Att vara Horace Engdahl del 2

En kollega som jobbar med ett kulturprogram berättade att hon mejlat Horace nyligen för att fråga om han ville medverka i ett program som skulle handla om litterära sexskildringar. Horace tackade vänligt nej. Han skrev att han inte hade något att tillföra eftersom han "hoppar över alla sexskildringar i böcker, på samma sätt som otåliga läsare förr om åren hoppade över de då obligatoriska landskapsskildringarna". (Ungefärligt citerat).

Jag skulle vilja gå i Horace-skola. Vara Horace-novis, Horace-gesäll, Horace-lärling. Jag vill också vara så sval och cool och begåvad. Och språket. Tänk att ha språket så där lättillgängligt, flödande, närvarande. Som att ha säckar med ord framför sig, kunna tänka "vilken stilnivå vill jag använda idag då?" och sen bara plocka fram briljanta meningar hur lätt som helst, med en aldrig sinande vokabulär, en ständigt växande synonymbank och en fingertoppskänsla som om man vore språkets Matisse. Jag kommer ihåg när jag såg Ola Lindholm intervjua Horace i programmet Riktig Talkshow (minns ni det?) och Ola tyckte att han skulle sätta dit Horace ordentligt genom att testa honom på omöjliga ord ur SAOL. Men Horace visste vad de betydde. Allihop.

Nu ska jag sluta obcessa över den mannen, jag känner honom inte, jag har sett honom i en bankomatkö en gång men det räcker knappast för att bilda sig en uppfattning om en personlighet. For all I know kan han vara bara en stiffakademisk överklass-snobb som vilken som helst.