Britney och Michael och jag
Ibland när jag läser något om Britney Spears - om hennes familjetrubbel, vårdnadstvister, vänskapstrassel, fylleskandaler, nervsammanbrott, dåliga hy, plufsiga kropp, stapplande försök att ta upp en fallerad karriär, eller nu senast om hennes "meltdown" i en intervju med tidningen OK! då hon ska ha kissat med öppen dörr (flera gånger) vägrat städa upp när hennes hund bajsade på en designerklänning och sammantaget stulit/förstört kläder och smycken för 150 000 kronor - så tänker jag på den där kvällen för sex år sen när hon var med och firade Michael Jacksons 30 år som soloartist. När hon stod på scen och sjöng duett med the King of pop.
Det är så stort. Jag vet att ni är många där ute som bara ser på Michael Jackson som ett äckligt weirdo med snyftig babyröst (I hear ya Oswald!) men det går inte att komma ifrån, han är stor. Kanske störst. Och den kvällen, då var Britney också stor. Och het! Även om hon får bita sig hårt i läppen för att inse att hon inte drömmer och stundtals misslyckas fullständigt med att se cool och oberörd ut, som tanken är. Men hon är brännande het. Och hon sjunger duett med Michael Jackson. Och tusentals och åter tusentals fans skriker sig hesa.
Titta noga efter de där sekunderna när hon tappar fattningen, bara ler med hela ansiktet och det syns så tydligt att hon tänker: "Shit! Gör jag det här? Är det på riktigt? Är det sant?"
Det är nästan så att jag skulle byta mitt liv mot ditt, Britney, bara för att få uppleva det där ögonblicket.
Eller, nej, aldrig. Men ändå.
Andra bloggar om: britney spears, michael jackson, duett
Inlägg
4 kommentarer:
När jag läser all skit om Britney, rättvisande eller inte, tänker jag mest på hur tragiskt det är, och på hur det hade kunnat se ut om inte media ständigt matade på med ny uppmärksamhet. Tycka vad man vill om artisten Britney, men det känns riktigt osmakligt med allt gottande i tragedin människan Britney.
Håller med om att de där sekunderna är riktigt sköna. :)
Visst är det ett märkligt fenomen. En ofrivillig dokusåpa som följs av miljoner. Alla tycker att de känner henne, alla har åsikter.
Den samlade Britney-bevakningen är säkert intressant som samtidsdokument på nåt vis.
Ja fan vad Michael är stor. En begåvning utan gränser. Vet inte om alla genier måste urarta. Det hade varit intressant att se en Michael i vuxen ålder som fått ha rätt människor omkring sig hela vägen. Istället för som nu. Men vad vet jag. Kanske är den person vi nu ser ett oundvikligt resultat av hans uppväxt?
Off the wall måste vara en av de bästa soul/disco/rnb/pop-skivorna någonsin. Jag menar... Wanna be startin something. Hallå.
Wanna be startin something ligger för fasiken på Thriller även om den ursprungligen var tänkt som en låt på Off the Wall men ratades.
Skicka en kommentar