Har Let's Dance haft sin storhetstid? Bland Älskade Dumburk-läsarna verkar programmet i alla fall inte särskilt populärt. Hittills endast en (1) röst. I Estland är programmet desto större - en tredjedel av befolkningen följer serien slaviskt, enligt DN. Även där finns den obligatoriska Peppe eller Lasse Brandeby, och den här säsongen heter han Dag Hartelius och är Sveriges ambassadör i Estland. Den stackaren. Undrar om han visste vad han gav sig in på.
-Vi hade dem i säcken, vi knöt gaffeln och släppte ketchupen. Mika Sankala, tagen tränare i Gif Sundsvall efter mirakelmatchen som gav laget en allsvensk plats.
Jag gillar att småglutta lite på serier som går i repris ganska långt efter att de sändes första gången. Det blir en liten flashback från förr, och har skådespelarna i serierna gått vidare till att bli stora stjärnor är det alltid roligt att se dem yngre, nyare och mer oslipade. Ensamma hemma är ett exempel på en sådan TV-serie. En annan är Dawson's Creek, som TV4 nu visar. Det är lite intressant att se en valpig Katie Holmes på den tiden hon inte hade en aning om att hon skulle bli huvudperson i en mediecirkus några år senare.
En annan av huvudkaraktärerna, Jen, spelas ju av Brokeback-Michelle Williams. Hon är nu klar för Lukas Moodyssons nya projekt, Mammut. Spännande, minst sagt. Läs mer i Expressen eller Metro.
Ni har bland annat röstat fram David Caruso som sämste skådespelare, Stewie och Bob som favoritskurkar och Fem myror som bästa barnprogrammet. Efter en tids uppehåll är det nu dags igen för att låta er bloggläsare tycka till. Den här gången handlar omröstningen om dokusåpor i talangjaktformat. Vi har svämmats över av sådana de senaste åren, och att hitta tio röstningsalternativ var inget problem. Snarare tvärtom, och mindre aktuella såpor som Floor Filler, Popstars, Fame Factory och Toppkandidaterna fick inte vara med. Tycker du att jag missat ett självklart program, eller bara allmänt vill diskutera frågan, gör gärna så i kommentarerna här under. Så gör din röst hörd! Vilken talangsåpa ser du helst? Rösta i marginalen till höger.
Uppdatering: Jag la till ett elfte alternativ, "Talangsåpor är skräp", för dig som inte gillar någon utav dem.
Jag utmanades av mymlan att lista åtta saker jag inte kommer att ge en chans. Rolig idé som en TV-bloggare som jag genast gör lite tråkigare genom att begränsa till TV-världen.
Åtta TV-program jag inte kommer att ge en chans:
1. The Ultimate Fighter/IFL Fight Night, TV4 Sport. Sambon är helsåld och tittar hela kvällarna. Jag gillar kampsport egentligen, men det här känns mer som slagsmål mellan flåbusar i dokusåpaformat. Förmodligen är det fina killar och förmodligen är programmet bättre än jag tror men det hjälper inte när jag knappt kan se en minut av smörjan.
2. Update, TV3. Tyvärr. Det är helt enkelt inte på det här sättet, i det här formatet, av de här människorna, på de här tiderna jag vill ha mina nyheter.
3. Simma lugnt, Larry, SVT. Kultförklarad serie som älskas av många. Kanske skulle den det även av mig, om jag skulle ge den en chans. Men det tänker jag inte. Det lilla jag sett har skapat för mycket ångest för det. Det är som en enda lång pinsam situation. Obekvämt och med skämskudden i högsta hugg.
4. Boston Tea Party, kanal 5. Jag vet inte, men jag tror jag måste sätta mina små älsklingar Fredrik och Filip i karantän. Jag orkar inte mer just nu. Kanske nästa år grabbar.
5. Ranking the stars, kanal 5. Läskig idé från början. Jag begriper inte den här trenden med att rangordna folk hela tiden, även Facebook svämmar ju över av olika sätt att berätta vem som är bättre än vem och vem som är top friend och vem som är smartast. Brrr. Dessutom består "the stars"-panelen såvitt jag minns av tio fullkomligt ointressanta människor.
6. Adaktusson, TV8. Nä. Kan säkert vara intressant om det rör rätt ämne, och Adaktusson själv har ju visat prov på självdistans och underbart torr humor vid tidigare tillfällen, men nä. Inte den här mannen i det här sammanhanget, jag självantänder av uttråkning vid bara tanken.
7. One Tree Hill, kanal 5. Jag känner mig helt enkelt lite för gammal.
8. Efterlyst, TV3. Obeskrivligt tråkigt program. Lett av en obeskrivligt tråkig Hasse Aro.
Jag är inte så mycket för att utmana folk, men den som känner sig manad får gärna göra en egen lista. Ur TV-världen eller därutanför.
Flera talangsåpabekantingar från förr gör spännande comeback i Melodifestivalen nästa år. Jag tänker kanske främst på Sibel Redzep som kom trea i Idol 2005. Känns intressant tycker jag som såg star quality i Sibel redan i Idol 2004, även om hon inte går in i hjärtat på det där wow-sättet ni vet. Att hon inte gick hela vägen i Idol berodde förmodligen dels på att hon inte framställdes som den mest sympatiska deltagaren och dels på att hon ibland sjöng vasst och gnälligt. (Nåt som hon verkar ha jobbat bort lite- hittade till exempel ett klipp där hon sjunger Christina Aguileras "Hurt"). Hennes första audition 2005 är en av mina favoriter.
Ett annat oväntat namn som poppar upp i Melodifestivallistan är Fame Factory-Michael Michailoff. Ett nästintillt helt bortglömt TV-program, i alla fall i min värld. När jag sökte videosnuttar från serien hittade jag mängder av deltagare som jag fullkomligt glömt att de existerade. Och då följde jag ändå FF rätt slaviskt i början. Idoldeltagare nummer två i nästa upplaga av Melodifestivalen är Ola. Gäsp, säger jag om det. Och det ordet kan väl också sammanfatta hela startfältet. Vi får väl hoppas lite på mer spännande jokrar.
Den senaste svenska programledarsensationen att nå internationellt erkännande verkar komma från ett oväntat håll. TVbloggen har hittat stackars Eva Nazemson (ni vet mensvärk-av-kaskadtyp-i-direktsändning-tjejen) i The Graham Norton Show. Graham ringde upp henne i programmet och visade barfklippet som spridits som ett magvirus på det världsomspännande nätet.
Det kanske inte är som "kräk-Eva" hon hade hoppats nå stjärnstatus, men det är ändå rätt coolt att vara gäst i en talkshow i samma program som till exempel Courtney Love och X-factor-Louis Walsh.
(Har du svårt att placera Graham Norton? Han är skådis, komiker och programledare och ledde bland annat Eurovision Dance Contest i september.)
S1: Ursäkta mig, men vem fan bryr sig om att Amanda måste sjunga med urinvägsinfektion? S2: Ja, vad sjunger hon med egentligen?
Ett meningsutbyte som gav mig många lustiga bilder i huvudet. Flera påminde om den där Filip och Fredrik-sketchen i Lilla Vi som fälldes av Granskningsnämnen, ni minns.
Kajen ställde frågan "Vad har hänt med Ellen Degeneres?" i en kommentar och ska jag ge ett vettigt svar på det krävs ett eget inlägg. Så här skriver han:
"Har börjat frilansa nyligen och också blivit bekant med det dagtidstittande du beskriver. Men vad har hänt med Ellen? Har hon alltid varit sådär otroligt käck och stereotypt vit-hetero-medelklass-kvinna a la Martha Stewart? (trots att Ellen inte är hetero senast jag kollade) Hade högre förväntningar faktiskt..."
Frågan har väckts förut, och jag har full förståelse för åsikten. Min favoritbloggarbrud har till exempel ondgjort sig över Ellen och hennes förmodade anpassning till heterovärlden både här och där. Men en jämförelse med obehagliga husmodermoraltanten Martha Stewart? Please! Jag ryser vid blotta tanken och känner mig nödd och tvungen att rusa till Ellens försvar.
Mitt svar på frågan "Har hon alltid varit så där?" skulle bli ett tydligt och klart, rungade: Ja - och nej. Tycker du inte att det svaret är utförligt nog så kommer här lite Ellenhistorik:
Efter att ha hankat sig fram som ståuppkomiker, slagit igenom hos Johnny Carson i The Tonight Show och fått sin egen sitcom på nittiotalet chockade hon hela TV-världen när både sitcomkaraktären och hon själv kom ut som homo 1997. I samband med "The puppy episode" som det klassiska avsnittet hette, gav Ellen intervjuer där hon försäkrade att serien inte skulle förändras på något sätt. Hon verkade besvärad vid tanken på sig själv som lesbisk förebild och backade från diskussioner om engagemang i politiska frågor. Ur Time-intervjun från 1997: “I never wanted to be ‘the lesbian actress.’ I never wanted to be the spokesperson for the gay community. Ever. I did it for my own truth.” Intervjuad av Diane Sawyer i april 1997: "The main reason I never wanted to do this was that I don't want to become political and I don't want to become some gay activist". Se klipp:
Men - tiden skulle visa annorlunda. Serien "Ellen" fick en säsong till efter klivet ur garderoben, men lades sedan ner. En majoritet av avsnitten den sista säsongen rörde trots allt Ellens karaktärs kärleksliv och många ögonbryn höjdes över flathångel på bästa sändningstid. Kritiken var massiv, från homofober självklart, men också från mainstreammedier och till och med inom HBT-kretsar. Serien var "för lesbisk", och plötsligt sågs Ellen som en rabiat flata som tagit tillfället i akt att proklamera ut sin sexuella läggning. Flera avsnitt stämplades som så olämpliga att de fick förses med en varningstext i inledningen. Ellen slog naturligtvis bakut. Diane Sawyer träffade Ellen igen, ett år efter den första intervjun:
Diane: "You said a year ago that the show was not going to be political, that it's not about showing two women kiss... " Ellen: "I meant every word I said. I didn't have an agenda, think that I was going to sneak that in and then I'm going to be as gay as possible!" Diane: "What changed?" Ellen: "I changed! I grew up."
Uppmärksamheten kring nedläggningen av serien, hennes person och hennes privatliv blev enorm. Särskilt i och med att hon inledde en relation med skådespelerskan Anne Heche (numera Men in Trees-stjärna). Ellen och Anne jagades av journalister i alla möjliga gaysammanhang och fick bära stora delar av den amerikanska HBT-rörelsen på sina axlar.
År 2000 gjorde Ellen efterlängtad comeback med stand-up-showen The beginning. Där tolkade hon hysterin och de svåra åren på Ellen-vis: Via konstdans.
Trots att hon skrivit historia som den första öppet homosexuella skådespelaren som spelat en lesbisk karaktär på TV och trots att hon och hennes partners varit bland de största gayförebilderna i USA har Ellen länge brottats med kritik om att hon inte är tillräckligt politisk. Att hon inte tar tydligare ställning och gör fler officiella uttalanden i HBT-frågor. Särskilt då i den egna talkshowen.
I Stand-up-föreställningen Here & Now från 2003 vänder sig Ellen till publiken i inledningen: "We all have one thing in common. We're all gay. (massivt jubel) Now there are people out there goin': 'Do they think we're gay because we're here? Do we look gay? I told you this would happen, we're not gonna understand a word of this!' No, that's my one obligatory gay reference. I have to say something gay otherwise some people might leave here tonight goin: 'She didn't do anything gay - she's not our leader - WHAT HAPPENED TO OUR LEADER!' (paus) Seriously though, if you're here you're probably gay." Here & Now del 1
I Out Magazine 2004: “I don’t understand what people would want me to do—the people who say I’m not gay enough. Gay people, we just eat our own. We do not support one another nearly enough. It’s really a shame.”
Vad gäller kritiken mot talkshowen, The Ellen DeGeneres Show, att den ska vara så superhetero, så håller jag inte riktigt med. Visst finns det exempel på sitationer där det verkar som hon sopar homoreferenserna under mattan, men det finns också exempel på motsatsen: Ellens inledande monolog om att hon glömt sin flickväns födelsedag, T.R Knight om faggot-bråket, T.R Knight om att komma ut, Eddie Izzard om könsidentitet och att vara en wannabe-lesbian, Ellen skojar med Justin Timberlake om Britney-Madonnakyssen: "I was just as disgusted as you were" och "I can't imagine havin' such a public break-up!" (Det sista anspelade på Anne Heches uppbrott med Ellen som blev hysteriskt uppmärksammat av flera skäl men det är en helt annan historia.)
Så, jag skulle alltså vilja svara ja och nej på kajens fråga. Ja, hon har alltid varit som hon är. Opolitisk, oproblematiserande och med en attityd som kan misstas för kärnfamiljskäck. Normativ, oavsett om det handlar om hetero- eller homonormativitet. Men nog har hon stått på barrikaderna. Och för homosexualitet i amerikansk TV har hon betytt enormt mycket. Här kan du höra Will & Grace-folket säga att de aldrig skulle sänts om det inte varit för Ellen. (Från en presskonferens 1999 där Ellen för övrigt inte alls backar från politiska uttalanden.)
Däremot kan man alltid önska sig mer. Ellen är en maktfaktor i den amerikanska medievärlden och med det följer ett visst ansvar. Det är därför inte så konstigt att det efterfrågas tydligare ställningstaganden av henne i talkshowen. Även jag kan tycka att hon är mesig ibland, men det är nog helt enkelt hennes personlighet. Hennes humoristiska och familjära ton har gjort henne extremt omtyckt i Hollywood, och är också nyckeln till framgången med programmet. (Vars målgrupp för övrigt rent krasst förmodligen är vita medelklasskvinnor - titta på studiopubliken, den är skrämmande homogen.) Visst vore det roligt att se Ellen i ett vassare, mer alternativt sammanhang också, men jag tror hon trivs rätt bra i mys-daytimegenren.
Jag jobbar så konstiga tider nu att min TV-konsumtion mestadels handlar om daytime. Det vill säga, min TV-tid ackompanjeras av tre damer vid namn Oprah, Debbie Travis och Ellen DeGeneres. Delvis därför är aktiviteten här på bloggen inte vad jag skulle önska. (Otroligt hur lite tid man kan ha till allt viktigt och ändå lyckas ha tid till att bli topp 20 000 på Facebooks never-ending-movie-quiz.) Noteras kan ändå att Dexter börjat på TV6 - måndagar 23.00 - två avsnitt har sänts hittills.
Jag kanske hinner med lite Idol också. Kan bli ett roligt år. Jo, Amanda är min favorit.
Inlägg
