Semester

Andra om sommar, semester, stuga, katt, foto, pavlova, moped, spettekaka

Some unexpected crap

Jag gillar Kanal 5:s Pride-tema, men kvällens film var sannerligen ingen höjdarupplevelse. An Unexpected Love handlar om en tvåbarnsmor som efter separationen från maken plötsligt känner sig attraherad av en kvinna. Fastnade i den mest för att jag trodde det skulle vara kul att se 24-skådisarna Leslie Hope (Teri Bauer) och Wendy Crewson (Dr Anne Packard) hångla loss. Jag hade fel. Noll personkemi och taffliga pluta-med-läpparna-så-mycket-jag-kan-så-jag-slipper-vara-så-nära-den-äckliga-människan-pussar bjöds det däremot en del på.
Överhuvudtaget är skådespeleriet styltigt och stelt, och det är inte mycket annat som är rätt heller. Historien stressar fram, dialogen är orimlig och personerna entoniga stereotyper. Huvudpersonen är platt och menlös, och familjen består av de vanliga elementen: Fördömande överklassmamma, trulig men öppensinnad tonårsdotter med färgat hår och piercing, och frånvarande och oförstående man.
Helt enkelt en pinsamt dåligt film. Skönt att den tog slut. Ännu skönare att den följs av Queer as Folk.

Andra om: pride, hbt, queer as folk, tv, film, kärlek, skådespeleri, stereotyper

Jon

Kom Ketchup, så går vi

Det var två tomater som gick över en väg. Så kom en bil och körde över den ena tomaten. Då sa den andra tomaten: Kom Ketchup, så går vi!

Det är den första roliga historia jag kommer ihåg att jag hörde. Jag minns precis vem som berättade den och var jag var när jag hörde den. Jag och min kusin hade krupit upp under täcket i min säng och det var hon som föreslog att vi skulle berätta roliga historier. Jag kunde ingen, visste knappt vad det var, och försökte trevande fabulera fram sagor som ingen var särskilt rolig. Jag tystnade när jag märkte att hon väntade på någon slags poäng som aldrig kom.

Då berättade hon Ketchup-historien och jag tyckte det var det roligaste jag någonsin hört. Hon var fyra år äldre och världsvan.
- Men kan du inte den, det måste du ju, det är ju en jättegammal historia, en sån rolig historia som aaaalla har hört.
Alla utom jag.

Det tog många år innan jag förstod att det egentligen är en taffligt översatt engelsk ordvits, där den ena tomaten blir överkörd och mosad och den andra vänder sig om och säger: Come on, catch up. Varför någon fått för sig att översätta en engelsk ordvits på det sättet är svårt att veta, men den märkliga tolkningen var i alla fall den första roliga historia jag hörde och när jag hörde den skrattade jag så jag kiknade.

Tjugo-nånting år senare läser jag Jonas Gardells bok Jenny, och tro det eller ej men som förord ser jag Ketchup-historien. Precis som jag minns den, som den berättades för mig en gång i urtiden av en fyra år äldre världsvan kusin. Den är nämligen inte bara ett barndomsminne för mig, utan också för bokens berättare. Även för Juha, eller om det är Jonas, får Ketchup-historien utgöra invigningen till de roliga historiernas förtrollade värld.

Men Juha, eller om det är Jonas, läser in mer i vitsen. Han lyckas med konststycket att tolka in ett budskap i de få meningarna om ett par tomater. Att det handlar om acceptans. Att livet alltid kommer att vara en lastbil som kör över en och krossar en och att det är viktigt att inse att man har förändrats och inte är en tomat mer, men att man istället är något nytt som också är okej och som ändå har ett värde. Man är ketchup. Och kamrattomaten som går bredvid är inte hånfull eller rå eller uteslutande utan bara konstaterande: Kom nu så går vi. Acceptera vad som hänt och vem du är och res dig upp och gå.
Det är fint.
Juha, eller om det är Jonas, drar till och med paralleller till bibeln och berättelsen om Jesus och den lame mannen som uppmanades att resa sig upp och gå.

Jag häpnar. Från början var historien inte mer än en ordvits. En ganska plump och banal engelsk ordvits. Efter en översättning och en tolkning av en översättning är den plötsligt en filosofisk metafor med bibliska förtecken. Och ett sedan länge glömt barndomsminne som plötsligt blir klart och levande igen.
Det är fint.
Kom Ketchup, så går vi.

Emmy-nominerad fucking-låt

Emmy-nomineringarna har presenterats. En ganska förutsägbar lista, men jag gläder mig åt att Bryan Cranston är nominerad för sin roll i Breaking Bad.

Roligast är nog ändå att I'm F***ing Matt Damon från Jimmy Kimmel Live är nominerad som Outstanding Original Music and Lyrics. Fantastiskt, men lite bitterljuvt med tanke på att relationen mellan Jimmy Kimmel och Sarah Silverman nyligen tog slut. Här hittar du hela listan.

Breaking Bad

Gilmore girls-boxen får vänta, just nu är det lite mer hårdsmälta TV-nöjen som gäller. Jag har plöjt första säsongen av Breaking Bad - inte så tidsödande som det låter eftersom författarstrejken krympte seriens första omgång till endast sju avsnitt.
Dramaturgiskt är den minst sagt spretig, men det är grymt befriande att få följa en huvudperson som INTE är en snygg, charmig, 20-nånting-karaktär med kärleksbekymmer. Här är seriens fokus istället hos en medelålders kemilärare med misslyckad karriär och lungcancer. Han får beskedet att hans cancer är obotlig, och för att säkra den ekonomiska framtiden för den gravida frun och CP-skadade tonårssonen bestämmer han sig för att ge sig in i drogbranschen. Som det missförstådda kemistgeni han är visar det sig snart att han är kapabel att framställa det mest briljanta metamfetamin staden sett.

Man förväntar sig den vanliga dramaturgin - han ger sig in i branschen, försöker långsamt men säkert bygga upp sin business, gör bort sig i början men lär sig mer och mer om hur det fungerar, blir accepterad och håvar in pengar - och när allt rullar som på räls tar han sig vatten över huvudet, problemen flyter upp till ytan och han får svårare och svårare att dölja sitt dubbelliv, och så trappas det upp till den stora finalen.

Så är det inte riktigt här.

Det börjar illa, fortsätter illa, och sen går allt rätt mycket åt helvete. Sen anar man en ljusning. Då går det åt helvete igen.

Den är underhållande och har vissa referenspunkter gemensamma med älsklingsserien Dexter, men säsongen är för rumphuggen och spretig för att hålla för mer än lovande. Det är hur som helst klart för en andra säsong, och jag följer gärna Walter Whites galna förehavanden några avsnitt till.

S.O.A.P - men sen då?

Ibland faller det sig så att någon som i slutet av 90-talet studsar omkring på musikens topplistor i silverfärgat läppstift några år senare visar upp sin gravida kropp i sensuella bilder i en tidning.
Det har exempelvis hänt med ena halvan av S.O.A.P.



S.O.A.P var en dansk popduo som bestod av systrarna Heidi och Line Sørensen. De hade en kort storhetstid i slutet av 90-talet med den största hiten från 1998, This is how we party (se ovan). De turnerade med Backstreet Boys och var också förband åt Savage Garden. Systrarna har också en bror i branschen, en barnstjärnerappare som går under namnet Danny Kool.

Några år senare är storasyster Heidi (född 79) hyggligt bortglömd i den offentliga världen. Lillasyster Line (född 82) kallar sig numera Saseline och gick från musikvärlden till den danska TV-världen 2002, bland annat som programledare för nöjesprogrammet Boogie och inredningsprogrammet 2.G th. Hon försökte sig på en solokarriär och släppte singeln "Postergirl" 2005, men det verkar inte ha gått nåt vidare. Hon jobbar också en del som modell (se bilder här).

Saseline är privat tillsammans med tennisproffset Frederik Fetterlein och paret ses som Danmarks svar på Posh och Becks. De figurerade rätt mycket i dansk skvallerpress i höstas. För att göra en lång historia kort uppdagades ett triangeldrama där Fetterlein haft en affär med en frisör, frisören gick ut i tidningarna och berättade sin story, Saseline förlorade barnet hon väntade tillsammans med Frederik, ett missfall hon själv skyller på hysterin kring deras uppbrott. (Hon hävdar dock att han inte alls var otrogen med frisören eftersom, som Ross skulle ha sagt, they were on a break.) Många turer som sagt. Men nu har de hittat tillbaka till varandra och hon födde i februari en son.

(Den här "vad hände sen"- serien är ju i första hand tänkt för TV-program, men efter att otippat ha hört den här låten igen var jag tvungen att vidga ramarna.)

Andra om: s.o.a.p, soap, heidi sörensen, saseline, nostalgi, 90-tal, danmark, musik, syskon, pop

Sommarens konstigaste googling

"Varför luktar det sött när man nyser ibland?"

är det nån som har sökt på och hamnat här.
Människor är ett märkligt släkte.

Semestern är räddad

Andra om: gilmore girls, dvd-box, paket, tv-serie, semester

Fullkomlig skönhet i ofullkomlig förpackning

Top Model-koncernen fortsätter att bre ut sig över världen. Jag följer just nu slutspurterna av den brittiska variantens fjärde säsong och samma årgång av Australia's next top model. Att se dem parallellt ger mig lite huvudbry eftersom det är lätt att blanda ihop dem. Programledarna Lisa Snowdon och Jodhi Meares är nästintill kopior av varandra, och flera av de tävlande är också väldigt lika. Förvirrande.

Hur som helst, i dag har faktiskt ännu en version premiär, den här gången i England och med en twist. Britain's missing top model visar upp åtta nya modellaspirerande deltagare från Storbritannien, USA och Holland. Förutom att de alla är unga, vackra kvinnor är de också enarmade, enbenta, rullstolsburna eller döva - helt enkelt funktionshindrade på något vis. Tanken är att belysa ett lite vidare skönhetsbegrepp än det som oftast får utrymme.

Last girl standing (or sitting) vinner en prestigefylld fotografering och får synas i en modetidning.

Andra om: top model, funktionshinder, handikapp, skönhet, mode