Kom Ketchup, så går vi

Det var två tomater som gick över en väg. Så kom en bil och körde över den ena tomaten. Då sa den andra tomaten: Kom Ketchup, så går vi!

Det är den första roliga historia jag kommer ihåg att jag hörde. Jag minns precis vem som berättade den och var jag var när jag hörde den. Jag och min kusin hade krupit upp under täcket i min säng och det var hon som föreslog att vi skulle berätta roliga historier. Jag kunde ingen, visste knappt vad det var, och försökte trevande fabulera fram sagor som ingen var särskilt rolig. Jag tystnade när jag märkte att hon väntade på någon slags poäng som aldrig kom.

Då berättade hon Ketchup-historien och jag tyckte det var det roligaste jag någonsin hört. Hon var fyra år äldre och världsvan.
- Men kan du inte den, det måste du ju, det är ju en jättegammal historia, en sån rolig historia som aaaalla har hört.
Alla utom jag.

Det tog många år innan jag förstod att det egentligen är en taffligt översatt engelsk ordvits, där den ena tomaten blir överkörd och mosad och den andra vänder sig om och säger: Come on, catch up. Varför någon fått för sig att översätta en engelsk ordvits på det sättet är svårt att veta, men den märkliga tolkningen var i alla fall den första roliga historia jag hörde och när jag hörde den skrattade jag så jag kiknade.

Tjugo-nånting år senare läser jag Jonas Gardells bok Jenny, och tro det eller ej men som förord ser jag Ketchup-historien. Precis som jag minns den, som den berättades för mig en gång i urtiden av en fyra år äldre världsvan kusin. Den är nämligen inte bara ett barndomsminne för mig, utan också för bokens berättare. Även för Juha, eller om det är Jonas, får Ketchup-historien utgöra invigningen till de roliga historiernas förtrollade värld.

Men Juha, eller om det är Jonas, läser in mer i vitsen. Han lyckas med konststycket att tolka in ett budskap i de få meningarna om ett par tomater. Att det handlar om acceptans. Att livet alltid kommer att vara en lastbil som kör över en och krossar en och att det är viktigt att inse att man har förändrats och inte är en tomat mer, men att man istället är något nytt som också är okej och som ändå har ett värde. Man är ketchup. Och kamrattomaten som går bredvid är inte hånfull eller rå eller uteslutande utan bara konstaterande: Kom nu så går vi. Acceptera vad som hänt och vem du är och res dig upp och gå.
Det är fint.
Juha, eller om det är Jonas, drar till och med paralleller till bibeln och berättelsen om Jesus och den lame mannen som uppmanades att resa sig upp och gå.

Jag häpnar. Från början var historien inte mer än en ordvits. En ganska plump och banal engelsk ordvits. Efter en översättning och en tolkning av en översättning är den plötsligt en filosofisk metafor med bibliska förtecken. Och ett sedan länge glömt barndomsminne som plötsligt blir klart och levande igen.
Det är fint.
Kom Ketchup, så går vi.