Ett skratt har tystnat
Ingela Agardh 1948-2008.
Hon hade ett speciellt skratt. Det där rökiga, hesa storskrattet som verkade rista ur hennes lungor och fylla hela hennes bröstkorg innan det vältrade sig fram ur hennes mun. Man brukar tala om pärlande skratt, men Ingela Agardhs sätt att uttrycka förtjusning var allt annat än pärlande. Raspande, möjligen.
Jag kommer att minnas det med värme. Jag tror inte det finns någon människa med ett liknande glädjeläte.
Det skulle vara Brita Borg då, förstås.
Se fler klipp från Ingelas karriär hos SVT.
Läs mer här, här, här eller här eller hos andra bloggar om ingela agardh, död, sjukdom, cancer, skratt, minnen, brita borg
Inlägg
2 kommentarer:
Skrattet har hon ärvt efter sin mormor Lilly. Jag skrattade när jag hörde Ingela skratta i TV på 90-talet och hon då lät precis sm sin mormor.Hos hennes mormor bodde nämligen min dåvarande pojkvän från Sandviken, så jag var där ibland . Det hesa skrattet har alltså kommit med åren, men ett gott skratt har hon alltid haft. Med hälsningar från en som delat många skratt och upplevelser med Ingela under tiden i Sandvikens läroverk. "Älgmulen" hon en gång var förälskad i var förresten min kusin Åke. Känns just nu väldigt tomt men försöker trösta mig genom att gå igenom vad som står om hennes liv på nätet. Hon fick trots familjens alla sjukdomar ett innehållsrikt liv. Samtidigt går just nu tankarna mest till hennes man Veijo och dottern Lotta som just nu antagligen jagas som bäst mitt i sorgen av svenska massmedier.
Jag hoppas att jag kommer att vara så till freds med mitt liv och mitt öde, som hon, när det är min tur att gå.
Skicka en kommentar