Filmrecension - The Departed

Hårt. Blodigt. Manligt.
Det känns som om hela skådis-ensemblen har injicerat adrenalin och testosteron inför varje scen. Filmen är i princip helt enkönad, det är manliga problem, med manliga lösningar i en värld bestående av män. Irriterar man sig på det, då har man betalat 100 spänn för 2 timmar och 31 minuters frustration. Köper man däremot det, säger fine, den här världen ser ut så här, låt oss utgå från det, då har man kommit långt. Det inser jag efter tio minuter och bestämmer mig för att svälja allt med hull och hår, för min egen skull.
Skådespelarna är bra.
Matt Damon är okej men osympatisk. Förståeligt osympatisk, men ändå osympatisk. Jag tror meningen är att jag ska känna med honom, men det gör jag inte.
DiCaprio är strålande, och klarar att hålla uppe en stor del av filmen alldeles själv.
Jack Nicholson tar i från tårna och är nästintill en karikatyr av en gangster som passat bättre i Sin City, men det funkar ändå på nåt vis. Jag gillar hans galenskap och älskar att hata honom.
De övriga skådisarna är också stabila.
Handlingen? Tät, klassisk, men ändå oförutsägbar. Några sköna vändningar, några gastkramande spänningsuppbyggare.
Därför blir slutet ett fett antiklimax. Jag känner mig lurad som har investerat tid, känslor och förhoppningar i karaktärerna. Men det är ju jag.
Söker du två och en halv timmes hårdkokt underhållning så blir du nog tillfredsställd. Vill du lämna biosalongen med någon annan känsla än den av misslyckande, hopplöshet och life's-a-bitch-so-why-not-just-shoot-me, då kanske du ska satsa på nåt lite lättsammare.
Slutsats? En typisk trea. Kanske med ett plus. Sevärd. Men inget som hamnar på någon av mina topplistor.

Så här tyckte SVT:s Fredrik Sahlin.

Andra bloggar om: film, dicaprio, the departed