Breaking Bad

Gilmore girls-boxen får vänta, just nu är det lite mer hårdsmälta TV-nöjen som gäller. Jag har plöjt första säsongen av Breaking Bad - inte så tidsödande som det låter eftersom författarstrejken krympte seriens första omgång till endast sju avsnitt.
Dramaturgiskt är den minst sagt spretig, men det är grymt befriande att få följa en huvudperson som INTE är en snygg, charmig, 20-nånting-karaktär med kärleksbekymmer. Här är seriens fokus istället hos en medelålders kemilärare med misslyckad karriär och lungcancer. Han får beskedet att hans cancer är obotlig, och för att säkra den ekonomiska framtiden för den gravida frun och CP-skadade tonårssonen bestämmer han sig för att ge sig in i drogbranschen. Som det missförstådda kemistgeni han är visar det sig snart att han är kapabel att framställa det mest briljanta metamfetamin staden sett.

Man förväntar sig den vanliga dramaturgin - han ger sig in i branschen, försöker långsamt men säkert bygga upp sin business, gör bort sig i början men lär sig mer och mer om hur det fungerar, blir accepterad och håvar in pengar - och när allt rullar som på räls tar han sig vatten över huvudet, problemen flyter upp till ytan och han får svårare och svårare att dölja sitt dubbelliv, och så trappas det upp till den stora finalen.

Så är det inte riktigt här.

Det börjar illa, fortsätter illa, och sen går allt rätt mycket åt helvete. Sen anar man en ljusning. Då går det åt helvete igen.

Den är underhållande och har vissa referenspunkter gemensamma med älsklingsserien Dexter, men säsongen är för rumphuggen och spretig för att hålla för mer än lovande. Det är hur som helst klart för en andra säsong, och jag följer gärna Walter Whites galna förehavanden några avsnitt till.