Att blogga eller inte blogga - öppna funderingar från skrivkrampens näste

Idag är det exakt en månad sedan jag publicerade något i den här bloggen. En månad, noll inlägg. I januari i fjol skrev jag 104 inlägg. Etthundrafyra. Bara en jämförelse. Före uppehållet kan de litterära alster som skrevs ses som en patetisk mun-mot-mun-metod. Ett halvhjärtat försök att hålla liv i något som egentligen har sett sina bästa dagar, bara för att tanken på det definitiva slutet kändes för svår. Som att stå bredvid respiratorn med handen på knappen utan att klara av att trycka.

Okej, nu överdriver jag. Sätter mig på höga hästar med svulstiga jämförelser och stora ord som kanske inte är passande. Inte brukbara i denna pseudovärld, vår virtuella lekstuga. Det handlar ju bara om en blogg. En ytlig TV-blogg dessutom. En anteckningsbok för alla att se, en egokick och möjlighet att prångla ut sina åsikter till den som råkar hitta hit. Vad spelar det för roll?

Men sanningen är att den här bloggen en gång i tiden var mer än så. Den betydde något för mig. Den gav mig något. Ett unikt forum, en möjlighet att uttrycka sig, definiera sig, bygga upp en identitet. Den gav mig mycket, faktiskt. Heta diskussioner där jag fick pröva mina argument, trevliga samtal med främlingar som ibland uppgraderades till bekanta, och till och med en riktig ny vän. En stor och fin och äkta vänskap, som höll i den verkliga världen. Inte dåligt för en ytlig TV-blogg.

Så vad gör man när man tappar allt det? När inspirationen tryter, när man inte tycker att man hinner, när plötsligt alla åsikter lyser med sin frånvaro. När man till och med slutar att läsa sina favoritbloggar bara för att inte påminnas om den där gnagande prestationsångesten som ligger och pockar i bakhuvudet.
Vad gör man då?
Man gör väl som jag har gjort antar jag. Strejkar. Struntar i sidan. Loggar inte ens in på kontot. Förträngar de få "det här skulle jag kunna blogga om"-impulserna. Vägrar slarva ur sig intetsägande och meningslösa inlägg bara för att uppdatera. Vägrar lägga tid på något som förvrängts till att ge mer negativ energi än positiv.
Så plötsligt har en månad gått. Och man inser att man måste ta ett beslut. Fortsätta eller avsluta? Vad det än blir måste det göras ordentligt. Inte som så här, fega på. Ingen respirator, ingen mun-mot-mun-metod.

Det här känns som ett avskedsinlägg, som kunde ligga här och vila på resten av orden och bilderna och länkarna. En avslutning, ett tack, en förklaring, en ursäkt och ett farväl. Visst vore det fint. Och passande.

Men sanningen är att beslutet inte är taget. Mina känslor har egentligen inte alls förändrats. Jag står där fortfarande med fingret på knappen, tvekande. Känner fortfarande behovet av att blåsa syre in i den livlöst gapande bloggmunnen framför mig. Separationsångest, nostalgi, sårad stolthet, ni kan kalla det vad ni vill. Sanningen är hur som helst att jag inte känner mig redo för att skiljas från det här ännu.

Så vad gör jag? Har jag uttömt mina TV-tankar? Ska jag byta inriktning? Men vad skulle jag då skriva om? Jag är för feg för att vara personlig, för ointresserad för något annat ämne och för tråkig för att bara vara rolig. Nej, alternativen är få. Kommer inspirationen att komma tillbaka?
Vad gör jag?
Vem är jag?