Strongman goes gracil

Vilka som ska svassa runt i Let's Dance nästa år presenterades idag. Aftonbladet lyfter fram Hasse Aro, Elisabet Höglund och Laila Bagge, på SvD är man också mest intresserade av hon med håret men den som skulle kunna få mig att faktiskt bry mig för en gångs skull är en annan: Magnus Samuelsson. Världens starkaste man. Att få se det köttstycket vicka på höfterna i glittertrikå kan bevisa för vem som helst att programmet inte bara är menlös familjeunderhållning.
Dessutom tror jag han skulle kunna göra det riktigt bra.
Go Magnus!

Årets - ett första utkast

Vid den här tiden är det väl lite av ett måste att pressa ur sig en Årets bästa-lista. Genomtänkta "best of 2008"-rubriker som till exempel bloggarkollegorna Foghagen, Thunman Sköld och Janrell gjort.

Helst skulle jag vilja härma Martin Jönssons ambitionsnivå, med 72(!) intelligenta länkar om medieåret men det går lite trögt för mig. Det här är vad jag knåpat ihop hittills:

Årets aj: Tung toasits ger småpojkar krosskador på snoppen.

Inte samma... finess på nåt vis.

Min mormor

Min mormor fyller 80 år idag. Vi har firat henne i helgen med pompa och ståt. Eller mat i alla fall. Ofantliga mängder mat som hennes tre barn samlades för att laga. Även äldstebror som i vanliga fall mest kör skogsmaskin formade sina grova knothänder till pannbiffstorlek och gjorde gräddsås till.

Mormor fick bara ett paket, och trots att det inte låg mer än ett kort däri fick hon blöta ögon och hade svårt att läsa den lilla versen jag skrivit. Vi hade betalat in en slant till hennes elbolag så att hon ska kunna dra upp värmen hemma. Kan tyckas vara en konstig present, men hon blev glad. Hon är av en annan generation, en som inte är rädd för att frysa och som inte direkt prioriterar elen när pensionen inte riktigt räcker till. Men det blir ju så mörkt och bistert mitt i vintern.

Hon gav mig en halsduk och tjocksockar i julklapp. Trots att hon har dåliga ögon och händer stickar hon fortfarande värmande plagg varje jul till alla barnbarnen.
Lilla mormor. Ja må du leva i hundrade år.

Ekström och rymdblomman

Så är det söndag igen, och dags för en djupdykning i arkiven.

En tung kugge i Ipred-debatten har Sydsvenskans Andreas Ekström varit, bland annat med en uppmärksammad krönika i Journalisten där han jämför Piratpartiet med Ny Demokrati. Läs mer om det hos mymlan.

1989 var Andreas Ekström däremot knattereporter på fina Barnjournalen, och intervjuade Thomas Di Leva om ångest och den nya LP:n "Rymdblomma" bland annat:



Andreas Ekström bloggar här.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen, Nostalgiluckan och Depeche Mode - The final countdown.

Äsch då

Timo som var så fin.

Det måste sägas vara lite oroväckande för en programserie att den intressantaste deltagaren röstas ut först.

Andra om körslaget, timo räisänen, tv4

Smarta ungjävlar

Kollegan berättar om hur dottern förstod att tomten inte fanns:

E, 4 år: Det är ju pappa! Tomten har pappas skor.
Tomten: Nej nej, jag är tomten, inte pappa.
E, 4 år: Varför är inte pappa här då?
Tomten: Han är ute och vaktar mina renar.
E, 4 år, triumferande: Nä, det går inte! För han är allergisk!

Den juletid nu kommer

Alternativ julmusik i all ära, men klassikerna har också sin plats. Jag var nyligen på en gammal hederlig julkonsert, med symfoniorkester, dundrande manskörer och porlande sopraner och genast infann sig den julstämning som tidigare lyst med sin frånvaro. Det är bara att erkänna att även mitt sekulariserade cynikerhjärta smälter. Hur inne det än är att vara svår och bitter och sjunga om alkoholproblem och ensamhet i juletid, och hur jag än sneglar åt de smala indieplattor "de trendiga" sitter och håller upp i morgonsoffor så står ändå håren på armarna rätt upp under Händels Hallelujakören.

Man bygger helt enkelt inga nya traditioner över en natt. De här sångerna finns i mitt bröst och tonerna struntar i att jag förkastar texterna och letar sig in ändå. Letar sig in i märg och ben, kött och blod och väcker avlägsna minnen.

Symptomatiskt för en klassiker är att den finns i mängder av versioner, varje artist av rang måste sjunga in en egen variant. Kanske den bästa julsången av dem alla gör en änglaröstad pojke i duett med sitt äldre själv så här, N'sync gör den a capella så här, Jussi Björling så här, The Ark anno 1999 så här och den amerikanske gospelsångaren David Phelps gör den så här:



God jul.

Sportstjärnorna och det fallande lasersvärdet

SVT skickar ut ett pressmeddelande om den nya satsningen Mästarnas mästare där ett gäng idrottsstjärnor som Thomas Wassberg, Emma Igelström och Ara Abrahamian ska leva med och tävla mot varandra under 23 inspelningsdagar.

– Den största kicken har varit att få träffa stjärnorna under helt nya omständigheter. Flera av dem bär på osannolika levnadsöden – Igelström, Elofsson och Fosshaug till exempel. När de nu inte hade sina idrottskarriärer eller sponsorer att ta hänsyn till berättade de öppnare och naknare än jag tidigare varit med om, säger programledaren Micke Leijnegard.

Det låter ju fint. Men jag hajade till lite över beskrivningen av tävlingsreglerna: "Den deltagare som har lägst poäng efter de tre tävlingarna ska tävla i den fysiskt och psykiskt påfrestande Nattduellen. Nattduellen går ut på att fånga ett fallande lasersvärd, den som missar åker hem."

Que?

Nostalgiluckan

Klipp från alla SVT:s julkalendrar 1960-1995. Presenteras av Alice Bah, hämtat ur Söndagsöppet.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen och Depeche Mode - The final countdown.

Den bästa röstningstid är nu

Året ska snart summeras och med det har en mängd bloggutmärkelser dykt upp som ett trevligt kvitto på att även det här publiceringsformatet har skribenter värda att uppmärksamma lite extra.
Nomineringarna är till exempel klara för Kulturblogg Award 2008 och jag ser till min glädje att flera av de jag nominerat kommit med, som Oswald, Weird Science och Bokhora.
Rösta här.

Du kan också vara med och bestämma vilken som varit den bästa politiska bloggen i år. Nomineringslistan är lång som en aftonsång men låt det inte avskräcka dig.
Jag rekommenderar höga betyg på favoriter som Tanja Suhinina, Fredrik Westerlund och Tor Billgren.
Rösta här.

Alternativ julmusik

Jag hittade förrförra årets julskiva, ett blandband komponerat av sambon. Låtlistan i repris:

01 Winter Wonderland - Macy Gray
02 Christmas Time - Smashing Pumpkins
03 A very special christmas - The $1000 Playboys
04 Önska dig en stilla natt - Bo Kaspers Orkester
05 Achtung X-mas - Tyskarna från Lund
06 X-mas in february - Lou Reed
07 White Christmas - Moses
08 Hallelujah - Leonard Cohen
09 Don't mess with tända ljus - L Pearl vs Triad
10 Silent Night - Johnny Cash
11 Staffan var en stalledräng - Plastic Casio Band
12 Winter Killing - Stina Nordenstam
13 Den tragiska historien om tomten, näcken och den svarta madam - Lars Demian
14 God Glögg - Plocka Päron vs Androgynerna
15 Blue Christmas - Eilert Pilarm
16 O Holy Night cha cha cha - Bravo Combo
17 Pyhä Lucia - Edu Kettunen

Julskrutt anno 2006 alltså. Saknar en del klassiker men kan ändå kännas uppfriskande för den som tröttnat på de här låtarna. Själv hade jag nog hellre valt Soon After Christmas med Stina Nordenstam istället för Winter Killing, och det är ju svårt att vara utan The Pogues, men men. (En julskrutt är för övrigt det som är kvar av julgranen när den stått lite för länge.)

Andra bloggar om: jul, musik, jullåtar

Kärv design

Reste nyligen genom Örnsköldsvik och märkte med bestörtning att Örnalpsskylten är borta. Eller rättare sagt ersatt med någon ny, avskalad logotyp. En epok har gått i graven. Den gigantiska vepan för företaget Örnalp har så länge jag kan minnas varit en källa till munterhet för mig och mina likar på vägen förbi Foppaland. Med sin kombination av logga, färgval och företagsnamn har denna bryska och något, eh, tyskinspirerade design alltid piggat upp. Alltid framkallat hur tänkte de här?-huvudskakningar och fniss.

Nu var den utbytt mot en ny skylt med bara text. Torra, raka, enkla bokstäver. Mycket fantasilöst. Den gamla skyltens glans finns nu bara kvar i denna slarviga bild, tagen genom bilrutan vid en snabb förbipassering en gång i tiden. Och i våra minnen.

Uppdatering: Kanske hämtar grafikern ifråga och föräldrarna till 3-årige Adolf Hitler Campbell inspiration från liknande källor?

Depeche Mode - The final countdown

Denna söndag tänkte jag egentligen börja med julklippen, Luciahelg som det varit och allt. Men det får vänta. Först vill jag bjuda på hur det såg ut och lät i slutet av åttiotalet när världens största deppsynthare lite spontant gav sig på en svensk pudelrockklassiker (ca 30 sekunder in i klippet):


Daryl Bamonte, Dave Gahan och Martin Gore.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Detta är det tredje i serien, tidigare har jag visat Jack Black i backspegeln och Knesset - Vi är världen.

Om intellektualitet - och lolcats

Jag vill säga en sak om Nobelfesten och allt ståhej därikring.

Visst, det är beklämmande att samla all världens hjärnor i ett rum och sen mest prata om vad kvinnorna har på sig, och visst, det är lite bajsnödigt med alla skålar och operetter och kungafamiljshysteri, och visst, sjuttioelva timmars direktsändning från en fisförnäm middag blir inte alltid bra.

Men. Jag tycker det är fantastiskt att Nobelpriset har den status det har i världen. Och jag tycker framför allt att det är vansinnigt befriande med ett par veckor om året då det blir hett med forskning och vetenskap. Att medierna plötsligt fylls med intervjuer och porträtt av märkliga, medieotränade labbnördar, att TV-kanalerna gör snäva specialprogram om maneter eller vårtvirus, och små spotlights tillfälligt tänds på svensk forskning och vad de egentligen sysslar med där.
En revansch för intellektualiteten. En flyktig djupgrävning i en annars ytlig mediebild. Och det är viktigt. Det är viktigt att berätta för folk att det finns de som ägnar 25 år åt att studera en mask - och sen får cred för det. Att visa för barn att man kan "bli nåt" utan att bygga en karriär via en dokusåpa och tala ut i kvällspressen med jämna mellanrum. Att det finns kunskapsområden som kan värderas högre än PR och marknadsföring.

Mitt i alla dessa tankar om intellektualitet och superforskning gick jag in och läste på ekonomipristagaren Paul Krugmans blogg. Han postade det här inlägget innan han gick på bankett.
Väldigt... eh, intellektuellt.

Humorcentral som nyårskaramell

På nyårsdagen tar humor i svensk TV ett stort kliv framåt. Då är det nämligen premiär för svenska Comedy Central, som lanseras av MTV Networks. Nu börjar också tablån offentliggöras så smått.
Popjunkien (som har inside information) nämner stand-up på lördagar, Colbert Report, Californication, Dead like Me, The Office US och Sex and the city.

Personligen tycker jag att det ska bli grymt kul med lite mer ren stå-upp i svensk TV. Dave Chapelle, Chris Rock och Bill Maher visas under premiärveckan. Sen kommer vi också äntligen att få se roasts! (Läs här om roasts i allmänhet och den av Henrik Schyffert i synnerhet.) Underbart.

Skönt att kunna skriva om ett MTV-steg i rätt riktning efter den lilla sågningen nyss.

Mindre än nyss men ändå större än nånsin

Jag vet att det här är lite dagen efter, men: Hur tänkte de här?

Sinneslöst på MTV

Vad håller MTV på med egentligen? Vad vill de? Jag saknar en vision, en profil, en tanke. De har slarvat bort sitt ursprung och gått vilse i tafatta försök att hitta en ny nisch.
DN:s Niklas Wahllöf skrev nyligen en krönika om kanalens svek mot de unga. Han räknade upp ett gäng "brunstiga bratprogram" men missade det uslaste av usla i sensationslystnadsskräphögen: Senseless. Har ni sett det? Kanske inte, det förpassas till sändningstider som 01.30-02.00 - och det med all rätt.

Programidén går ut på att en söt tjej ska välja mellan sex killar utan att få se hur de ser ut. Hon får genom diverse sjuka smak-, lukt- och känselövningar skicka hem en och en tills bara vinnaren återstår. De sex männen består av två "duds", två "cruds" och två "studs". "Duds" är expojkvänner som bara är där för att jävlas, "cruds" är tänkta att vara så motbjudande som möjligt (extremt feta, extremt gamla, extremt fula) och det är bara de två "studs" det är meningen att hon ska vilja ha.

Utmaningarna kan bestå av att lukta på männens stjärtskåror, känna på deras bröstvårtor eller slicka deras navlar. I ett avsnitt jag råkade se härom natten skickades en tjej i minimal bikini in i ett kolmörkt rum. Där stod de sex tävlande på led, med särade ben. Tjejen fick sedan krypa mellan männens ben och stanna mitt under dem så att de kunde smiska henne på rumpan med olika redskap. Hon skulle sedan skicka hem den som smiskade osexigast alternativt hade valt "fel" pryl att daska med. En medelålders dvärg med mattpiska, en underklädesmodell med ett ridspö, ett bittert ex med träspade. Det var bland det bisarraste jag någonsin sett, vilket säger en del.

Ändå blev jag inte förvånad. Det känns som att serien är ett typexempel på den inriktning MTV har valt idag. En nypa freakshow, en smula krystad dejting, en stor portion lekprogram med tävlande som förnedrar sig för att få vara med i tv.

Klart att kanalen måste utvecklas, en musikvideo är inte den sensation den var 1981 direkt. Men jag håller med Niklas: Är det verkligen det här ungdomar vill ha? Senseless?

I så fall är jag klart oroad.

Curling - den nya värktabletten

Kvällens underligaste dialog:

(Jag zappar slött. Kommer till SVT24 där de sänder curling-EM).
Sambon (intresserat): Åh!
Jag: Va?
Sambon: Ja, men det är som att ta en Alvedon ungefär.
Jag: Curling på TV?
Sambon: Ja. Känns som skönt på nåt vis.

Han slapp i alla fall bli påkörd en tredje gång

Jag är kanske blödig så här i jultider, men det här ger små smärtsting i hjärtat. En hund som ser sin kamrat bli påkörd, förtvivlat kryssar mellan bilarna fram till det döende djuret och släpar det till vägkanten. Damn.

Knesset - Vi är världen

Veckans retroklipp är ett osannolikt guldkorn hämtat ur ZTV-arkivet. Nittiotalets största panelstjärnor - Knessetgänget - återsamlas för att sjunga in en egen variant av den grandiosa välgörenhetsballaden We are the world.

Kristian Luuk: "Man kände i början att folk var lite spända och avvaktande, det är ju många egon där ute..."
Henrik Schyffert: "Alla är väldigt snälla, förutom Johan Renck som är helt elak och skittaskig. Jag trodde han skulle vara snäll, men han var ett jävla svin."

Wille Crafoord, Eva Röse, Jonas Karlsson, Olle Sarri, Jonas Leksell, Alice Bah, Erik Haag med flera i ett klassiskt framträdande. Håll till godo:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Detta är det andra i serien, det första var Jack Black i backspegeln.

Doktor Snuggles är död

Han gav liv åt Ior i Nalle Puh. Kloker i Snövit. Sheriffen av Nottingham i Robin Hood. Farbror Joakim i Duck Tales.
Allas vår Doktor Snuggles. Och många, många fler.
Nu har rösten tystnat.
John Harryson blev 82 år.



Läs mer om Harryson i Röster i radio & TV eller i DN, Aftonbladet, SVT, SvD, SvD2.

Förlorarnas tid

Är vinnaren den nya förloraren? Det undrar Johan Janrell i TV-planetbloggen. Lars ville inte vinna Idol och kräkas ur sig en livegen platta på nolltid. Lili och Susie vill inte vinna Melodifestivalen med allt PR-arbete och turnerande det innebär. Det har visat sig att tvåor och treor lyckas minst lika bra, om inte bättre, än vinnarna från diverse talangtävlingar.

När det gäller förlorande vinnare eller vinnande förlorare tänker jag spontant på Jay McCarroll, en av mina favoritdeltagare i Project Runway och designseriens allra första vinnare. Det åtrådda priset i tävlingen var bland annat 100 000 dollar och ett mentorskontrakt med Banana Republic. Men efter vinsten upptäckte Jay det finstilta där det stod att produktionsbolaget för alltid skulle kräva tio procent av hans inkomster. Han insåg också att han inte hade någon lust att kasta sig in i ett samarbete med Banana Republic. Jay gick emot företagen och avsade sig priserna.

Efter den striden ändrades Project Runway-kontraktet och tioprocentsklausulen togs bort. Men det hjälpte inte Jay. Ryktet gick ett tag att han var hemlös, men det var bara en bluff, och en road Jay fotograferade sig själv liggandes på gatan med plakatet "Will Design for Food".

En vinnare - som blev en förlorare - som i mina ögon är en vinnare ändå. För att han stod upp för sina ideal, gick emot storbolagen och kom starkare ut på andra sidan. Fortfarande pank, men med integriteten i behåll.

Nakna nazister

Konstkritikern Charlie Finch har inte mycket till övers för Kate Winslets nya film The Reader. Winslet har skapat Oscarbuzz för sin roll som koncentrationslägervakt, men Finch tycker inte att karaktären framställs så avskyvärt som en Förintelsefilm kräver. De vidlyftiga sexscenerna i The Reader stjäl nämligen fokus från andra, viktigare nazistfilmer enligt Finch som kan ha stått för veckans citat i New York Post:

"What is especially repellent is the use of Kate Winslet's nubile body to create sympathy for a repellent character, whose triumph over illiteracy somehow mitigates unspeakable crimes which are never actually depicted on-screen."

Regissören Stephen Daldry replikerade: "There are 225 films about the Holocaust. There is room for mine."

Läs mer här.
Personen på bilden har inget med artikeln (eller filmen) att göra.

Jack Black i backspegeln

Veckans retroklipp: Jack Black gör reklam för TV-spelet Pitfall.
Året är 1982:


Varje söndag tänker jag rota lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Detta är det första i serien. Det är kort och av dålig kvalitet, men Jack är tillräckligt bedårande för att väga upp nackdelarna.

Det är de som är hemgiften

Popjunkien påminner mig om att en uppmaning är på sin plats: Har ni inte sett Klungans "Det är vi som är hemgiften" ännu, gör det. Den är klart sevärd. En välkoreograferad dansföreställning utan dans, en fnitterframkallande humorshow utan skämt, en skarp samhällssatir utan ett formulerat budskap. Allt är inte bra, men du har garanterat aldrig sett något liknande.

Mattias Fransson är för övrigt fullkomligt glimrande. Jag skulle kunna jämföra hans fysiska genialitet och mörka undertoner med många från Gösta Ekman till Robert Gustafsson, men jag gör det inte. Han är bara sig själv.

Resan - ett smakprov

Plötsligt stod vi där. Mitt i den afrikanska glesbygden, i gränslandet till det mäktiga Sahara, helt utlämnade. Det som inte fick hända hade hänt, vår bil hade gett upp många mil från närmaste stora samhälle och vi var ensamma under den obarmhärtiga ökensolen.

Föga anade vi att en av oss samma kväll skulle få en spruta instucken i axeln av en barfotakuban endast iförd solkiga shorts.

Äventyret hade börjat.

Hemma igen

Jag är tillbaka. Men jag har inte sett en enda sekund TV på tolv dagar så ni får ursäkta om det tar ett tag att komma igång igen. Det var någon som sa att man åker på semester för att vila upp sig, men det måste jag ha missuppfattat. Jag får se om några skildringar av äventyret låter sig formuleras här på bloggen, annars ska jag skynda mig att titta ikapp på dumburken och komma in i vardagen igen.

Gästfest

Att göra gästinhopp i populära TV-serier har alltid varit ett sätt för stjärnor att skapa lite extra uppmärksamhet.

Ni minns väl kalabaliken kring Lindsey Lohans gästspel i Ugly Betty nyligen? I kölvattnets tidningsartiklar kunde vi läsa att hon skulle ha blottat sig, fått sparken och blivit bortklippt till exempel. Och var det inte så att Britneys blomstrande comeback började med två lyckade insatser i How I met your mother?

För serierna är det däremot ofta vanskligt med för mycket tillfällig stjärnglans, risken är stor att verkligheten gör sig påmind och man rycks ur den påhittade värld som man måste tro på för att en serie ska funka. Bäst och mest realistiskt blir det oftast om stjärnorna spelar sig själva.

Ett av mina favoritgästinhopp gjorde Kylie Minogue i den brittiska sitcomen The Vicar of Dibley. Mest för att det var så oväntat. Avsnittet kretsar kring kyrkoherdens jakt på en kändis som kan inviga den årliga marknaden i byn. Hennes inte-så-skarpsinniga kompanjon drar sig till minnes en avlägsen släkting med musikerdrömmar vid namn Reg Dwight som de, i tron att det är Elton John, bjuder in och slår på stora trumman inför. I sann Vicar-anda är det förstås inte Elton John som dyker upp utan en misslyckad trubadur. Just när stämningen är i botten knackar Kylie på och räddar dagen.

Jag hittade tyvärr inte det klippet, så jag bjuder istället på Johnny Depps insats i samma serie:



Vilken är din favoritgäststjärna eller cameo?

Nattens missar

Det som är kittlande med långa direktsändningar och mastodontbevakning i TV av det slag vi bevittnade i natt, är alla misstag som oundvikligen görs. Alla mickar som inte fungerar, kameraklipp i osynk, felsägningar och grafik som inte hänger med. Ingen kommer undan. Inte ens en rutinerad Claes Elfsberg kan sitta en hel natt utan att tappa bort sig, titta i fel kamera eller undvika en generad stund när gäster ska bytas ut mot nya och allt sker inför TV-tittarna. Jag gillar det i måttlig dos, det bidrar till stundens hetta. Några exempel:

SVT-korrespondenten Per Anders Engler syntes ivrigt göra det klassiska halshuggningstecknet i bild när han var tvungen att abrupt avbryta sin rapport.

"NU skulle jag behöva gå och kissa" läckte ut svagt men tydligt hörbart från Fredrik Wikingssons mikrofon vid övergången till ett reklamavbrott.

Och så den redan nämnda falukorven igen förstås. Fantastiskt.

Jag läser att Filip & Fredrik vann slaget om de svenska tittarna. Lite överraskande, men ändå inte. Jag valde nämligen själv femman 80 % av tiden i natt. SVT var under de första timmarna så gubbiga att man storknade, och TV4 hade tagit på sig stora seriositetskostymen men hade inga spännande gäster. Filip & Fredrik var inledningsvis monstruöst hyperaktiva och trots att man var femte sekund ville skrika TYST och låt gästen prata så var det ändå det piggaste alternativet. Gästsnacket var bra hela natten fram till Pagrotsky och Batra på morgonkvisten när adrenalinet pumpade på tomgång hos F&F och de inte kunde ställa en enda vettig fråga. Deras siffer- och statistikuppdatering var för övrigt en katastrof, men det kunde man snabbt zappa sig ifrån och uppdatera sig om på de andra kanalerna.

Historiska TV-ögonblick i natt

Natten mellan fjärde och femte november, 2008:

Kl 02:21
Flera viktiga stater räknas in till Obamas fördel. Historiska vingslag anas. Vi börjar inse att när morgonen gryr kommer USA att ha en svart tillträdande president och att det här är något vi kommer att berätta om för våra barnbarn.

Kl 02:26
TV4:s Petra Nordlund ska lämna över till korrespondent Karlefors och upprepar sitt Bertil Falukorv-debacle.


Andra om obama, usa-valet, tv4, valvaka, blooper, historia

Sju sanningar

Berätta sju saker om dig själv, "alldagliga som knasiga". Så lyder den senaste blogguppmaningen som cirkulerar, och jag har fått stafettpinnen från Nonsensakuten. Jag har redan varit lite för personlig för min smak i liknande utmaningar som egendomligheten och lattjolajbanlådan. Men okej. Jag plockar fram sju ytterligare pusselbitar ur säcken som är jag. Om inte för annat så för att jag gillar att bli kallad "kulturinstitution".

1. Jag har kvaddat en tjänstebil.
2. Jag har varit kär i Göran Rudbo.
3. Jag har skomakartummar.
4. Jag tycker om okokt spagetti.
5. Jag tycker inte om frigolit.
6. Jag fick ett jobb en gång efter att arbetsgivaren förväxlat mig med en annan.
7. Om en vecka står jag mitt i Saharaöknen.

Så.
Jag skulle gissa att de flesta som brukar hoppa på såna här lekar redan har gjort det, men jag svingar blint och passar vidare till finnjonna, Emanuel, stationsvakt, snaskefar, Elina, Sara Lövestam och Anders Wallner.

Var god dröj

I natt drömde jag något som man varken behöver vara psykoanalytiker eller apachedrömtydare för att förstå att där finns paralleller till verkligheten att dra.

Det var en fasansfull mardröm (jag vet, jag jobbar för mycket) som eskalerade till det faktum att jag hade flera döende vänner runt omkring mig och var i akut behov av hjälp. Men när jag ringde nödnumret 112 tvingades jag först lyssna på några reklamjinglar innan jag kom fram till operatören.

Snälla säg att det är min hjärna som är sjuk och inte världen.

Fallen konst

Hittat hos Navid.

Älgarna tog honom med sig

Jag har aldrig jobbat så intensivt som nu. Nyss hemkommen från fyra flygresor på två dagar försöker jag samla ihop tankarna och hitta in i vardagsverkligheten igen. Men jag tycker om det. Man får perspektiv på saker, tvingas fokusera. Bara jag lyckas hålla ihop allting och inte falla sönder så blir nog det här bra.

Något som alltid hjälper perspektivskapandet är att jobba med Fotografen. Ni vet, inte vilken fotograf som helst utan Fotografen. Är ni journalister så kan ni typen. Han (och det är alltid en han) som hanterat en kamera i över fyrtio år, refererar till en pizzaslice på Pizza Hut som "en sån där pajbit", obekymrat använder sig av ordet "neger" och pratar med främlingar som om han alltid känt dem. Som alltid, oavsett tidpunkt eller sällskap har en anekdot att berätta.

Under en bilresa valde han plötsligt att berätta för mig om dagen hans pappa dog. Det var i slutet av sextiotalet, och far och son var ute i de norrbottniska skogarna och jagade älg tillsammans. Det var ont om älg på den tiden, och de hade jagat sida vid sida i åratal utan att se en enda. Men den här dagen kom det två, kan ni tänka, och de sköt varsin. Upphetsningen blev däremot för mycket för faderns hjärta och han föll ihop. Det var före komradions tid, och i över en timme utförde den unga sonen hjärt- och lungräddning på sin far innan någon kom till undsättning. Då var det sedan länge försent. "Det är inte så lätt att se sin pappa dö mitt framför ögonen på en" sa Fotografen enkelt. "Älgarna tog honom med sig" konstaterade han och gick sedan vidare till nästa samtalsämne, en annan historia eller politisk inkorrekt iakttagelse eller bara ett glatt utrop över rovfågeln som just flög över bilen.
Perspektiv.

Fel Hudson, Aftonbladet

Aftonbladet blandar ihop korten när de rapporterar om tragedin i Oscarsbelönade Idoldeltagaren Jennifer Hudsons familj:

Hmm, Aftonbladet. När det gäller fasansfulla mordhistorier av det här slaget så är det nog bäst att skriva om rätt kändis. Jag ska ge er en snabbkurs: Till vänster nedan ser vi Kate Hudson. Till höger Jennifers syster, Julia Hudson. De är förmodligen inte ens släkt.

Ung flicka åt upp banan

På bloggfronten intet nytt. Eller, sanningen är att mycket är nytt men jag hinner inte skriva om det. Så går det när man jonglerar tre jobb samtidigt. Jag skulle vilja skriva om Dexter, och kanske lite Idol, eller nya sci-fiserien The Lost Room men det får bli ett annat år.

Dagens notis är hur som helst den här: Ung flicka åt upp banan.
Det mest komiska är nästan kommentarerna. Folk tävlar i att missförstå det roliga (det vill säga notisen i sig) och det uppstår en diskussion om huruvida det är snatteri eller inte att äta en banan, om det inte är väldigt dyrt med fem kronor för en banan och om ICA är bättre än Hemköp. Underhållning.

Höst med Sommar

Säsongspremiären av Robins fick mig att ta mig i kragen och lyssna på många av de sommarpratare jag försummat. Först Dolph förstås, efter Carina Bergs rekommendation, men också en blandad kompott av det som fanns sparat på Sommarsidan. Gellert Tamas, Mia och Klara, Fredrik Lindström, Helen Sjöholm, David Batra, Sissela Benn, Peter Settman, Fredrik och Filip, Annika Norlin, Martin Kellerman, Robyn, Lars Winnerbäck, Mark Levengood, Åsa Linderborg och Fredrik Skavlan.

Det är fascinerande hur man kan känna igen sig i så vitt skilda människor. Så fort någon öppnar munnen och berättar ärligt om sitt liv så finner man direkt beröringspunkter. Eller jag i alla fall. Som Martin Kellerman sa, vi vill gärna tro att vi lever helt unika liv, men det kan vi glömma. Jag fnittrade till Mark, blev rörd av David Batra och grät så mycket till Mia och Klara att jag genast hoppade vidare till Videokväll hos Luuk när Mia Skäringer var gäst. Hon är grym.

Andra halvan av nu aktuelle Fredrik Skavlans sommarprat trollband mig. Han berättade sina föräldrars makalösa kärlekshistoria och avslöjade att det var förälskelsen till Maria Bonnevie som gjorde att han slutade med Först & sist. Att han blivit kär i henne när hon var gäst i programmet och att han känt sig vansinnigt oprofessionell. För att förklara varför han ville lägga av provade han alla möjliga ursäkter. Att han hade tröttnat, ville utvecklas, att det var ett pressande jobb. Inget var sant. Leonard Cohen var gäst i Först & sist den veckan det blev officiellt att han skulle sluta, och när de småpratade innan programmet ville Cohen veta varför.
- Du vet, man börjar bli gammal, sa Skavlan och skruvade på sig.
Den slitne, 73-årige Cohen bligade på honom under lugg och sa med sin karakteristiska stämma:
- Yeah. You're a wreck.

Time flies

Idag fyller Älskade dumburk 2 år. Ett jubileum som råkar sammanfalla med publicerandet av mitt 800:e inlägg i bloggen. Det firar jag med att plocka upp några gamla godingar ur arkivet. Se dem under den logiska rubriken "Ur arkivet" till höger.

Från torr info till knarkreklam

Svenska myndigheter har verkligen hottat upp sina informationskampanjer.

Först kom den snygga Försäkringskassanreklamen, och nu Läkemedelsverkets nya TV-kampanj. Ni har säkert sett den, en stilig läkardam marknadsför en hemsida där man kan köpa läkemedel receptfritt. "Du vet vad som är bäst för dig och din familj", säger läkaren och kramar två barn och en golden. Det ser äkta ut från början, påkostat och flott, men det tar inte många sekunder innan man anar ugglor i pillerburken. Har man inte spetsat öronen innan så gör man det garanterat när hon obemärkt glider från antibiotika till amfetamin. Bara ett klick bort.

De kör helsidor i tidningarna också, där de räknar upp vad de kan erbjuda med sköna bisatser som "...alla typer av smärtstillande, från vanliga värktabletter till morfin."Det är såklart fejkad reklam som ska lyfta frågan om illegala preparat och näthandel. Här är kampanjsajten. (Något ironiskt lyckades jag stava fel när jag skulle gå in första gången och hamnade istället på en sida där man verkligen kunde köpa allsköns tveksamma droger.) Klicka på bilden för att läsa annonsen.

Vi har kommit en bit från gamla klassiska Anslagstavlan.



Vad tycker ni, var det bättre förr?

SVT bekräftar bloggnyhet

Nu går SVT officiellt ut med det jag kunde berätta redan för drygt en månad sedan: Att det kommer en "Ny svensk talkshow med norsk succéprogramledare" i januari. (Läs inlägget och du hittar också ett fantastiskt stycke talkshowhistoria - det galna mötet mellan Robbie Williams och Norge). Det handlar alltså om en av mina favoritprogramledare, norrmannen Fredrik Skavlan, som ska fylla det gapande svenska talkshowhålet.
Nytt sedan dess är att man bestämt vad programmet ska heta: Kort och gott Skavlan.

- Svensk TV har varit en förebild för mig sedan jag började som journalist, säger Skavlan i ett pressmeddelande.
Noteras kan att alla journalister som skriver något om Fredrik Skavlan och hans karriär prompt måste nämna att han ligger med Maria Bonnevie. Se SvD exempelvis.
Och nu gjorde jag det också.

Vad är Jeopardy?

Jeopardy! är ett amerikanskt tävlingsprogram som började sändas redan 1964. Den till synes enkla idén - Tre deltagare, "jag ger svaren, ni ställer frågorna" - visade sig bli en riktig lyckträff. Störst framgångar (bland annat 28 Emmys) har programmet vunnit under ledning av Alex Trebek, som tog över programledarrollen 1984.

Hans insats uppmärksammades även i ett avsnitt av Family Guy, där Adam West (Batman) lurar honom att säga sitt namn baklänges, vilket skickar honom till en annan dimension. I ett senare avsnitt av Jeopardy imiterade verkligheten konsten, till den del av publiken och TV-tittarna som var Family Guy-fans stora förtjusning:



Jeopardy har sänts i många länder runt om i världen, som Kroatien (Izazov!), Ryssland (Svoya Igra) och Israel (Melech Ha'Trivia!) och i USA har över 8000 avsnitt spelats in.

Den amerikanska rekorddeltagaren Ken Jennings vann drygt två och en halv miljon dollar efter en svårslagen stormästartitelserie - inte förrän i sitt 75:e program blev han besegrad. Här slår han rekord i mest vunna pengar i ett avsnitt.

Jag skrev om frågesport i TV här, och ni röstade fram Jeopardy som det bästa frågesportprogrammet.

Och bästa frågesportprogrammet är...

Ni var väldigt överens. Det är Jeopardy som gäller, annars kan det lika gärna vara. Jeopardy vann omröstningen om bästa frågesportprogram överlägset. Så här blev listan:

1. Jeopardy!
2. Frågesport är hopplöst passé
3. Kvitt eller dubbelt
4. Vem vill bli miljonär
5. Vem vet mest
6. Alla mot en
7. Supersvararna/Glasklart
9. Postkodlotteriets 50-50
10. Pokerfejs
11. Besserwisser

Ett inlägg tillägnat vinnarprogrammet kommer inom kort.

Vem behöver Kalle Anka

Ibland överträffar verkligheten dikten.
Eller vad sägs om den här gamla artikeln från Norrbottens-Kuriren. Ämnet är egentligen inte det minsta roligt, det handlar om ett bankrån och har rubriken "Rånet minut för minut". Det komiska uppdagas långsamt när man inser detaljerna. Som att det är bankkontoret i Råneå som rånats. Och att den ansvarige för säkerhetsfrågor på Handelsbanken heter Rolf Rånman.
Nä, jag skojar inte.
Ur artikeln:

Polisarbetet styrs från Luleå men hanteras också från lokaler i Råneå, 100 meter från brottsplatsen. Personalen i den rånade Handelsbanken beger sig till polisens lokaler i Råneå. De har fått rådet att inte gå ut i pressen utan hänvisa till den tillresta kollegan Rolf Rånman, ansvarig vid Handelsbanken i frågor av det här slaget. Rolf Rånman stannar kvar i bankkontoret och bistår polisen.

Grönköpings veckoblad någon?
Sverige är fantastiskt.

Hasch och knulla i SVT

Veckans "Det-skulle-aldrig-hänt-på-Hylands-tid":

- Hallåan Henrik Bennetter påannonserar Videokväll hos Luuk genom att säga att han blivit erbjuden en joint av en av bandmedlemmarna i den första videon.

- I själva programmet pratar Kristian Luuk med Johan Glans om hur svårt det är att få till ett "vrålknull" när man har småbarn.

Sex, droger och rock'n roll i SVT på bästa sändningstid.
Världen går framåt.

P.S. På temat "världen går framåt": Ni har väl sett att rymdödlorna i V gör comeback? D.S.
Andra om svt, cannabis, sex, utveckling, språk, tolerans, luuk, johan glans, science fiction, public service

Victoria och kungen

Victoria Silvstedt är nog en av få människor i Sverige som kan få tala ut om sitt misslyckade äktenskap och ge relationsråd i samma artikel. I Aftonbladet berättar hon om separationen från maken och listar samtidigt sina fem bästa relationstips, som bland annat går ut på att man ska köpa fräcka underkläder och ha sex på oväntade ställen. Djuplodande.

Kanske hade livet sett annorlunda ut om hon fått ett annat välbekant ansikte på fall. Men han var redan gift. 1993 kom Victoria Silvstedt tvåa i fröken Sverige, bland annat genom att berätta för en ung Adam Alsing vem hon helst av allt vill träffa:


Andra om victoria silvstedt, kungen, adam alsing, carl-gustaf, blondin, fröken sverige

Var är ditt liv?

Nästa år kan vi få återse klassikern Här är ditt liv i SVT. Redan i fjol gick Ingvar Oldsberg ut och sa att han var sugen på att leda en ny omgång av serien. SVT i Malmö kontrade med att erbjuda Anne Lundberg programledarrollen, men vem det nu än blir som axlar Lasse Holmqvists mantel så blir det inga inspelningar förrän tidigast nästa år.

Jag ser gärna en återkomst av formatet. Att kidnappa en intressant person (helst i direktsändning) för att sedan konfrontera denne med gamla lärare, barndomskamrater och glömda kollegor kan sällan bli fel. Även om det ligger en hel del nerver i överraskningsmomentet eftersom man aldrig vet hur föremålet för hyllningen ska reagera. Här chockas Muhammad Ali så att han nästan vänder och går i dörren, här överraskas en sval Phil Collins av några gatumusikanter och här börjar fotbollsstjärnan Ian Wright gråta hysteriskt vid blotta åsynen av programledare Michael Aspel och hans röda bok.

Det hela började som ett radioprogram i USA 1948 och har sedan dess sänts i tusentals upplagor i flera länder. 1954 var det Helan och Halvans tur att bli lurade in i vad som skulle bli parets enda framträdande i amerikansk TV. Något som inte uppskattades till fullo. Så här sa Stan Laurel efteråt: "[Oliver Hardy] and I were always planning to do something on TV. But we never dreamed that we would make our television debut on an unrehearsed network program... I was damned if I was going to put on a free show for them". Så här såg det ut:



Många gäster passerade revy, programmet utvecklades och såldes vidare, och några decennier senare var det megaproducenten Simon Cowell som blev tagen på sängen - mitt under inspelning av American Idol.



Programmet med Simon Cowell var stjärnspäckat och krossade också delvis hans image som hård och hjärtlös när ett par funktionshindrade barn dök upp för att tacka honom för all den hjälp han i smyg gett dem och deras kamrater. I slutet kom ett oväntat framträdande av popprinsessan Leona Lewis, tillsammans med operasmörarna i Il Divo.

Den svenska varianten med Lasse Holmqvist sändes 1980-1991. Mest kända ögonblicket därifrån är förmodligen ångesttoppen när Lill-Babs konfronterades med alla sina män, ett möte som skymtar förbi i den här gamla vinjetten från 1985.
Återstår att se vilka klassiska ögonblick som kan skapas framöver.

Mamma Mia, Meryl

Jag vet att jag är lite sen, men jag såg Mamma Mia idag.
Var det någon fler än jag som bara hade ögon för en enda skådespelare i hela filmen?
Meryl Streep, jävlar vilken kvinna.

Sweet Sixteen

Musikaliskt är jag inne i en 50- och 60-talsperiod just nu. Mitt behov av doa-körer syns omättligt, och allt som är inspelat efter Woodstock är ointressant för tillfället. En fråga bara: Varifrån kommer all denna fascination för sextonåringar?

Exempel: Johnny Burnette - You're sixteen (1960):

"Ooh, you come out of a dream, Peaches and cream, Lips like strawberry wine, You're sixteen, You're beautiful and you're mine. You're all ribbons and curls, Oh, what a girl! Eyes that twinkle and shine, You're sixteen, You're beautiful and you're mine. You're my baby, you're my pet, We fell in love on the night we met. "

Gillar särskilt "you're my baby, you're my pet"-biten.

The Crests - 16 candles (1958):

"You're only sixteen (sixteen) But you're my teenage queen (You're my queen) You're the prettiest, loveliest girl I've ever seen (I've ever seen, oh) Sixteen candles in my heart will glow For ever and ever for I love you so"

Chuck Berry - Sweet little sixteen (1958):

"Sweet Little Sixteen, she's got the grown up blues, tight dresses and lipstick, she's sportin' high heel shoes, oh but tomorrow morning, she'll have to change her trend, and be sweet sixteen, and back in class again"

Sam Cooke - Only sixteen (1959):

"She was only sixteen, only sixteen, With eyes that would glow, But she was too young to fall in love, And I was too young to know"

BB King - Sweet sixteen (1960):

"Baby, you were just sweet sixteen, You just left your home then, woman, Ah, the sweetest thing i'd ever seen, But you wouldn't do nothing, baby, You wouldn't do anything I asked to, You wouldn't do nothing for me, baby, You wouldn't do anything I asked to, You know you ran away from your home, baby, And now you wanna run away from old B too"

Neil Sedaka - Happy birthday sweet sixteen (1961):

"Tonight's the night I've waited for, Because you're not a baby anymore, You've turned into the prettiest girl I've ever seen, Happy birthday sweet sixteen, What happened to that funny face, My little tomboy now wears satin and lace, I can't believe my eyes you're just a teenage dream, Happy birthday sweet sixteen

When you were only six I was your big brother, Then when you were ten We didn't like each other, When you were thirteen You were my funny valentine, But since you've grown up Your future is sewn up, From now on you're gonna be mine, so, If I should smile with sweet surprise, It's just that you've grown up before my very eyes, You've turned into the prettiest girl I've ever seen, Happy birthday sweet sixteen"

Det här är bara ett axplock.

För att illustrera detta inlägg, vad kan vara bättre än det klassiska omslaget till singeln "Julie's sixteenth birthday" kanske det sorgligaste någonsin.

Svengelsk Television - uppdatering

För över ett år sedan hittade jag den här skylten vid porttelefonen till ett stort svenskt medieföretag. Den roar mig fortfarande.
Efter genomförd spaning kan jag meddela att den sitter kvar, i oförändrat skick. Andra om svt, humor, översättning, miss, blooper, tabbe, skylt

Jag ställer frågorna, ni ger svaren

När Magnus Härenstam petades från Jeopardy gick luften ur en klassisk frågesport i svensk TV. Programmet blev sig aldrig likt. Men var det dödsdömt redan innan Härenstams sorti? Hade hans belackare rätt i att det kändes föråldrat? Och var det i så fall Härenstams fel - eller programidéns? För visst skulle man kunna tro att den klassiska frågesporten sett sina bästa dagar, och att TV-publiken vill ha något nytt, mer modernt?

Men sanningen verkar vara att den svenska publiken inte kan få nog av frågesport på TV. Formen är inte alls hopplöst ute, utan firar nya triumfer varje dag. Det är i alla fall slutsatsen man drar av kvantiteten på programutbudet. Varje kanal har sin egen variant, och vi börjar rekrytera medverkande långt ner i åldrarna i tävlingar som Vi i femman och Amigo.

Jag måste erkänna att fenomenet lämnar mig aningens förbryllad. Hur stort är suget efter frågesport egentligen? Jag förstår att det som sällskapslek förmodligen aldrig kommer att dö ut, men att passivt se på andra som tävlar? Kan det vara så att tillfredsställelsen i att sitta hemma, i godan ro kunna ropa de rätta svaren och känna sig intelligent är så tidlös och allmänmänsklig att frågesporten alltid kommer att ha sina trogna fans?

En annan fråga: Är Sverige stort nog för alla dessa lekprogram? Första gången jag fick en skymt av Vem vet mest? i SVT kände jag genast igen en tjej från Glasklart (som jag tidigare skrivit om här). Missminner jag mig inte har jag sett henne i Singing Bee också. Häromdagen såg jag en dam i 50-50 som bara förra veckan var med i Vem vet mest? och där berättade att hon var gammal stormästare i Jeopardy. En inavel utan dess like.

Men jag verkar ensam i min skepsis. Vem vet mest? hittade direkt sin publik och ses av stadigt runt en halv miljon människor. Efter att ha läst en positiv recension hos Tomas ville jag ge det en chans till, men för mig känns det fortfarande rätt trist.

Frågan är om frågesporten någonsin kommer att bli omodern, eller om den är här för att stanna. Det är klart, så länge man får se såna här typer så har frågesport på TV ett berättigande i min värld. Men vilken variant är din favorit? Rösta på det program du gillar allra bäst i marginalen till höger.

För den som tycker det var bättre förr och som med gråtmild nostalgi pratar om Lars-Gunnar Björklund och Staffan Ling, jag har ett klipp för dig. Så här såg det klassiska Supersvararna ut, här med en ung Lotta Bromé:


Andra om jeopardy, frågesport, lista, tävling, rösta, härenstam, tv

Världens bästa barnprogram

Hur väl kan du dina gamla barnprogram? Gör Allt om barns minnestest och ta reda på det. För övrigt har vi redan bestämt vilket som är det bästa barnprogrammet genom tiderna - vill du se vilket som vann, titta här. Här är hela listan.

Andra om barnprogram, snuggles, nostalgi, test, lista

Idol - så funkar det

Killarna är verkligen ointressanta i år. Inte ens Lars får mig i gungning. Bara lilla Johan har lyskraft som bådar om en karriär, dock ligger den kanske några år fram i tiden. Men - att Johan måste växa på sig innan han är redo för de stora arenorna betyder inte att han inte kan gå långt i Idol 2008. Något som hör ihop med samma faktorer som skickade hem Linda Pritchard igår. Var hon sämst? O nej. Men det är inte den frågan folk hemma i stugorna ställer sig heller när det blir dags att rösta.

Du kanske trodde att Idol var en artisttävling? Du hade fel. Idol är en talangjakt. Skillnaden är att de allra flesta som tittar inte är ett dugg intresserade av en eventuell kommande skivkarriär för deltagarna. De bryr sig bara om tävlingen. Nyckelfrågan för de som röstar är INTE, som många felaktigt antar: Vem är bäst? utan istället Vem tycker jag förtjänar att vinna? Och när det gäller vem man vill se högst upp på prispallen, vem man unnar den där segerns sötma, då kommer många andra kriterier in än bara vem som har störst chans att lyckas. Då gäller inte vem-vill-jag-köpa-en-skiva-av? utan snarare vem är ett charmtroll, vem är drabbad av nån otäck sjukdom, vem har döda föräldrar eller har tagit sig hit mot alla odds? Självklart behövs talang, men en bra röst är inte det viktigaste, och att ha ett eget konstnärligt uttryck är inte ens det alltid att föredra.

I USA märktes fenomenet i säsong 2 när jury och annat branschfolk häpnade över att finalen stod mellan en nörd och en tjockis. Idolpubliken älskar nämligen en underdog. Någon som kommer "från ingenstans", gör stora framsteg mellan första audition och final och övervinner både kritiker och helst även ett fysiskt eller psykiskt hinder/handikapp av något slag på vägen. Men när vinnaren är korad och publiken har fått glädjescenen, konfettiregnet och det tårfyllda slutframträdandet är sagan slut. Intresset falnar. Den amerikanska Idolfinalen 2003 blev en enorm succé, men Ruben Studdard som vann (minns du honom?) sålde inte alls så många skivor som förväntat. Få ickeamerikaner känner till Fantasia Barrino som vann året efter, och vi vet redan att de svenska vinnarna försvann lika snabbt som de kom. Linda Pritchard har förmodligen mer star quality än Ruben Studdard, men hon har för det ingen Idol quality. Hon är för slipad, för färdigpaketerad, för professionell.

Så. Nu kan ni sluta bli så chockade. Både över vilka som åker ut och vilka som inte gör det.

Tidigare har jag listat några favoritauditions från Idol här och skrivit om låtmakarnas powerballadpåhittighet här.

Andra om idol 2008, american idol, ruben studdard, johan palm, linda pritchard, lars eriksson, audition, fantasia, tv4

Konstgjord andning på Cityakuten

Trogne långköraren Cityakutens femtonde säsong kommer också att bli den sista. Till våren säger vi adjö till akutmottagningen på County, och det är inte en dag för tidigt. Trots att serien tillhör mina absoluta favoriter kommer det att kännas skönt med ett bokslut. Cityakuten repriseras just nu både i TV3 och TV8, och med hjälp av min älskade inspelningsapparat har jag nyss återsett de första 12 säsongerna.

Många hävdar att serien jumped the shark och förlorade greppet redan i säsong 8 när en av TV-historiens mest sympatiska och omtyckta karaktärer, Dr Mark Greene, dog. Jag brukar protestera. Även om seriens hjärta försvann med Mark fanns ryggraden kvar i form av John Carter, och även andra vitala organ som Abby, Susan Lewis och Luka. Trots flera misslyckade planteringar av nya karaktärer introducerades också ett par som man faktiskt bryr sig om, som Neela och Sam till exempel. Afrikaavsnitten är också välgjorda och spännande, och Carter och Kems öde hjärtskärande. Men det är helt klart ojämnt - få röda trådar följs, och det kryllar snart av lösryckta specialavsnitt kring gäststjärnor som Cynthia Nixon och Ray Liotta. Trots mina protester är det lätt att se att tiden efter Mark Greenes död till stor del är konstgjord andning, med få glimtar av sann Cityakutenanda. När Carter till slut lämnar serien följer en lång rad rent patetiskt dåliga avsnitt.

Vilket förstås är tragiskt. För efter ett par knackiga säsonger glömmer man fort att det är en serie med 123 Emmynomineringar (fler än någon annan serie) och odiskutabelt en av de populäraste någonsin. Nu för tiden vinner den inte ens några förstapris i den egna kategorin, med klart lysande sjukhusseriekonkurrenter som Grey's Anatomy och House. Nytänkandet, de fantastiska skådespelarna som passerat revy, de formmässigt utmanande specialavsnitten... Allt slarvas bort när intrigerna späds ut och dras isär flera år längre än de borde.

När serien går in på sin femtonde och sista säsong kommer flera ur det gamla gardet att återvända, bland annat allas vår Mark, Anthony Edwards(!). Han kommer dock inte att återuppstå från de döda, utan snarare medverka i någon typ av tillbakablickar. George Clooney har däremot tackat nej till en comeback. När allt avslutas kommer totalt 327 avsnitt att ha spelats in. Frågan är om de sista avsnitten kan fånga upp charmen och briljansen i de första. Klart är i alla fall att jag kommer att titta, och jag kommer att gråta. Återstår att se om det blir tårar av nostalgisk rörelse eller tårar i förbittring över ett förlorat arv.

Foton: nbc.com

Veckans nödsamtal

Att älska i nöd och lust.



Andra om: 911, nödsamtal, stavning, språk, usa, humor, redneck.

Where thieves and pimps run free

"The TV business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free and good men die like dogs. There's also a negative side."

- Hunter S. Thompson

Hunter S. Thompson skulle knappast höjt på ögonbrynet över en realityserie som "Färjan", med resenärer som haft tungan i fel mun och oroar sig över att ha kommit med på bild och presumtiva tittare som skadeglatt ropar ska-man-ligga-får-man-bädda, eller vad man nu säger.

Andra om: färjan, tv, journalistik

Klipphängare

Vi kan skratta åt Mårten Andersson när han glömmer vad Kent heter, men det är inte så lätt alltid. Jag hörde en gång en högt uppsatt TV-producent prata om hur vanligt det är att serier slutar i "cliffhangovers" nu för tiden.
Cliffhangovers. Undrar om han verkligen tror att det heter så? Om han fortfarande svänger sig med begreppet? Eller om någon har vågat rätta honom.

Det sägs att termen "cliffhanger" ursprungligen kommer från den engelska poeten Thomas Hardys serieroman "A Pair of Blue Eyes" från 1873(!). För att hålla spänningen vid liv mellan kapitlen i romanen, som publicerades månatligt i en tidning, lät han vid ett tillfälle karaktären Knight lämnas hängande från en klippa.

Här hittar du listan över TV-världens mest smärtsamma cliffhangers, den är gammal men du får fortfarande komma med ditt eget förslag. Kanske gör vi tillsammans en ny lista.

Bilden föreställer Trango Towers i Pakistan, världens högsta klippor.

Huliganmeteorologen anfaller

Alltså, det här med meteorologen Pererik Åbergs nya frisyr. Nej, jag ska inte orera kring det häpnadsväckande i de massiva folkstormar som kan blossa upp kring TV-personers skäggfrisyrer eller annan huvudbehåring, vi har redan sett så många exempel att det bara är att acceptera att folk tydligen bryr sig. En typisk pseudonyhet, som han säger själv.

Det jag reagerade på i det här fallet var snarare hans uttalande om att han "fick höra att jag ser ut som en huligan".

En huligan. I vilket parallellt universum ser mannen på bilden nedan ut som en huligan? Jag bara undrar. Mannen som på SVT:s hemsida listar montör, lagerarbetare och rörmokare som "karriärer som inte blev av". Klicka för större bild.



Inte för att jag har förutfattade meningar om huliganer, fast det har jag nog, men jag har svårt att se denna figur mucka gräl med grovhuggna, halvalkoholiserade bråkstakar till supportrar. Jag tyckte han var (och fortfarande är) mer lik den här killen:



Men det är ju bara jag.

Succéregissör klar för svensk vampyrfilm

Han skapade Felicity och regisserade avsnitt av klassiska Homicide: Life on the street. Senaste storprojektet var monsterfilmen Cloverfield som spelade in över 200 miljoner dollar.

Men nästa utmaning för Hollywoodregissören Matt Reeves blir - svensk. Han står nämligen för manus och regi när John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" ska bli amerikansk biofilm.

Let the right one in spelas in under 2009/2010 och kommer att lanseras brett på bio i USA. Den svenska versionen, i regi av Tomas Alfredson, har biopremiär i Sverige den 24 oktober.

När Kent blev Kräm

Kent släpper allt de någonsin gjort och lite till i en box som kommer i oktober. I 18 år har de funnits och numera känner mest varenda svensk till deras namn. Annat var det i början av karriären. När de spelade låten "Halka" i PopTV i ZTV 1996 hade Mårten Andersson inte riktigt koll på vad-det-var-de-hette-nu-igen. Det var väl nåt kort på K?

Notera de roade blickarna mellan bandmedlemmarna:



AB skriver om boxen. Bloggar som PSL också.
Andra om kent, kräm, mårten andersson, ztv, humor, miss, blooper, felsägning, box, musik

Dagen som skakade den hårda domaren

Nu har Idol 2008 gått in i slutauditionsvängen och jag börjar titta på allvar. Den här delen av processen tilltalar mig. Jag kommer förmodligen att tröttna senare, men än har man förväntningar som spirar. O, den kan bli bra, och den och kanske den? För en som är totalt ointresserad av falsksjungande pajasar och krystade jurysågningar har Idolserien bara glimtvis varit intressant fram till nu.

Apropå jurysågningar.
Jag antar att de människor som tycker om att se förhoppningsfulla Idol-deltagare bli jämnade med marken också gillar TV-domaren Judge Judy. Judge Judy är inte min favorit, jag förstår inte riktigt varför puckon som får en åthutning av en maktfullkomlig, barsk dam är bra TV - eller - när jag skriver det så inser jag precis varför andra tycker att det är bra TV, men det är hur som helst inget jag går igång på. Men för att kasta den här associationskedjan till en plats där den aldrig trodde att den skulle hamna, trots att den är en associationskedja, tänkte jag visa ett minst sagt skakande klipp från inspelningarna av Judge Judy. Hon var nämligen i full färd med att bena ut ett fall när en jordbävning plötsligt slog till.



Klippet är från i somras.

För övrigt tycker jag mycket om den nya Idoljuryns sätt att annonsera vilka som gått vidare. Inget larvigt och överdrivet ödesmättat "ni i bakre - eller kanske ni i främre - raden jag är ledsen - men ni kommer att vara upptagna imorgon - för ni kommer att sitta på bussen hem - för att sen komma tillbaka - för ni har gått vidare - trodde ni ja"-tjafs och villfarelsefasoner. Nu var det mycket proffsigare.

Tidigare skrivet om Judge Judy: "Ja, jag låter en enväldig, grinig moraltant bestämma hur det ska gå i min infekterade, bittersjuka grannfejd, och visar dessutom upp mina tillkortakommanden och min uppsträckning inför hela landet!"
Mer om Idol här eller här eller här.

Minnesvärd TV prisades på Emmygalan

Emmystatyetterna har delats ut i natt och en utmärkt sammanfattning av de största vinnarna kan du läsa till exempel hos TV-planeten. Själv nöjer jag mig med att konstatera att det var glatt överraskande att Bryan Cranston vann bästa dramaskådis för Breaking Bad (som jag skrivit om här.)
Och att Heidi Klum syntes i 7 modekreationer under kvällen. Pust. Men kanal5 tyckte ändå inte att det var tillräckligt och spetsade det till att hon hunnit med 74 (!) klädbyten.
Och att det är skandal att The Amazing Race blev bästa dokusåpa igen när Project Runway borde vunnit.

Och att det avslöjades vilket som är "TV's most memorable moment". Den amerikanska TV-publiken fick välja bland en mängd TV-ögonblick och röstade fram två vinnare, en i kategorin drama och en i kategorin komedi.

Topp fem komedi:

Vinnare: Friends, säsong 2 avsnitt 7.
"The one where Ross finds out"
9 november 1995


I Love Lucy "Job Switching", säsong 2 avsnitt 4.
15 september 1952
M.A.S.H "Abyssinia, Henry", säsong 3.
18 mars 1975
South Park "Trapped in the Closet", säsong 9 avsnitt 12.
16 november 2005
Seinfeld "The Contest", säsong 4 avsnitt 11.
18 november 1992

Topp fem drama:

Vinnare: Buffy the Vampire Slayer "The Gift", säsong 5 avsnitt 22.
22 maj 2001
The X-files "Existence Kiss", säsong 8 avsnitt 21.
20 maj 2001
Grey's Anatomy "As We Know It", säsong 2 avsnitt 17.
Brian's Song
30 november 1971
Dallas "A House Divided", säsong 3 avsnitt 25.
Hittade ingen bra Buffyvideo utan bjuder istället på slutsekunderna från det klassiska Dallasavsnittet "A House Divided" från den 21 mars 1980:


Vilket är ditt mest minnesvärda TV-ögonblick?

Här hittar du all Emmyinformation. Läs vad andra skriver om Emmygalan: AB, sydsvenskan, AOL, SVT, Veckorevyn, ABC, SvD.

Stevie, Globen och Barack

Vad är det som händer?
Det är fredagkväll i Stockholm. Stevie Wonder är på besök, trollbinder stan med sin klassiska stämma, börjar så mässa om "change" - och får plötsligt hela Globen att sjunga "Barack Obama, Baraaack Obaaaaamaa." När har någonsin en svensk konsertpublik skanderat namnet på en amerikansk presidentkandidat? Det är nya tider vi lever i.
Och jag vet inte om jag ska bli lycklig eller vettskrämd.


Bevittnat och förevigat av Kulturbloggen.

DN och AB var också där, och vill du läsa mer om USA-valet kan du öppna typ vilken tidning som helst. Andra om barack obama, usa, personkult, predikan, masshysteri, stevie wonder, globen, stockholm, val, politik