Du och jag
Lars Collin listar radarpar i TV i SvD idag. Han skriver om nytändningen för duon, och hur alla ska programleda i par nu för tiden. Finns en del spännande att hämta i den där artikeln, bland annat ett skönt säg från Carina Berg:
- Tittarna är med all rätt inte så respektfulla inför tv-mediet längre. Då får programledaren inte vara det heller och på ett Hylandaktigt sätt stå och säga: ”Godafton och hjärtinnerligt välkomna”.
Mina TV-duo-favoriter: Anders och Måns absolut, sötare än sötast, det har jag redan konstaterat när jag skrev om deras kärlek i sing-a-long och Vem fan är Nisse Hult? Gillar också Filip och Fredrik, även om jag ibland blir lätt nervös av att titta på dem plus att det tenderar att bli sådär... flås-dunk-i-ryggen-hö-höigt på sina ställen. High Chaparall var i alla fall briljant i mångt och mycket. Sen diggar jag Kanal 5:s Johnnie och Mattias, Annika Lantz och Carina Berg i Lantz i P3 (numera Lantz i P1) och Björne och Eva Funck i Björnes magasin (kanske inte riktigt samma sak men ändock.) De två senare är väl mer åt programledare-och-sidekick-hållet, en kategori som förtjänar en helt egen diskussion en annan gång.
Det finns en rolig brittisk duo som kallar sig Ant & Dec också, två hobbitliknande energiknippen som bland annat ledde World Idol om ni minns det påhittet.
Många program skulle säkert vinna på att ha en programledarduo, så att frontfigurerna kan interagera med varandra och bygga upp en relation som är spännande att följa. Inte alla dock, det känns som om det traditionella talkshowformatet fortfarande tjänar på en stark ledartyp, annars blir det rätt rörigt (tänk Fredrik Skavlan, Stina Dabrowski, Robin Paulsson).
Sen finns det ju också program som har en hel laguppställning till programledare, som Äntligen hemma till exempel.
Vad föredrar du, teamwork eller flying solo?
Andra bloggar om: filip och fredrik, anders och måns, björne
Inlägg
3 kommentarer:
"Ett skönt säg" är ett ganska skönt säg i sig.
Med en ensam programledare blir det mindre utrymme för improvisation, något som ju är naturligt med två eller fler. Få programledarpar har förmågan att hålla snacket på en sån nivå att man inte omedelbart byter kanal eller bara stänger av ljudet och slänger på radion istället.
Anders och Måns funkar, Filip och Fredrik gör inte det. När Fredrik visar sitt stiffa och uptighta jag börjar Fredik flacka med blicken, le och skratta nervöst. Det jag inte förstår är att dom där klippen passerar genom redigeringen. Märkligt.
För mig är det alltså viktigare vad man säger framför kameran än om det är två eller fyra ögon man tittar på.
Ah, Anders och Måns! Skönt att höra att fler gillar dem :) Man får alldeles för ofta konstliga blickar när man säger att man gillar dem. Folk har inte humor idag...
Skicka en kommentar