvon of the Yukon", YTV)
2005 Feb 14: Red Socks ("7th Heaven")
2006 Feb 26: My Fair Laddy ("The Simpsons")
2007 Jan 18: My Musical ("Scrubs")

Tack till TrivialTV.
Andra om musikal, tv, jack black, ellen, buffy, scrubs, ally mcbeal, musik, sång, dans

Från Vita huset till Facebook

Aaron Sorkin ska göra en film om Facebook. Jag vet inte vad jag ska göra av den informationen. Finns det något som är mer uttjatat än Facebook? Finns det någon som skulle kunna göra något så uttjatat angeläget? Ja, Aaron Sorkin. Jag vet inte om det är för att jag är inne i någon sorts Vita huset-period (så. briljant.) men jag får rysningar av att att kunna gå med i Sorkins Facebookgrupp och läsa hans välkomsthälsning.

"Welcome. I'm Aaron Sorkin. I understand there are a few other people using Facebook pages under my name--which I find more flattering than creepy--but this is me. I don't know how I can prove that but feel free to test me.

I've just agreed to write a movie for Sony and producer Scott Rudin about how Facebook was invented. I figured a good first step in my preparation would be finding out what Facebook is, so I've started this page. (Actually it was started by my researcher, Ian Reichbach, because my grandmother has more Internet savvy than I do and she's been dead for 33 years.)"

Den nya tiden. Är det inte något med hela grejen som andas Den Nya Tiden? Det kanske bara är en illusion, men det känns närmare. Jag känner mig nära.

Läs mer hos DN, guardian, SvD, hollywood reporter m fl.
Andra om aaron sorkin, vita huset, facebook, west wing, film, interaktivitet

Grattis Michael

Idag fyller the King of Pop 50 år. Grattis.
Femtio år. Tänk att det där begåvade barnet vuxit upp till att bli... Ja, vadå? En ikon. Ett skämt. Ett UFO vars existens i teorin visserligen är påtaglig men i praktiken rätt obegriplig. För även om det är svårt att föreställa sig att han en gång i tiden var en söt, svart pojke så finner jag det än mer krävande att inse att han finns på riktigt - just nu. Att han är, just i det här ögonblicket där jag är, bara någon annanstans. Märkligt. Det är enklare för mig att tänka på honom som en myt. En seriefigur. En superhjälte. En karikatyr. Vad som helst hellre än en medelålders man som kliver upp och borstar tänderna som alla andra.

Jag har tidigare förundrats över storheters uppgång och fall i Britney och Michael och jag, nyligen varit nostalgisk kring the working Jackson family hos Carol Burnett och nämnde en gång en scen från en Michael Jackson-konsert i min lista över stora TV-ögonblick. Det senare var från en av de första konserter jag såg; Dangerous-turnén live från Bukarest 1992, en spektakulär show. Jag var bara elva år och inte där personligen, men konserten visades på TV i 61 länder och var HBO:s största tittarsuccé någonsin. Den inleddes med att Michael stod stilla som en staty i flera minuter mitt på scenen, och när han vände på huvudet började vakterna slussa ut de första avsvimmade fansen. Det var mitt första möte med masshysterin.

Vid ett tillfälle tar han upp ett fan på scenen, och jag minns så tydligt min skräckblandade förundran över att se den vackra, i mina ögon vuxna kvinnan förvandlas till en skälvande spillra. Hon vred sig loss från vakten som ville leda henne därifrån och slet nästan Michael ur balans i sin yviga förtvivlan. Vakten fick helt sonika plocka upp henne, slänga henne över axeln och bära ut henne skrikande, sparkande och gråtande. Jag visste inte om jag skulle avundas henne eller bli bestört, men jag förstod att starka krafter måste till för att få en vuxen människa att bete sig på det viset. Min värld blev sig aldrig lik.



Han gjorde likadant under HIStoryturnén 96/97. Då var det under balladen You are not alone som vakterna lät en tjej komma upp på scenen - den ena mer hysterisk än den andra. Det som slår en när man ser numret från flera städer är hur han aldrig låter någon av de som får komma nära se hans ansikte. Han kramar dem, dansar med dem och bugar för dem men ser alltid till att skyla sig. Låtsas rätta till micken, stryka bort en hårslinga, slå ner blicken i rörelse. Vad som helst för att kunna hålla upp händerna och dölja ansiktet. Sorgligt. Här är numret filmat från konserten på Ullevi 1997.

Andra om michael jackson, födelsedag, grattis, 50 år, fans, hysteri, konsert, hbo, nostalgi

Robyns hemliga förflutna

Robyn är het som lava. Agerar förband åt Madonna, nobbar NKOTB, hyllas från höger till vänster. Hon får representera den svenska, alternativa, uppkäftiga självständigheten och sällan har väl en hype varit så välförtjänt. Jag vill inte låta som en överårig nostalgiker, men jag minns hennes insats i Lilla Sportspegeln och framträdandet som 12-åring i Söndagsöppet som om det vore nyss.

Däremot fick jag mig en överraskning när jag härom dagen såg Per Åhlin-filmen Resan till Melonia från 1989 och häpnade över röstbiblioteket. För den som gillar röster var nämligen uppsättningen skådespelare en tillfredställande samling. De vuxna rollerna spelas av Allan Edwall (åh!), Tomas von Brömssen, Jan-Olof Strandberg, Eva Rydberg, Ernst Günther, Hasse Alfredsson, Ingvar Kjellsson, Jan Blomberg och Nils Eklund.

Där finns också två barnkaraktärer i framträdande roller, barn som visade sig spelas av Olle Sarri - och allas vår Robyn. Ett faktum som gått mig förbi, dels eftersom hennes knappt tioåriga röst inte hunnit utveckla så mycket soulgung, dels eftersom hon i rollistan fortfarande gick under namnet Robin Carlsson. Håll till godo: Tidigare Robyn än så här är det svårt att finna.



Det här var inte Robyns enda insats som dubbare i barndomen. Hon gjorde också den svenska rösten till karaktären Ann-Marie i den animerade långfilmen All dogs go to heaven (Änglahund) från 1989.

Klartext om Klartext

Sveriges Radios Klartext är ett fantastiskt program. Jo, jag menar det. Jag vet att det är löjeväckande lätt att håna och göra narr av ett program som nästintill ständigt lägger upp för fnysironiska smashar, men jag hoppar glatt ner från mina höga hästar och säger som det är: I like.
Visst, det är inte så att jag bänkar mig framför radioapparaten varje dag klockan 18 direkt.
Visst, ibland ställer jag mig frågande till vilka de vänder sig till. Barn? Begåvningshandikappade? Personer som inte pratar så bra svenska? "Vanligt folk"? Det är inte alltid glasklart.
Visst, ibland blir det komiskt när de säger "landet Italien", "staden Göteborg" eller "företaget Ikea" och låter andra, betydligt svårbegripligare begrepp passera.
Visst, ibland anar man att den brutala förenklingen av långvariga statskonflikter eller invecklad ekonomipolitik kanske inte är till fullo rättvis sanningen.

Men det fantastiska med programmet, det som gör att det är värt alla sina minuter i etern, det är hur dess bevakning - kanske särskilt den av utrikespolitik - kan framställa komplicerade konfliktsituationer som sandlådebråk. När storpolitik kokas ner till simpla och raka grundmeningar ser man plötsligt det absurda i det hela. Allt byråkratspråk avskalat, alla retoriska grepp ignorerade, och genast framträder verkligheten som vad den är. I många fall banal.

Hämtat från hemsidan idag:
"Ledarna i landet Nordkorea vägrar att skrota en fabrik där det går att göra kärn-vapen. De säger att ledarna i USA först måste sluta att kalla Nordkorea för ett farligt terrorist-land. Annars tänker nordkoreanerna behålla de fabriker där det går att göra kärnvapen."

På samma tema kan du i DN läsa om lättlästa böcker som tydligen kommer starkt.
Andra om klartext, sveriges radio, nyheter, politik, journalistik

Mitt namn är ditt namn

OS är slut. Tråkigt. Av många skäl. Bara en sån sak som att TV-rutan återigen kommer att fyllas av människor med vanliga, trista västvärldsnamn. För vad är väl en Christian Olsson eller Emma Johansson mot en Nimitta Thaveesupsoonthorn eller Butekhuils Boldbaatarm? (Båda OS-simmare, från Thailand respektive Mongoliet).

TV-bilden under OS är helt enkelt fylld av namnfröjd. Ni såg väl historien om tyngdlyfterskan som ändrade sitt namn till det mer lyckobringande Prapawadee Jaroenrattanatarakoon för att en sierska hade sagt att hon skulle vinna då? Och är det inte underbart onomatopoetiskt att kinesen Pang vann guld i pistolskytte?

Jag blir glad i hatten när de tävlande i luftpistol heter saker som Tanyaporn Prucksakorn, när boxarna heter Enkhzorig Zorigtbaatar och när jag inser att man som simmare från Grekland kan heta Spyridon i förnamn.

Men nu, tillbaka till Perssons och Lindstrands och Smiths. Bah.

Här finns för övrigt ett fantastiskt bildspel med de bästa fotografierna från OS.
Andra om namn, os, olympiska spelen

Betnér, Soneby och Krull på äventyr

Första trailern för I ditt ansikte är här. Min magängslighet gör sig påmind. Men jag måste nog smygkika ändå. Särskilt Aftonbladetavsnittet tror jag på. Journalister som får skit har jag inga problem med. Svälj, tacka och ta emot för bövelen.



I ditt ansikte är alltså ett humorprogram med Magnus Betnér, Martin Soneby och Bobbo Krull som bygger på konfrontation. Inget bakom-ryggen-snack här inte. Premiär 15/9 på Kanal 5.
Fler TV-nyheter i höst kan du läsa om här.
Andra om magnus betnér, soneby, bobbo krull, i ditt ansikte, humor, standup, trailer

Kolla in könet

Kändisbebisar är hetare än nånsin. Men här tycker jag Aftonbladet tänker lite väl barnpornografiskt.
Eller så är det bara jag.

Andra om kön, genus, aftonbladet, my name is earl, kändis, baby

Carol Burnett och Jacksongänget

Det finns så mycket att säga om den här klassiska stunden från The Carol Burnett Show.
Att afron borde få en revival. Att Jacksonsyskonen är galet många. Att Carol Burnett 1975 uppmanade oss att kämpa mot miljöförstöring och frågan inte direkt blivit mindre aktuell sen dess. Att 60- och 70-talet rymmer många grymma vokalgrupper. Att Janet Jackson vid åtta års ålder uppträder som en proffsartist - och skojar om det absurda i det. Att för få musiker idag paraderar i likadana glitterheldräkter. Att skrattet fastnar i halsen när Carol Burnett säger att hon en gång varit en "brownie", och skämtet går ut på att herr bleker-sen-bort-sin-etnicitet låtsas bli stött.
Kanske framför allt att det är löjligt uppenbart att Michael är stjärnan med stort S i familjen. Men jag ska inte babbla så mycket nu, utan låta er titta istället.


Andra om carol burnett, michael jackson, jackson 5, 60-tal, 70-tal, nostalgi

Who are you, what have you sacrificed

Lycka är att komma hem från en konferens och hitta biljetter till Jesus Christ Superstar i Malmö i brevlådan.

Från transparty till Disney

Förutom bokfrosseriet fann jag också en del tid för den vita duken under semestern. Det är märkligt vilken spretig samling filmkonst som passerar ens ögon under sommarveckorna. Både högt och lågt. Vad kan passa bättre efter tre och en halv timme med regntyngd Pride-parad än dragfesten Priscilla - öknens drottning? Det är underbart att se annars grovhuggna Terence Stamp som den damigaste av damer. Vilken elegans, vilken grace. Man blir avundsjuk.

Andra rullar som kom i min väg var Gudfadern, Cinema Paradiso och The Dark Knight. Plus den där Ben Stiller/Malin Åkerman-komedin som inte riktigt levde upp till mina förväntningar.

Är man sen också inhyst i ett barnrum några dagar blir konsekvenserna lätt att man råkar se om klassiska barnfilmer på VHS, exempelvis Ringaren i Notre Dame och Svärdet i stenen. Ah, svår nostalgivarning, särskilt när det gäller den senare.

Det är inte lätt att vara höjdhoppare

Tycker du att Stefan Holms blåsa-blåsa-rycka-dra-svälja-rutin före varje höjdhopp är underhållande fånig? Saknar du Ulla-Carin Lindqvist i rutan? Vill du se John Pohlman i sitt sötaste esse? Då har det här klippet allt för dig.

Ännu en skatt ur erikbe99:s skattkista.
Andra om nostalgi, john pohlman, höjdhopp, sport, idrott, rutin, vidskepelse, ulla-carin lindqvist, stefan holm, humor

Sommarläsning

Jag har tidigare erkänt mina bristande läsvanor, men på semestern försöker jag släppa alla spärrar och fullkomligt frossa i lättsmält ledighetslitteratur. Vilket den här gången resulterade i att jag plöjde 12 böcker på 15 dagar. Det här var titlarna:

Dårskaper i Brooklyn - Paul Auster
Fröken Smillas känsla för snö - Peter Høeg
Simons 120 dagar - Simon Gärdenfors
Fjärilen i glaskupan - Jean-Dominique Bauby
Jenny - Jonas Gardell
The sleeping doll - Jeffrey Deaver
Nattens barn - Traci Lords
Män som hatar kvinnor - Stieg Larsson
Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson
Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson
En helt annan historia - Håkan Nesser
Natt till den fjärde november - Karin Fossum

De flesta var trevliga upplevelser som rekommenderas. Millenium-trilogin av Stieg Larsson är naturligtvis ett måste för varje journalist, men även för andra. Makalöst bra i sin genre. Även Simons 120 dagar vill jag slå ett extra slag för. Mycket underhållande serieroman i sedvanligt självutlämnande stil. Traci Lords självbiografi och Fjärilen i glaskupan kan man dock skippa med gott samvete. Den första är ett fascinerande livsöde men ganska stolpigt skriven, den andra en deprimerande historia om att vara en fånge i sin egen kropp.
Vad läste du i sommar?

Andra om läsning, sommar, semester, böcker, bok, paul auster, gardell, stieg larsson, håkan nesser, karin fossum, deckare, jeffrey deaver, simon gärdenfors, traci lords

Graverad Homer på euromynt

Vem är den riktiga kungen av Spanien?
Homer Simpson förstås.

Via Buzz.
Andra om simpsons, homer, euro, mynt, gravering, spanien, humor, kung

TV är bäst i radio?

Jag lyssnar på Kvällspasset i P3 som ikväll korar världens bästa TV-serie. Lyssnarna får nominera, och vinnare ska också utses i kategorierna: Bästa slagsmål, Bästa kärlekspar, Bästa skurk, Bästa pilot, Bästa dialog och Bästa avslutning. Roliga kategorier, och det bara snurrar i hjärnan när jag tänker på dem och försöker välja ut en endaste vinnare ur TV-historien. Får nog återkomma om det.

Bästa skurk har för övrigt ni läsare redan korat här i bloggen, det blev rätt jämnt skägg mellan Stewie Griffin (Family Guy) och BOB (Twin Peaks).
Vilken som är världens bästa TV-serie? Det här svaret får man om man frågar ett reklamorakel. Empire-läsarna håller med.

Agneta Bolme Börjefors är död

Agneta Bolme Börjefors jobbade på SVT i 43 år. Hon ledde program som Söndagsöppet, Tolvslaget från Skansen och Nobelfesten. Hon intervjuade bland andra Paul McCartney, Quincy Jones, Ray Charles, Whitney Houston och John Cleese och var Druttens röst i "Drutten och krokodilen" i Sveriges Magasin. Hon blev 67 år.



Tänk att Ingela Agardh och Agneta Bolme Börjefors gick bort så tätt inpå varandra. Min TV-uppväxts beskärda del av mogna kvinnor har decimerats ordentligt. För sådana damer är det inte så gott om.
Agneta Bolme Börjefors 26 april 1941 - 11 augusti 2008.

Andra om agneta bolme börjefors, svt, död

Mungubben

Min mor: Jag filmade lite med mobilen på den där mungubben.
Jag: Mungubben?
Min mor: Ja, han jag berättade om, han med muntrumman.
Jag: Muntrumman?

Vänlig själ i sällskapet: Beatboxing heter det väl.

The return of Åke

Åke Blomqvist. Säger det namnet dig nånting? Nähä. Men om jag säger Discofinnen, kan du då lista ut vem jag menar? Förmodligen. Videon med den finske mannen som lär oss hur man dansar disco har setts av miljoner människor och räknas till de riktiga långkörarna på internet. Dessutom har den visats på CNN, använts som reklam av Diesel och remixats av Arctic Monkeys och Daft Punk. Den något ålderstigne dansläraren i klippet heter alltså Åke Blomqvist och har hunnit bli 28 år äldre än när undervisningsvideon spelades in. Men höftsvänget har han kvar.

Original-Åke

Åke 28 år senare

Här kan du läsa en intervju med honom.
Andra om åke blomqvist, finland, disco, internet, youtube, klassiker, dans, roligt