Grattis Henrik - en minnesvandring

Sommaren 1995 åkte jag på en resa med buss genom Europa. Det var en svettig och segdragen resa och bussen var i det närmaste full. Vi som trängdes i den var en hyggligt blandad skara, men en sak kunde vi dock enas om: I manegen med Glenn Killing - Live från Berns var det roligaste som fanns. I de små bussmonitorerna rullade föreställningen om och om igen och vi lärde oss hela utantill. På den där resan vann vi en engelsk talangjakt, träffade mc-knuttar från Luxemburg som blev våra vänner för livet och jag kom hem med en oväntad Skövderomans i ryggsäcken - men det jag minns allra varmast är nästan när vi sjöng Spring, spring, spring, spring, spring, släpp hästarna fria på svenska, engelska, tyska och finska för en belgisk gränskontrollant. Han gick igenom bussen och granskade våra pass ett och ett åt gången och det var så tyst, en så spänd tystnad att man nästan glömde bort att andas, och så började någon sjunga och hann bara säga spr... så hade alla hakat på och snart sjöng 40 strupar det högsta de kunde. Run, run, run, run, run, release all the horses, nanananana. Jag undrar vad han tänkte, gränskontrollanten.

En vår på högstadiet satt jag i skolans café och Hassan-skivorna snurrade som så ofta förut på repeat i högtalarna. Vi var truliga tonåringar och hängde i soffor och tävlade i att kunna recitera så många busringningar så ordagrant som möjligt, och jag var alltid lika förvånad över hur många jag kunde. Jag hade ingen Hassan-skiva, jag tyckte det var läskigt med busringningar och fick lite ont i magen av att lyssna på dem. Men att återberätta dem var en annan sak, då kunde man förställa rösten och göra konstpauser och krydda dem lite extra och alla runt omkring tjöt av skratt och sen tog nån över med en annan busringning och nån avbröt med bara en till, och till slut låg vi dubbelvikta på golvet med tårar i ögonen och man var cool och bra och rolig och en i gänget och tiden bara försvann och det var helt plötsligt dags för lektion.

Sen kom Nilecity och vi spelade in varje avsnitt på VHS och jag tittade på vinjetten om och om igen för jag älskade låten och för att jag älskade att vuxna män gör saker tillsammans. Vi skrattade åt Sudden och Lakritstrollet och pratade som Sven Wollter när Anna var i närheten. Jag tyckte att Glenn Killing var så fin och att Greger verkade ensam och att farbror Barbro finns på riktigt och vi bråkade om Weiron egentligen var särskilt rolig eller om han bara var irriterande. Ibland fastnade skrattet i halsen och ibland härmade vi karaktärerna så länge att vi missade bussen. Alltid, alltid när jag hör Up where we belong hamnar jag i en viss stämning, det är svårt att sätta fingret på den, men skulle jag nånsin kunna sätta fingret på den skulle jag kunna säga: Här, under mitt finger just nu, här ligger mitt 90-tal.

En av många som gjorde de här minnena möjliga heter Henrik Schyffert och fyller 40 år idag.
Grattis Henrik - och tack.

Andra bloggar om: henrik schyffert, glenn killing, hassan, killinggänget, nilecity, 90-tal, minnen, nostalgi, grattis, 40 år, födelsedag, humor