Big TV

Emma listar sitt livs topp fem största tv-händelser. Jag vill göra detsamma men jag vet inte hur. Ett första trevande försök:

1. Sverige - Rumänien fotbolls-VM 94.
Jag vet inte om det var den fantastiska sommaren, det faktum att matcherna gick på nätterna, att jag själv var fotbollsmålvakt med en (innan VM) dissad Ravelli som idol, att Kennet Andersson var så snygg, att Schwarz och Brolin var så bra, att vi tältade just kvartsfinalnatten men smög oss in för att slå på tv:n, eller bara att jag var i en känslig ålder, men när Ravelli tog den där straffen... Det var så stort. Jag spelade in radiosportens VM-krönika på kassett efteråt och lyssnade om och om igen och grät lyckliga tårar och fick knottriga armar.
Kommer nog aldrig att kunna känna så där igen, numera är jag så cynisk när det gäller sportspektakel och tänker att det bara är bisarra pseudohändelser som tar energi och uppmärksamhet från viktiga saker och underblåser självgod patriotism och manar till orealistiska ideal och dopning och omsätter löjligt mycket pengar. Så brukar jag tänka och sen snörper det likt förbannat i hjärtat och jag tar på mig blågula kläder och kan inte koncentrera mig på jobbet för att jag måste titta på åtta timmar tv när Sanna Kallur eller Stefan Holm överträffar sig själva.
(Många är de OS och andra stora sporthändelser som skulle kunna hamna rätt högt på en lista som den här, men det vore väl tråkigt, så det får räcka med sport nu.)

2. WTC-attackerna 11 september 2001
Satt i ett personalrum på ett universitet tillsammans med journaliststudenter och medielektorer av alla de slag och hypnotiserades av bilderna. Ett sådant där ögonblick man vet kommer att förändra världen.

3. Sommarlovsmorgon & Julkalendern
Jag har alltid varit ganska dålig på att kliva upp tidigt. Men första dagarna på sommarlovet MÅSTE man ju se sommarlovsmorgon bara för att det var då man fattade att lovet börjat. Just nu minns jag inte mycket av det, det blev ju med stigande ålder snabbt ganska töntigt att titta på. Men jag borde ha sett Kuckelikul med Gila Bergqvist, Ellinor Persson och Jan Trolin, och Sommarlov året efter med Gila, Peter Settman och Fredrik Granberg. Och Tippen var jag till och med själv med i.
Med julkalendern var det ungefär likadant, det gav julstämning på allvar. Bästa julkalendrarna (som jag uppskattade mest just då): Ture Sventon, Liv i luckan, och visst, Sunes jul (även om jag inte alls var lika begeistrad som många andra).
Bästa som jag sett i efterhand: Fem myror, Herkules Jonsson och teskedsgumman. Sämst alla kategorier: Marias barn. Jag minns än idag min besvikelse.

4. Fröken Fleggmans mustasch.
Ett lustspel av AB Svenska Ord (som regissör angavs Tage-Lena Ekfredsson) som hade premiär 1982 men som sedan visades på tv flertalet gånger. En av dessa sändningar spelades in på video och blev sedan en följeslagare av stora mått i det saomska hemmet. I sig är föreställningen kanske inte omvälvande nog att platsa på denna lista, men den symboliserar så mycket mer. Jag blev förälskad i Gösta Ekman, upptäckte Hasseåtage på allvar, lärde mig hela showen utantill och det blev mitt och mina bröders bilnöje att recitera replikerna, spela alla rollerna och sjunga alla sångerna. Intelligent humor, briljant skådespeleri och så en god portion samhällssatir mitt i allting.

5. Jämnt skägg mellan diverse par-samspel. Fred Savage och Danica McKellar i "The Wonder Years", Linda Hamilton och Ron Perlman i "Beauty and the Beast", Peter Jöback och Siw Malmkvist i historiens första Så ska det låta, Jonas Gardell och Towa Carson i samma program säsong 3 när det redan hunnit bli lite dåligt (eller var det jag som blev äldre?), Calista Flockhart och Robert Downey Jr i Ally McBeal, Michael Jackson och en hysterisk tjej i publiken på en tv-konsert tidigt 90-tal, med flera med flera.

Oj vad jag kommer att komma på saker jag glömt senare. Anyway.