Inblick i krigets Teheran

Läste Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis del 1 och del 2 i natt. Förstår inte varför jag inte gjort det tidigare. Mellanöstern och länderna därikring är ett skamset hål för mig kunskapsmässigt, och finns det något bättre sätt att lära sig politik och religionshistoria än genom en självbiografi i serieformat? Jag lärde mig massor om livet i Iran på sent sjuttio- tidigt åttiotal, och bara att inse att tolvåriga flickor i slöja också lyssnade på Michael Jackson, Kim Wilde och Iron Maiden var en a-ha-upplevelse. En rätt fånig a-ha-upplevelse förstås, det hade jag väl kunnat räkna ut ändå, men samhörighetskänslan och förståelsen som skapas är guld värd.

Nu ska jag bara införskaffa del 3 och 4 också.
Andra självbiografier i serieformat värda att läsas är Mats Jonssons Unga norrlänningar, Hey Princess och Pojken i skogen.