Hos filmtidningen Empire har läsarna röstat fram världens 50 bästa tv-serier. Håller du med?
50. Quantum Leap 49. Prison Break 48. Veronica Mars 47. Star Trek: Deep Space Nine 46. Sex and the City 45. Farscape 44. Cracker 43. Star Trek 42. Only Fools and Horses 41. Band of Brothers 40. Life On Mars 39. Monty Python’s Flying Circus 38. Simma lugnt, Larry 37. Star Trek: The Next Generation 36. Father Ted 35. Alias 34. Frasier 33. CSI 32. Babylon 5 31. Deadwood 30. Dexter 29. Cityakuten 28. Pang i bygget 27. Six Feet Under 26. Red Dwarf 25. Futurama 24. Twin Peaks 23. The Office 22. The Shield 21. Angel 20. Svarte orm 19. Scrubs 18. Arrested Development 17. South Park 16. Doctor Who 15. Heroes 14. Firefly 13. Battlestar Galactica 12. Family Guy 11. Seinfeld 10. Spaced 9. Arkiv X 8. The Wire 7. Vänner 6. 24 5. Lost 4. Vita huset 3. Sopranos 2. Buffy 1. The Simpsons
Det är dags att väcka liv i min gamla "Vad hände sen"-serie:
1984 sändes ett satiriskt inslag i Malmö TV:s kvällsunderhållning Två timmar som hette Nya arvingarna. Inslagetblev totalsågat, och författarna bestämde sig för att bli lite snällare. Den nya versionen blev Helt Apropå som sen kom att sändas i SVT mellan 1985 och 1992. Politisk satir med värme, har programmet beskrivits som. Avsnitten spelades in samma vecka som de sändes, och den snabbheten och aktualiteten var ovanlig för tiden och gjorde att sketcherna kändes extra vassa. Gängets Nobelprisprogram The Prize belönades med Guldrosen i Montreaux.
Helt apropå-intro från 1987:
Stellan Sundahl var kanske den mest kände medlemmen i Helt Apropå-gänget. Det eftersom han gick vidare till att bli programledare för ett av Sveriges populäraste program vid den tiden, Snacka om nyheter. Hans sista program spelades in den 19 februari 1999, sändes den 21 februari och sågs av två miljoner tittare. Dagen efter avled Stellan i en hjärnblödning, 52 år gammal.
Elizabeth Banke började jobba med Nils Poppe som 13-åring i baletten på Fredriksdalsteatern. Efter Helt apropå har hon jobbat en del som dansare och koreograf (koreograferade bland annat Min syster och jag 1990). Hon bor numera utomlands.
Kryddan Peterson,Lotta Thorell och Fritte Friberg har fortsatt samarbeta även efter Helt Apropå. Du kan boka dem för ett gig här. Fritte Friberg med även i TV-serien Rosenholm 1991 och i karnevalsfilmen Blinka lilla stjärna 1998, en science fiction-parodi. Vad gäller Kryddan Peterson spelade han under 2005 i en farsartad teaterversion av Jorden runt på 80 dagar i Lund, där han också bor. Han beskriver sig själv på sin hemsida som "diversearbetare inom motivation och underhållning" och tar jobb som till exempel moderator och seminarieledare. Stellan, Lotta, Kryddan och Fritte gjorde också tillsammans med bland andra Michael Nyqvist humorserien Döda danskar räknas inte, 1994.
Klicka på knappen om du vill stötta arbetet för mänskliga rättigheter. Då hittar du också resultatet av årets Amnesty Business Survey, som undersöker utvecklingen inom mänskliga rättigheter i näringslivet. Läs om hur du kan använda dig av din medarbetarmakt.
Jag gjorde SR Kulturradions test för att se vilken kulturtyp jag är:
"Grattis! Du är en rastlös populärkultursknarkare! Helgerna ägnar du åt att ladda ned kompletta säsonger av Entourage och på nätterna drömmer du om McDreamy. Du har förmodligen gått Kulturvetarlinjen men vill börja tjäna pengar och hoppas på jobb på något produktionsbolag. Du är lite ytlig men ditt hjärta är gott och du är en uppskattad kollega och middagsgäst.
Dina program: Nya Vågen, Kino Prova även: K1 och K2."
Jag tittar gärna på Top 10 at Ten på MTV. Det spelar nästan ingen roll vad det är för lista, det utvecklas ofta till en tävling med mig själv att försöka gissa topp tre. Idag var det Britney Spears och jag hade bara ett av tre rätt. (You drive me) Crazy-videon gav en del nostalgikänslor, kul också att se Britney frottera sig med Entourage-Vincent och Sabrina tonårshäxan. Låten var ju med på soundtracket till Adrian Greniers och Melissa Joan Harts film Drive me crazy. Se videon här. För övrigt kan du läsa om Britneys gästspel i How I Met Your Mother hos till exempel E! News, DN, AB, eller BuddyTV. Andra bloggar om: britney spears, mtv, musikvideo, adrian grenier, melissa joan hart, entourage, sabrina, drive me crazy, HIMYM, how i met your mother
Kanal 9 storsatsar på Woody Allen och visar en serie på tolv filmer av regissören. Men den första filmen sågs bara av 10 000 tittare, rapporterar Resumé. Tio tusen personer! Pinsamt dåligt. Filmen, "Bananas" från 1971, visades i fredags och hade visserligen hård konkurrens av till exempel Let's Dance, men ändå. Själv valde jag också dans framför Woody, men inte fyrans variant utan femmans: So you think you can dance. Den skandinaviska versionen håller inte lika hög klass som den amerikanska, men räknas ändå som god underhållning. Här hittar du vilka Woody Allen-filmer du kan se i kanal 9 i vår.
Teater på TV och långfredag hör ihop. Det är inte varje år man kan se Elin Klinga, Thorsten Flinck och Henrik Schyffert spela Strindberg, men det kan man i år. TV4 sänder "Fordringsägare" klockan 15.00. Läs intervjuer med ovan nämnda trio hos DN och TV4.
Jag går igång på självdistans. Därför har jag gillat John Malkovich länge, och särskilt skarpt sen I huvudet på John Malkovich för nio år sen. (Gosh, är det så länge sen?) Tyckte därför att den här lite annorlunda intervjun från "Americas most intimate talkshow" var rätt kul att se:
Craig Bierko som intervjuar Malkovich här var för övrigt förstahandsvalet för rollen som Chandler i Vänner. Han tackade nej.
Jag har blivit utmanad av Mymlan att tipsa om en eller flera böcker som håller hjärnan i trim. "För visst läser du böcker också?" skriver Mymlan till mig och jag skulle så gärna vilja fnysa och svara "Självklart!" med eftertryck men sanningen är att jag inte läser till närmelsevis så mycket som jag skulle vilja. Från att ha varit ungen som slukade allt som hade bokstäver och vars vänner gömde böcker och tidningar när jag kom över för att jag inte skulle försvinna in i dem, läser jag nu mycket mer sporadiskt. Och när jag läser handlar det nästintill uteslutande om avkoppling och flykt, precis som Mymlan beskriver. Det innebär lättsmälta pockethistorier som jag alltid sträckläser. Ofta kluriga Jefferey Deaver-thrillers eller barnpsykologi och specialpedagogik med Torey Hayden.
Det innebär också att många av mina favoritböcker härrör från mina tidiga tonår, när jag plöjde klassiker som Utvandrarna, Brott och straff, Godnatt Mister Tom och Mina drömmars stad-serien av Per Anders Fogelström. Som alltid när det gäller sånt man gillat som yngre har jag svårt att avgöra vad jag skulle tycka om dem idag. Hur mycket motion hjärncellerna får är också svårt att säga. Just nu läser jag Den femte sanningen av Doris Lessing, och den tycker jag om. Men jag vet inte direkt om den förändrat mitt sätt att se på världen.
Hur som helst, utmaningen var att tipsa, så förutom redan nämnda författare och titlar vill jag puffa lite extra för:
Sista chansen, (Last Chance to See) av Douglas Adams och zoologen Mark Carwardine. Boken är egentligen en rapport från ett projekt för BBC där Adams och Carwardine reste till några av de mest otillgängliga platserna på jorden för att leta efter de mest sällsynta och hotade djurarterna som finns. Den kom ut 1990 men känns nu mer aktuell än någonsin. Hos Du är vad du läser-Hans ser jag att minst en av arterna som nämns, nämligen den asiatiska floddelfinen, utrotats sen boken skrevs. Det här är en mycket viktig bok som också skulle kunna vara mycket tråkig, men alla som läst Liftarens guide till galaxen vet att tråkig inte direkt är ett ord som existerar i Douglas Adams vokabulär. Den är hysteriskt rolig. Och tankeväckande.
Förmodligen inte ett klockrent svar på utmaningen, men ett boktips i alla fall. Jag är i normalfallet dålig på utmaningar, men jag tänker nu vidga min horisont och slänga ut en krok till några som jag vet är litterära typer: Liza på Språkmakargatan, Lotten, Översättarhelena, popjunkien och bump.
Andreas på kanal 5:s TV-blogg skriver att han får gåshud av TV4-trailern för den nya satsningen Körslaget. Och visst, från att ha varit ett program som jag tidigare över huvud taget inte skulle höjt på ögonbrynet inför, väcks ett visst intresse efter den där trailern. Det är lite Robinson-varning på den nästan, och då tänker jag på den snygga Robinsonvinjetten förstås. Jag har däremot svårt att tro att Körslaget kommer att bli lika banbrytande. Känns som lördagsunderhållning av det snällaste och mysmesigaste slaget.
Körsång känns lite som innebandy, det är extremt folkligt och var och varannan pysslar med det lite sådär vid sidan av. Men få är särskilt intresserade av att se det på TV. Den amerikanska varianten Clash of the choirs föll i alla fall hyggligt väl ut och vanns av Newlyweds-Nick Lacheys kör (klipp från det kan du se här).
Tyvärr är väl de svenska kändisar som ska leda körerna lite för trista för att gå hem hos mig, även om det ska bli kul att se vad Brolle gör både av sin kör och av sin roll i programmet. Se Körslagettrailern från TV4 här. Programmet har premiär 29 mars.
Uppdatering: Resumé skriver om trailern som är en av TV4:s dyraste någonsin.
Vinnare Jag tror: Charlotte Perrelli Jag hoppas: BWO
Jumboplatsen Jag tror: Frida Jag hoppas: Christer Sjögren
Både BWO och Charlotte Perrelli skulle klara sig bra ute i Europa. Vi kan väl ladda upp med Kristian Luuks favoritbidrag genom tiderna: Ska vi plocka körsbär i min trädgård med Ann-Christine Bärnsten från 1975.
Saxat ur dagens bloggskörd: Hos TVbloggen kan du se gamla klipp med Jon Stewart som gäst i Who wants to be a millionaire. Mycket roligt. Jon berättar att han spelar för Alzheimerförbundet eftersom hans mormor eller farmor dog i sjukdomen. Han når frågan värd 250.000 dollar: Regis: The Alzheimer Association would win a quarter of a million dollars if you get this right and if you don't they are back to 32.000 dollars. Jon: Yeah, but they would forget about it the next day.
Damon kommenterar debatten om och i Debatt. Såg inte programmet och har aldrig läst Blondinbellas blogg, så jag håller mig lite utanför ämnet, men jag tycker hans sista stycke är tankeväckande. Han skriver att killars konsumtionshets inte ifrågasätts på samma sätt som tjejers och att exempelvis bil- och pokerbloggar inte är särskilt kontroversiella. Sticker det mer i folks ögon när man lägger pengar på mode och smink och bloggar om det än om man köper en enorm plasma-TV och en iPhone och bloggar om det? I så fall varför? Är det för att det ena anses ytligare än det andra? Och är det det? Är unga modetjejen en sämre förebild än unga pokerkillen? Jag läser inga så kallade "modebloggar" (och inga bil- eller pokerbloggar heller för den delen) och har inga svar, men frågorna är spännande.
Apropå Stina Lundberg Dabrowskis oväntade avslöjande har jag ännu inte kommenterat den nya säsongen av Robins, så det kanske är dags nu så här efter det åttonde och sista våravsnittet. Duktiga Robin Paulsson kom alltså tillbaka - på bättre sändningstid - och jag hade höga förväntningar som till stora delar har infriats. Klart roligast är de två Micke Leijnegardklippen språklektion och konstig stämning. Peter Settmans minspel i det senare är obetalbart.
Senast gästade en annars intervjuskygg Björn Gustafsson programmet och berättade bland annat att hans liv är så galet nu att han märkt att han kissar hårt. Han är så stressad att han tar i när han kissar för att vinna tid, vilket har gjort att han fått en kraftigare stråle på sistone. Det sjuka i det hela är att jag tror att han var helt uppriktig. Han pratade också om att han var 20 år när han kysste en tjej för första gången (way back för sådär två år sen), om när han förlorade oskulden och om att han aldrig rökt eller druckit alkohol. Hade jag varit elva år (eller max tolv) hade jag varit kär i honom vid det här laget, men nu känner jag mer för att ge de blonda lockarna en systerlig klapp.
Magnus Betnér körde lite stand-up på Big Ben igår och passade på att snacka skit om allas vår nya älskling Björn Gustafsson. Mitt bland okvädesorden kommer Björn själv insläntrande i lokalen och överraskar Betnér. "Björn Gustafsson utsatt för mobbningschock", som kvällstidningarna skulle uttrycka det. Eller "Schlager-Björns humorkupp". Eller "Komikerfajt i källarklubb". Så här uttrycker jag mig: Skitroligt. Se själva:
På The Oprah Show härom dan fick Rachel Dowd från den amerikanska gaytidningen The Advocate frågan vilket som är världens mest framskridna land när det gäller attityden mot homosexuella. Rachel Dowd svarade - Sverige.
- In Sweden, like most scandinavian countries, it just doesn't matter if you're gay.
Well. Fin reklam för oss inför miljoner amerikaner, tack för det Oprah. Men jag vet inte hur långt vi kommit när vissa tycker det är en god idé att smeta bajs på andras dörrar.
Ingen har någonsin gästbloggat hos Älskade dumburk. Men eftersom jag A: gillar Henrik Schyffert och B: gärna vill uppmärksamma att fenomenet roast kommit till Sverige, är jag sugen på att blogga om Schyfferts 40-årsrostning som gick av stapeln i veckan. Men av erfarenhet vet jag att det blir bäst om den som skriver vet vad den pratar om, så här välkomnar jag mitt första gästblogginlägg, signerat Dyslesbisk-Freddi. Han var nämligen - till skillnad från moi - där.
Henrik Schyffert - The Roast av Freddi Westerlund
"12 of your friends became fans of Björn Gustafsson" står det i nyhetsflödet på min Facebook. Jag loggar ut och skyndar mig till teatern Intiman i Stockholm där den första jag ser när jag kommer in genom dörrarna, så klart, är Björn Gustafsson. Schlager-Björn må ståta med nyvunnen stjärnstatus, men i minglet på Intiman står han sig ändå slätt mot den gamla eliten. Stakka Bo, Andres Lokko, de där Killinggängs-killingarna som blivit getter och ingen längre kommer ihåg namnet på, Soff-i-propp, bröderna Herngren och varenda svensk komiker som någonsin bombat på Norra Brunn. Utom Johan Rheborg. Alla är de där för Henrik Schyfferts 40-årsroast.
En roast, på svenska rostning, är en tillställning under vilken någon hånas, men även hyllas, framför en publik av vänner, kolleger och fans. New York Friar's Club har arrangerat rostningar sedan 1920-talet och på senare tid har Comedy Central visat både dessa och egna rostningar, men i Sverige har vi som gillar rostningar fått hålla till godo med YouTube.
Förväntningarna, förhoppningarna och farhågorna var därför på tå inför tanken på en svensk rostning. Henrik Schyffert må vara ett perfekt objekt med lång karriär och stor självdistans, men finns det bra rostare och fungerar den stundtals mycket hårda humorn lika bra i du fjällhöga nord? Svaret, som jag känner mig glatt tvungen att avslöja redan nu, är att det fungerar något alldeles fantasiskt jävla oerhört bra.
Henrik Schyfferts närmaste gäster sitter längst bak på scenen. Några andra, som Schyfferts mamma och Schlager-Björn, sitter på rad 1. På rad 2 sitter sådana som jag, det vill säga kompisar till komiker. På rad 3 sitter Martin Soneby. Platserna längre bak befolkas av bönder som Henrik Schyffert tvingat betala för att få vara med på festen. Längst fram på scenen står ett guldinramat fotografi på en lika ung som svart-vit Leo DiCaprio. (Typiskt Schyffert, eller hur?) Mitt på scenen tronar två paneler med en talarstol i mitten, något som ser ut som ett fackförbundspresidium redo att tråka ihjäl vem som helst.
Erik Haag, "Sveriges minst bokade artist" tillika Schyfferts svåger och affärspartner, är roastmaster och gör det ganska bra, även om han tar för lite plats och är väl bortkommen i tempot. De som rostar är Magnus Betnér, David Batra, Anna-Lena Brundin, André Wickström, Fredrik Lindström, Petra Mede, Kristian Luuk, Kristoffer Appelquist, Özz Nûjen, Jonas Gardell och Johan Glans.
En del är bättre, andra sämre, lämpade för rostning. Batra är till exempel bättre än han någonsin varit i något annat sammanhang, Wickström passar som väntat väldigt bra in i formatet och Mede, som annars tålmodigt beskrivs som lovande, känns som en erfaren höjdpunkt bland de mer synligt ovana kollegorna. På andra sidan skalan finns Nûjen - och Brundin, som är så pinsamt dålig att det förblir obegripligt varför Schyffert grävt upp henne igen. Luuk och Lindström bjuder på fin underhållning lite utanför formen för rostning, men det fungerar utmärkt som tempoväxling och variation. Gardell var som vanligt tvungen att stjäla showen, den här gången genom att släpa med sig hela Stockholms Gaykör upp på scen. Beröm också till Betnér, som genom sin inledning visade vägen, satte tonen och sänkte nivån (med skämt om diskoteksbranden i Göteborg).
Efteråt får alla åka buss till efterfesten på Republik, där något coolt band ska spela. Eftersom den enda komiker jag känner är en folkskygg liten jävel hamnar jag istället längst in i hörnet på ett tomt hak nära teatern. Där smakar whiskyn gott och vi konstaterar att kvällen överträffat alla förväntningar. Jag säger att jag tror att folk kommer att börja ljuga om att de varit där. När Schyffert kommer hem säger han "Tck" till alla han "ärlskar". Och han påpekar, mycket riktigt, att det var "denroligaste jävlia kvällen nånsin!"
Aftonbladet-TV-reportern Teresa Tingbrand uppfinner egna förhistoriska djur när hon berättar om filmen 10 000 BC. Titta här och lyssna efter tigrarna i andra halvan av klippet.
Om jag får gissa kommer det att stå mellan BWO och Charlotte Perrelli i Globen, med Androla som utmanare. Vinner Christer Sjögren går jag i exil.
Schyffert har hittat en elakt träffsäker lika-som-bär-bild av Charlotte och bruden har märkt att alla Linda Bengtzings schlagerlåtar rimmar på varandra. Sjung med själv: alla flickor utom jaaaa, jag ljuger så braaaa, hur svårt kan det vaaaa. Skumt. Ungefär som när alla bidrag vi skickade till Europa hette nåt med toaordet "loo". Diggiloo, Boogaloo (dansa rock'n rolla(!)) och Waterloo.