Like father, like son

Idag kände jag historiens vingslag klappa mig på hjärtat.
Tap, tap, tap, lät vingen och skickade små elektriska stötar till min hjärna som alldeles glömde bort hur man andas.
Det lufsade omkring en man på mitt jobb, det var nåt om en filminspelning och jag tänkte inte mer på det förrän jag såg honom rakt framför mig.
Tap tap tap.
Han hade egentligen för långt och ostyrigt hår. Jag tänkte att det stämmer inte, han har alldeles för stort hår, men ögonen!
Ögonen, munnen, mustaschen.
För mig som ägnat flera kvällar den senaste tiden åt ett kärt nytt inköp, DVD-boxen med Hasseåtage-revyer 1962-1979, kändes det för ett ögonblick som om någon öppnat en magisk port mellan olika tidsdimensioner.
Tap tap tap.
Men så var det inte förstås. Logiken tog överhanden. Ögonblicket försvann, vingslagen upphörde och hjärnan mindes plötsligt hur man andas. Allt inom en sekund.
Det var inte allrakäraste Hasse som stod där. Det var Daniel.