Spännande nyheter: Anders och Måns gör SVT:s julkalender 2008! Det ska de göra i samarbete med SVT Väst och produktionsbolaget Anagram (Hipphippgrabbarnas bolag). Hur det ska se ut är inte planerat än, men jag tycker det låter fantastiskt.
Här sågar för övrigt Måns en av julens största profiler:
Apropå något helt annat, nämligen Idol 2007: Jag tycker att finaldeltagarna i år påminner en hel del om de första svenska idolfinalisterna, Daniel och Darin. En med säker röst och power, en som sjunger lite falskt ibland och inte har samma styrka - men istället en star quality på en annan nivå. Daniel/Marie gick hem med segern, men i längden vinner nog Darin/Amanda. (Höll för övrigt på Daniel första året och unnar verkligen Marie segern i år. Amanda mår bättre av en andraplats.)
Hyfsat många verkar vilja bli Sveriges nya TV-stjärna. 1700 personer sökte i alla fall till SVT:s nya talangjakt "TV-stjärnan", och 400 av dem kallades till casting härom veckan.
Melodifestivalens "Andra chansen" ska avgöras i Kiruna nästa år. Mindre än 24 timmar efter att det beskedet kom var alla hotellrum i Kiruna, Gällivare och orterna runt omkring uppbokade för den natten. Det säger dock kanske mer om hotellutbudet i området än om Melodifestivalens popularitet...
Dagens bästa översättningsmiss: American Idol-programledaren Ryan Seacrest besöker The Ellen DeGeneres Show och berättar om en present han fått av Ellen. Med presenten kom ett kort med hälsningen "Love, Ellen and Portia". Ally McBeal-stjärnan Portia de Rossi alltså, tillika Ellens flickvän. Det verkar dock översättaren ha missat, som istället förklarar att det på kortet stod "Kram från Ellen och Porschen". Porschen!
Framtidens programledare ska vaskas fram genom ett nytt talangprogram i SVT. Inspelningarna startade igår. TV-stjärnan ska det heta och har naturligtvis redan jämförts med Idol. Själv tror jag dock att de båda programserierna kommer att skilja sig åt rätt kraftigt. Kristian Luuk, Janne Josefsson, Anne Lundberg och Anna Hedenmo är några av SVT-profilerna som ska fungera som coacher. Kan bli intressant att se, det känns som fyra väldigt olika personligheter och programledartyper. Själv har jag träffat två av dem och faktiskt blivit coachad av den ena, och det var i alla fall en angenäm upplevelse. Ska bli spännande att se hur de lägger upp formatet. Per Sinding Larsen håller i spakarna och serien ska sändas nästa år.
(AngåendeIdol förresten: Varför blir folk förvånade när Daniel åker? Det borde vi väl lärt oss vid det här laget att när det gäller Idolkonceptet så faller ofta stora favoriter i det här läget. När en särskild deltagare sågas så hårt som Andreas gjorde ikväll så får den deltagaren alltid alltid mängder av stödröster. Marie har hängt löst förut och fick därför också röster - och Amanda var nedsnackad inför kvällen även hon. Alltså åker den hyllade Daniel, som alla tror är säker. För övrigt har jag slutat titta på svenska Idol. Nästan.)
Hurra hurra! Nästa år kommer vi att kunna se darlingen Jon Stewart i Kanal 9. Kanalen har nämligen den mycket goda smaken att köpa in The Daily Show. - Det ska bli jättekul att visa The Daily Show, som tidigare gick på Canal Plus. Men vi kan inte visa något förrän strejken är över i USA och manusförfattarna sätter sig ner och börjar skriva igen, säger inköpschefen Katarina Eriksson till Dagens Media.
Äntligen! Nu har jag beställt This Life- eller Livet kan börja, denna sköna brittiska serie från 1996 som jag sökt efter lite då och då. Lite osäkert är det förstås alltid att återse filmer eller TV-serier som man gillade som barn/tonåring, men i det här fallet känner jag mig ganska trygg. Jag ser fram emot att återuppta bekantskapen med advokatkompisarna, till exempel Pirates of the Carribean-Jack Davenport, och min dåvarande favorit Milly som spelades av Amita Dhiri.
Project Runway är den bästa talangsåpan enligt mina bloggläsare. Programmet har också gjort stor succé i hemlandet och ikväll (onsdag) har fjärde säsongen premiär i USA. En klassisk talangsåpa med utmaningar, en jury och ett gäng deltagare som blir en färre i varje program till den stora finalen. Trots de klassiska elementen är det en serie som klarat konststycket att kännas nyskapande och fräsch i en värld som bombarderats av liknande program i flera år.
Det handlar om mode och design och det är den mest kreativa och lovande klädskaparen som ska stå ensam kvar på slutet är det tänkt. I första säsongen hette vinnaren Jay McCarroll, andra omgången vanns av Chloe Dao och den tredje av Jeffrey Sebelia. Heidi Klum håller i spakarna och har till sin hjälp Tim Gunn, som blivit omåttligt populär.
I England har programmet gjorts under namnet Project Catwalk. Första omgången leddes av Liz Hurley, den andra av Kelly Osbourne. En kanadensisk variant finns det också, första säsongen kan följas just nu på Youtube:
Top Model Sverige fick inte en enda röst i talangsåpaenkäten. Och det förstår jag, så uselt som det är. Jag begriper inte hur de kan misslyckas så kapitalt med ett koncept som blivit en succé världen över.
Det var så här det började även om Tyra Banks numera inte vill låtsas om det:
Vinnaren Adrianne Curry lyckades på nåt vis reta upp Tyra Banks så pass mycket efter vinsten att hon blivit raderad från Top Model-historien verkar det som. Men från Youtubehistorien är hon inte raderad, där kan man återuppleva de allra första intrigerna om man så önskar. Många Top Modelsäsonger finns för övrigt på tuben i sin helhet, det tackar vi för. I USA har man nu hunnit fram till säsong 9 (första avsnittet ser du här).
Men även om den svenska versionen nått bottenrekord i år så finns det andra varianter som lyckats bättre. Här är första avsnitten i några Top Model-varianter:
Klicka för större bild: EXTRA Reporter: Har du någonsin varit så här nära slutet av din karriär? Foppa: Nej.
Vilket scoop! Jag har ännu en nyhet till er: Anja Pärson har aldrig varit så nära slutet på sin karriär som just idag! Annika Sörenstam närmar sig också slutet! Zlatan är en dag närmare karriärens ände än han var igår! Nu har ni förstasidor så ni klarar er fram till jul.
Till alla Eurovision-fans där ute: Minns ni ESC 1991? Carola sjunger Fångad av en stormvind, får lika många poäng som Frankrikes bidrag, sen följer en förvirrad stund när det konstateras att de har lika många tolvpoängare - och sen vinner Carola på fler tiopoängare? En riktig rysare. Det franska bidraget hette Le dernier qui a parlé och sjöngs av den fransk-tunisiska stjärnan Amina.
Samma Amina stod häromdagen inuti en övergiven oljecistern och sjöng för mig så att nackhåren reste sig. Vem kunde tro att en gammal cistern skulle ha akustik och efterklang som slår alla Europas katedraler med råge? Aminas röst lät som en hel kör när tonerna studsade fram och tillbaka och virvlade längs väggarna. Själv vågade jag knappt andas eftersom varje litet ljud växte och dallrade kvar under takbjälkarna. Obeskrivligt vacker var hon och dessutom genomsympatisk. Vi gjorde upp eld utanför cisternen, sörplade kokkaffe och delade på en filt för att få upp värmen i höststormen.
Bästa talangsåpan är: Project Runway! Enligt oeniga bloggläsare. Många tyckte också att talangsåpor är skräp. Sen kommer som följer: Top Model, American Idol och So you think you can dance, Idol 2007, FCZ, America's got talent och Let's dance, Talang 2007 och allra allra sist Top Model Sverige. Fler inlägg på temat väntar.
Har Let's Dance haft sin storhetstid? Bland Älskade Dumburk-läsarna verkar programmet i alla fall inte särskilt populärt. Hittills endast en (1) röst. I Estland är programmet desto större - en tredjedel av befolkningen följer serien slaviskt, enligt DN. Även där finns den obligatoriska Peppe eller Lasse Brandeby, och den här säsongen heter han Dag Hartelius och är Sveriges ambassadör i Estland. Den stackaren. Undrar om han visste vad han gav sig in på.
-Vi hade dem i säcken, vi knöt gaffeln och släppte ketchupen. Mika Sankala, tagen tränare i Gif Sundsvall efter mirakelmatchen som gav laget en allsvensk plats.
Jag gillar att småglutta lite på serier som går i repris ganska långt efter att de sändes första gången. Det blir en liten flashback från förr, och har skådespelarna i serierna gått vidare till att bli stora stjärnor är det alltid roligt att se dem yngre, nyare och mer oslipade. Ensamma hemma är ett exempel på en sådan TV-serie. En annan är Dawson's Creek, som TV4 nu visar. Det är lite intressant att se en valpig Katie Holmes på den tiden hon inte hade en aning om att hon skulle bli huvudperson i en mediecirkus några år senare.
En annan av huvudkaraktärerna, Jen, spelas ju av Brokeback-Michelle Williams. Hon är nu klar för Lukas Moodyssons nya projekt, Mammut. Spännande, minst sagt. Läs mer i Expressen eller Metro.
Ni har bland annat röstat fram David Caruso som sämste skådespelare, Stewie och Bob som favoritskurkar och Fem myror som bästa barnprogrammet. Efter en tids uppehåll är det nu dags igen för att låta er bloggläsare tycka till. Den här gången handlar omröstningen om dokusåpor i talangjaktformat. Vi har svämmats över av sådana de senaste åren, och att hitta tio röstningsalternativ var inget problem. Snarare tvärtom, och mindre aktuella såpor som Floor Filler, Popstars, Fame Factory och Toppkandidaterna fick inte vara med. Tycker du att jag missat ett självklart program, eller bara allmänt vill diskutera frågan, gör gärna så i kommentarerna här under. Så gör din röst hörd! Vilken talangsåpa ser du helst? Rösta i marginalen till höger.
Uppdatering: Jag la till ett elfte alternativ, "Talangsåpor är skräp", för dig som inte gillar någon utav dem.
Jag utmanades av mymlan att lista åtta saker jag inte kommer att ge en chans. Rolig idé som en TV-bloggare som jag genast gör lite tråkigare genom att begränsa till TV-världen.
Åtta TV-program jag inte kommer att ge en chans:
1. The Ultimate Fighter/IFL Fight Night, TV4 Sport. Sambon är helsåld och tittar hela kvällarna. Jag gillar kampsport egentligen, men det här känns mer som slagsmål mellan flåbusar i dokusåpaformat. Förmodligen är det fina killar och förmodligen är programmet bättre än jag tror men det hjälper inte när jag knappt kan se en minut av smörjan.
2. Update, TV3. Tyvärr. Det är helt enkelt inte på det här sättet, i det här formatet, av de här människorna, på de här tiderna jag vill ha mina nyheter.
3. Simma lugnt, Larry, SVT. Kultförklarad serie som älskas av många. Kanske skulle den det även av mig, om jag skulle ge den en chans. Men det tänker jag inte. Det lilla jag sett har skapat för mycket ångest för det. Det är som en enda lång pinsam situation. Obekvämt och med skämskudden i högsta hugg.
4. Boston Tea Party, kanal 5. Jag vet inte, men jag tror jag måste sätta mina små älsklingar Fredrik och Filip i karantän. Jag orkar inte mer just nu. Kanske nästa år grabbar.
5. Ranking the stars, kanal 5. Läskig idé från början. Jag begriper inte den här trenden med att rangordna folk hela tiden, även Facebook svämmar ju över av olika sätt att berätta vem som är bättre än vem och vem som är top friend och vem som är smartast. Brrr. Dessutom består "the stars"-panelen såvitt jag minns av tio fullkomligt ointressanta människor.
6. Adaktusson, TV8. Nä. Kan säkert vara intressant om det rör rätt ämne, och Adaktusson själv har ju visat prov på självdistans och underbart torr humor vid tidigare tillfällen, men nä. Inte den här mannen i det här sammanhanget, jag självantänder av uttråkning vid bara tanken.
7. One Tree Hill, kanal 5. Jag känner mig helt enkelt lite för gammal.
8. Efterlyst, TV3. Obeskrivligt tråkigt program. Lett av en obeskrivligt tråkig Hasse Aro.
Jag är inte så mycket för att utmana folk, men den som känner sig manad får gärna göra en egen lista. Ur TV-världen eller därutanför.
Flera talangsåpabekantingar från förr gör spännande comeback i Melodifestivalen nästa år. Jag tänker kanske främst på Sibel Redzep som kom trea i Idol 2005. Känns intressant tycker jag som såg star quality i Sibel redan i Idol 2004, även om hon inte går in i hjärtat på det där wow-sättet ni vet. Att hon inte gick hela vägen i Idol berodde förmodligen dels på att hon inte framställdes som den mest sympatiska deltagaren och dels på att hon ibland sjöng vasst och gnälligt. (Nåt som hon verkar ha jobbat bort lite- hittade till exempel ett klipp där hon sjunger Christina Aguileras "Hurt"). Hennes första audition 2005 är en av mina favoriter.
Ett annat oväntat namn som poppar upp i Melodifestivallistan är Fame Factory-Michael Michailoff. Ett nästintillt helt bortglömt TV-program, i alla fall i min värld. När jag sökte videosnuttar från serien hittade jag mängder av deltagare som jag fullkomligt glömt att de existerade. Och då följde jag ändå FF rätt slaviskt i början. Idoldeltagare nummer två i nästa upplaga av Melodifestivalen är Ola. Gäsp, säger jag om det. Och det ordet kan väl också sammanfatta hela startfältet. Vi får väl hoppas lite på mer spännande jokrar.
Den senaste svenska programledarsensationen att nå internationellt erkännande verkar komma från ett oväntat håll. TVbloggen har hittat stackars Eva Nazemson (ni vet mensvärk-av-kaskadtyp-i-direktsändning-tjejen) i The Graham Norton Show. Graham ringde upp henne i programmet och visade barfklippet som spridits som ett magvirus på det världsomspännande nätet.
Det kanske inte är som "kräk-Eva" hon hade hoppats nå stjärnstatus, men det är ändå rätt coolt att vara gäst i en talkshow i samma program som till exempel Courtney Love och X-factor-Louis Walsh.
(Har du svårt att placera Graham Norton? Han är skådis, komiker och programledare och ledde bland annat Eurovision Dance Contest i september.)
S1: Ursäkta mig, men vem fan bryr sig om att Amanda måste sjunga med urinvägsinfektion? S2: Ja, vad sjunger hon med egentligen?
Ett meningsutbyte som gav mig många lustiga bilder i huvudet. Flera påminde om den där Filip och Fredrik-sketchen i Lilla Vi som fälldes av Granskningsnämnen, ni minns.
Kajen ställde frågan "Vad har hänt med Ellen Degeneres?" i en kommentar och ska jag ge ett vettigt svar på det krävs ett eget inlägg. Så här skriver han:
"Har börjat frilansa nyligen och också blivit bekant med det dagtidstittande du beskriver. Men vad har hänt med Ellen? Har hon alltid varit sådär otroligt käck och stereotypt vit-hetero-medelklass-kvinna a la Martha Stewart? (trots att Ellen inte är hetero senast jag kollade) Hade högre förväntningar faktiskt..."
Frågan har väckts förut, och jag har full förståelse för åsikten. Min favoritbloggarbrud har till exempel ondgjort sig över Ellen och hennes förmodade anpassning till heterovärlden både här och där. Men en jämförelse med obehagliga husmodermoraltanten Martha Stewart? Please! Jag ryser vid blotta tanken och känner mig nödd och tvungen att rusa till Ellens försvar.
Mitt svar på frågan "Har hon alltid varit så där?" skulle bli ett tydligt och klart, rungade: Ja - och nej. Tycker du inte att det svaret är utförligt nog så kommer här lite Ellenhistorik:
Efter att ha hankat sig fram som ståuppkomiker, slagit igenom hos Johnny Carson i The Tonight Show och fått sin egen sitcom på nittiotalet chockade hon hela TV-världen när både sitcomkaraktären och hon själv kom ut som homo 1997. I samband med "The puppy episode" som det klassiska avsnittet hette, gav Ellen intervjuer där hon försäkrade att serien inte skulle förändras på något sätt. Hon verkade besvärad vid tanken på sig själv som lesbisk förebild och backade från diskussioner om engagemang i politiska frågor. Ur Time-intervjun från 1997: “I never wanted to be ‘the lesbian actress.’ I never wanted to be the spokesperson for the gay community. Ever. I did it for my own truth.” Intervjuad av Diane Sawyer i april 1997: "The main reason I never wanted to do this was that I don't want to become political and I don't want to become some gay activist". Se klipp:
Men - tiden skulle visa annorlunda. Serien "Ellen" fick en säsong till efter klivet ur garderoben, men lades sedan ner. En majoritet av avsnitten den sista säsongen rörde trots allt Ellens karaktärs kärleksliv och många ögonbryn höjdes över flathångel på bästa sändningstid. Kritiken var massiv, från homofober självklart, men också från mainstreammedier och till och med inom HBT-kretsar. Serien var "för lesbisk", och plötsligt sågs Ellen som en rabiat flata som tagit tillfället i akt att proklamera ut sin sexuella läggning. Flera avsnitt stämplades som så olämpliga att de fick förses med en varningstext i inledningen. Ellen slog naturligtvis bakut. Diane Sawyer träffade Ellen igen, ett år efter den första intervjun:
Diane: "You said a year ago that the show was not going to be political, that it's not about showing two women kiss... " Ellen: "I meant every word I said. I didn't have an agenda, think that I was going to sneak that in and then I'm going to be as gay as possible!" Diane: "What changed?" Ellen: "I changed! I grew up."
Uppmärksamheten kring nedläggningen av serien, hennes person och hennes privatliv blev enorm. Särskilt i och med att hon inledde en relation med skådespelerskan Anne Heche (numera Men in Trees-stjärna). Ellen och Anne jagades av journalister i alla möjliga gaysammanhang och fick bära stora delar av den amerikanska HBT-rörelsen på sina axlar.
År 2000 gjorde Ellen efterlängtad comeback med stand-up-showen The beginning. Där tolkade hon hysterin och de svåra åren på Ellen-vis: Via konstdans.
Trots att hon skrivit historia som den första öppet homosexuella skådespelaren som spelat en lesbisk karaktär på TV och trots att hon och hennes partners varit bland de största gayförebilderna i USA har Ellen länge brottats med kritik om att hon inte är tillräckligt politisk. Att hon inte tar tydligare ställning och gör fler officiella uttalanden i HBT-frågor. Särskilt då i den egna talkshowen.
I Stand-up-föreställningen Here & Now från 2003 vänder sig Ellen till publiken i inledningen: "We all have one thing in common. We're all gay. (massivt jubel) Now there are people out there goin': 'Do they think we're gay because we're here? Do we look gay? I told you this would happen, we're not gonna understand a word of this!' No, that's my one obligatory gay reference. I have to say something gay otherwise some people might leave here tonight goin: 'She didn't do anything gay - she's not our leader - WHAT HAPPENED TO OUR LEADER!' (paus) Seriously though, if you're here you're probably gay." Here & Now del 1
I Out Magazine 2004: “I don’t understand what people would want me to do—the people who say I’m not gay enough. Gay people, we just eat our own. We do not support one another nearly enough. It’s really a shame.”
Vad gäller kritiken mot talkshowen, The Ellen DeGeneres Show, att den ska vara så superhetero, så håller jag inte riktigt med. Visst finns det exempel på sitationer där det verkar som hon sopar homoreferenserna under mattan, men det finns också exempel på motsatsen: Ellens inledande monolog om att hon glömt sin flickväns födelsedag, T.R Knight om faggot-bråket, T.R Knight om att komma ut, Eddie Izzard om könsidentitet och att vara en wannabe-lesbian, Ellen skojar med Justin Timberlake om Britney-Madonnakyssen: "I was just as disgusted as you were" och "I can't imagine havin' such a public break-up!" (Det sista anspelade på Anne Heches uppbrott med Ellen som blev hysteriskt uppmärksammat av flera skäl men det är en helt annan historia.)
Så, jag skulle alltså vilja svara ja och nej på kajens fråga. Ja, hon har alltid varit som hon är. Opolitisk, oproblematiserande och med en attityd som kan misstas för kärnfamiljskäck. Normativ, oavsett om det handlar om hetero- eller homonormativitet. Men nog har hon stått på barrikaderna. Och för homosexualitet i amerikansk TV har hon betytt enormt mycket. Här kan du höra Will & Grace-folket säga att de aldrig skulle sänts om det inte varit för Ellen. (Från en presskonferens 1999 där Ellen för övrigt inte alls backar från politiska uttalanden.)
Däremot kan man alltid önska sig mer. Ellen är en maktfaktor i den amerikanska medievärlden och med det följer ett visst ansvar. Det är därför inte så konstigt att det efterfrågas tydligare ställningstaganden av henne i talkshowen. Även jag kan tycka att hon är mesig ibland, men det är nog helt enkelt hennes personlighet. Hennes humoristiska och familjära ton har gjort henne extremt omtyckt i Hollywood, och är också nyckeln till framgången med programmet. (Vars målgrupp för övrigt rent krasst förmodligen är vita medelklasskvinnor - titta på studiopubliken, den är skrämmande homogen.) Visst vore det roligt att se Ellen i ett vassare, mer alternativt sammanhang också, men jag tror hon trivs rätt bra i mys-daytimegenren.
Jag jobbar så konstiga tider nu att min TV-konsumtion mestadels handlar om daytime. Det vill säga, min TV-tid ackompanjeras av tre damer vid namn Oprah, Debbie Travis och Ellen DeGeneres. Delvis därför är aktiviteten här på bloggen inte vad jag skulle önska. (Otroligt hur lite tid man kan ha till allt viktigt och ändå lyckas ha tid till att bli topp 20 000 på Facebooks never-ending-movie-quiz.) Noteras kan ändå att Dexter börjat på TV6 - måndagar 23.00 - två avsnitt har sänts hittills.
Jag kanske hinner med lite Idol också. Kan bli ett roligt år. Jo, Amanda är min favorit.
När jag nu ändå gör upp för gamla synder, så vill jag också nämna SVT-programmet Hjärnstorm igen. Jag skrev om det i juli innan premiären och var inte alls övertygad. Gillade idén, men utifrån klippet som lagts ut på Youtube var jag inte det minsta imponerad.
Men - ett hafsigt klipp ur råmaterialet är inte samma sak som ett färdigt program, det är alldeles klart. Och den färdiga produkten är bra mycket bättre än vad inför-snutten skvallrade om. Henrik Fexeus har kanske inte samma patos som sina amerikanska kollegor, och jag blir ärligt talat lätt stressad av att titta på honom, men visst vet han vad han gör. Programtanken, att visa hur lättpåverkade vi är, älskar jag fortfarande, och visst finns underhållningsvärdet även där.
För mig är det inget måste-se, och jag har mest fångat några glimtar här och där, men de i redaktionen ska absolut ha kudos för att de gjort ett mer genomarbetat, intresseväckande och substansrikt program än vad jag lät påskina i juli.
Jag skrev i januari om mina obehagskänslor inför Vad blir det för mat-mannen Per Morberg. Jag har tänkt flera gånger sen dess att jag ska skriva ett nytt inlägg om hans matlagningsprogram, eftersom jag kände det dåliga samvetet gnaga lite över mina hårda ord. Mest eftersom jag faktiskt gillar programmet, även om jag fortfarande inte skulle vilja möta Morberg ensam i en mörk gränd. Min kära sambo sa det nog bäst, när vi ännu en gång fann oss fastnaglade framför människans svettiga, grovhuggna matlagning: "Han är ungefär som en trafikolycka. Det är otäckt, men man kan inte låta bli att titta." Och båda har vi följt händelserna i köket med skräckblandad förtjusning. Idag läste jag Metro-intervjun med Morberg, och vet inte om jag ska applådera eller tycka mycket synd om reportern. Kanske både och - för texten blir briljant.
"De får sända det var fan de vill! Det skiter väl jag i! Det får gå precis vad fan de vill! Måste jag ha några åsikter om det också? Vad är det du vill veta? - Per Morberg är på skinande humör"
Särskilt gillar jag bilden på en strålande Morberg med bildtexten: "Så här glad var Per Morberg inte när Metros Peter Lindholm träffade honom". Härligt! Stor journalistik. Vad gäller Morberg så gillar jag nog honom lite ändå.
För alla oss som gärna ser mer av Sissela Benns karaktär Filippa Bark i rutan: Nu behöver vi snart inte vänta längre! I höst får Filippa nämligen sin egen humorserie. "Centralskolan" ska den heta, en kortserie av och med humorgruppen Einsteins kvinnor. Regissör är Måns Nilsson och jag kommer att sitta klistrad. Massa mer om Filippa/Sissela.
Uppdatering: Söker du en bra TV-blogg? Scrolla ner i högermarginalen på den här sidan tills du kommer till rubriken "Ämnen". Klicka på "TV". Då rensar du bort allt oväsentligt och får fram en massa intressanta TV-inlägg.
Sen finns det också en länklista med en speciell del för TV-bloggar där i högermarginalen. Även om den här bloggen förstås är den enda TV-blogg man behöver (ehum) så har jag en hel del kollegor som är värda att uppmärksammas. Så frottera runt där bäst ni vill, ni TV-lovers!
Nu startar SVT en egen kanal på Youtube. Där kommer det att finnas både klipp från kommande/aktuella program och guldklimpar från arkivet. Inte alltför välfyllt hittills, men absolut värt att hålla ett öga på. Martin Jönsson uppmärksammar också.
Den femtionionde Emmy-galan är över. Journalisterna verkar ha svårt att bestämma sig för om Sopranos var kvällens vinnare eller om de blev bestulna och borde vara besvikna. Well, så blir det väl när man får tre fantastiska statyetter men det ändå är färre än väntat.
Att DN för övrigt lättvindigt jämför Jon Stewart/Stephen Colbert och Parlamentet var kanske dagens lyfta ögonbryn för mig. What? Parlamentet har haft sina skojiga stunder, men när det kommer an till politisk satir spelar de knappast ens i samma liga som exempelvis The Daily Show.
Vad gäller resten får jag återkomma när jag lyckats vältra mig ur min Facebook-koma eller vad det nu är jag hamnat i.
Idolspektaklet snurrar på, och så här i uppstarten påminns jag om några tidigare favoritauditions. Så om du tröttnar på den svenska, något bleka (med vissa, lysande undantag) auditionturnén så kan du kika in de här:
Pop Idol 2001 - det var här det började. I England för sex år sen startade Idolhysterin och en minnesvärd deltagare var den svårt stammande Gareth Gates, som slutade tvåa efter Will Young. Hittar tyvärr inte hela hans audition, men väl ett smakprov.
Australian Idol 2006 - Bobby Flynn. Slutade sjua.
En annan skön typ av ett lite mer oväntat slag, Briana Davis från American Idol 2005. Hon kom till slutaudition men inte längre.
Bedårande Raymond Quinn från X Factor säsong 3. Kanske inte den bästa sångaren, men en charmör av rang. Slutade tvåa.
En annan X Factor-audition, gruppen Eton Road. Blev femma.
Från Got Talent-serierna har vi förstås också storstjärnor som Bianca Ryan (den amerikanska) och Paul Potts, (den brittiska) men de båda har ni säkert inte kunnat missa.
Åh, det finns så många! Jag gillar det oväntade, som American Idol 2 när Ruben Studdard, en överviktig football-spelare släntrar in genom dörren, öppnar munnen och sjunger spröd och själslig soul. (Och sedan ställs i finalen mot meganörden Clay Aiken, som senare har kommit att bli en av de mest framgångsrika Idolerna.) Självklart finns det många många fler, får möjligen bjuda på några till i ett senare inlägg. Inte alla finns tyvärr kvar på Youtube, saknar exempelvis Lisa Mitchell från Australian Idol. De svenska auditionvinnarna hittar du på Stockholm 1, Stockholm 2, Göteborg, Skellefteå, Malmö och Borlänge. Tidigare om talang. Andra bloggar om: idol, audition, talang
Dubbelavsnitt ikväll när vi sägeradjö till Gilmore Girls. Jag kommer att gråta floder.
Men det blir att ställa in DVD-recordern och se finalavsnitten av GG en annan gång, för ikväll ska jag på premiärmingel/releasefest för de nya regionala pratshowerna Eftersnack. Ska bli mycket spännande att se hur det experimentet tas emot runt om i landet.
Bästa TV-låten just nu: Billie The Vision & The Dancers "Overdosing With You" med gästsång av Säkert-Hello-Saferide-Annika Norlin.
I've been thinking 'bout Gabrielle Solis and all the desperate housewives. I've been thinking 'bout Mike Delfino and his gun. I've been drawing patterns in my mind, but I can't fall asleep. I've been counting all the sheep there is to count. No, I can't fall asleep, and that's why I'm here with you tonight. Can you lend me a DVD box or sing me a lullaby?
Hello Mrs. Van De Kamp did you clean the whole kitchen and drink all the wine? Hello Saferide, can you give me a safe ride back to sleep? Cause I wanna OD on DH. I wanna OD on DH. Let me overdose on DH with you.
I've been trying to kill the pain by watching make-believe people's fake disasters. And think if I'd been Elaine this misery'd been followed by studio laughter. I've been looking so hard for someone who could love me like Will loves Grace, but they say “It's not like on your flat screen TV”. It's gotta be like on my flat screen TV.
I've seen you around I can tell that you're just like me. You'd rather watch reruns than deal with the bad spin-off called life. I’ll put the kettle on. Let’s not speak, talk ruins every conversation. I’ve downloaded Dexter. Come, there’s room next to me. Hello Mr Sipowicz, 'ginning to understand why you act like you do. Hello Pablo, I got this vision we can dance to. I need to OD on NYPD. I need to OD on NYPD. Let's overdose on NYPD when we're blue.
På begäran tänker jag tipsa om en möjligen något bortglömd skatt i den svenska TV- humor- och kuplettvärlden all in one.
Fredrik Lindström gjorde 2001 en dokumentär om en svensk revylegend, och programmet sändes i SVT under namnet En stor svensk: Harry Viktor.
Det var en så kallad "mokumentär", alltså en fejkad dokumentär, och den kan ses som en satir av, alternativt kärleksförklaring till, revykungarna på 30- och 40-talet och historierna om dem. Hassan-mannen Pontus Djanaieff och Fredrik Lindström har verkligen slagit huvet på spiken här, och det blir inte sämre av att nästan-helgon som Sickan Carlsson dyker upp i underbara små biroller.
- Många tyckte det var roligt för att han var påhittad. Andra tyckte det var ett trevligt program för att de hade missat den där Harry Viktor, har Fredrik Lindström sagt i en intervju.
För mig är den största behållningen de hysteriskt roliga, nyskrivna kupletterna med titlar som "Som smör i varmt potatismos" och "Kors vilket nappatag!" Och förstås inramningen av en Fredrik Lindström som säger absurda saker med hyperseriös röst: Dom skakande upplevelserna från självmordsförsöken kom senare att ligga till grund för kupletten: "Får det lov att vara en cigarr, sa indianen."
På ytan verkade Harry Viktor alltid glad och lättsam, men i sitt inre bar han på en djup smärta. En smärta som bara kunde ta sig ett enda uttryck - nämligen i poesin. Många bittra erfarenheter fanns bakom melodier som "Hej! sa snickarn" och "Har någon sett min sportmössa?"
Fler godbitar ur det halvtimmeslånga programmet: Del 3, 4 och 5.
Antikrundan är ett intressant fenomen. Programmet som i dagens ungdomshysteri förmodligen aldrig skulle tagit sig från idé till verklighet, men som idag är en av SVT:s största publiksuccéer. Två miljoner tittare, och många av dem - ungdomar.
Jag fick mig en rundtur på en Antikrundan-inspelning nyligen. En redigt brutal apparat är det, med 25-30 tekniker, lika många experter, tre kamerateam som rullar nonstop i 6-7 timmar, runt 1200 besökare och numera också ett "bakom-kulisserna"-team som ska göra ett program som sänds till jul.
En av anledningarna till succén sken dock igenom kaoset. Trots att flera av experterna varit med sen starten i slutet av 80-talet, och trots att människa efter människa med giriga ögon hivar upp värdelösa loppisfynd på borden framför dem, så verkar de flesta fortfarande genuint intresserade. Det är syning med förstoringsglas, vilda diskussioner med kollegor och glada tillrop - även off-camera. En timme innan folket släpps in och kamerorna slås på står några experter och granskar ett skåp och hämtar en till expert och visar och pekar och smeker ömt gamla gångjärn. Ett genuint intresse för föremålen, för människorna och berättelserna. Det kommer man långt med.
Jag var på en public service-debatt nyligen där en representant för kommersiell TV uttryckligen sa att de aldrig skulle göra ett program som Antikrundan. Finns inga pengar i det. Och det är klart, det finns få möjligheter till produktplacering, om experterna plötsligt skulle börja använda en viss typ av lupp så kanske det inte blir rusning till affärerna för det. Och det är ju inte direkt så att möbeljättar som Kamprad gnuggar händerna i förtjusning över att folk börjar värdera upp sina gamla släktskåp från vinden. Och tittarna - två miljoner tittare - men fel tittare. För många av dem är under 18 eller över 59 år. Och är du inte mellan 18-59 år så är du ingenting värd i den kommersiella TV-världen. Oftast räknas du inte ens in i statistiken. Det är nämligen i åldersgruppen 18-59 år som köpkraften finns.
SVT:s vd Eva Hamilton om Antikrundan: "Antikrundan är verkligen ett program som representerar public service. Det levererar kunskap, folkbildning och känslor. Dessutom får alla som kommer till inspelningen sina saker värderade oberoende om de hamnar i programmet eller inte. Det är public service."
Programmet kommer av BBC:s Antiques Roadshow och den svenska varianten har snart sänts i 20 år. (DN har besökt inspelningen i Avesta. Läs artikel här.)
Tack tack tack Erik som hörsammat min efterlysning från december och kan verifiera att en skräckupplevelse från min barndom inte är något jag fabricerat fram alldeles på egen hand. Mina minnen om en otäck tygpanda och ett nöjesfält utan flyktvägar är ingen mardröm utan en svensk animerad film från 1989 som heter Exit.
Bättre sent än aldrig. Ikväll börjar äntligen TV4 visa Heroes. Kl 21.00 går första avsnittet, det andra ser du imorgon samma tid. Eller - har du TV4plus kan du se avsnitt två ikväll, direkt efter det första. TV4 tycker tydligen också att det som kvalitetsmässigt inte dög åt SVT duger fint åt dem. Kanalen tar nämligen över Arn-projektet. Ska onekligen bli intressant att se den färdiga produkten. SVT satsar istället på radiofavoriter som Roll on-brudarna Mia Skäringer och Klara Zimmergren. Ikväll blir Roll on i P3 istället Mia och Klara i SVT. I första avsnittet stalkar de gamla ex. SVT1 21.30.
Apropå barnprogramfrossan och föregående inlägg: Ni har väl sett att Bolibompa fyller 20 år? Den sista augusti 1987 sändes en bolibompavinjett för första gången. Samma dag hade också Björnes magasin premiär. Ett fyrfaldigt leve!
Minns du Vera, Ellen och Cecilia? Hakar du upp dig på fjorton, fjorton, fjorton, när du räknar till tjugo? Har du skrattat åt Brasse, irriterat dig på Magnus och varit kär i Eva? Då är du nog inte ensam.
Fem myror är fler än fyra elefanter sändes första gången i svensk TV hösten 1973. Det har sedan dess repriserats ett antal gånger och har i flera undersökningar röstats fram som det mest älskade svenska barnprogrammet någonsin. Programmet skapades av Bengt Linné och Lasse Haglund och Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus var de tre populära programledarna. Magnus och Brasse har vi sett i diverse roller sedan dess, fina Eva dog i cancer 1993, två veckor före sin 43:e födelsedag.
SVT har en fantastisk och interaktiv Fem myror-sida där du kan göra allt från att räkna djur till att sjunga siffersånger. Här finns en annan hyllningssida. Vill du ha en mer djupgående analys av programmet, dess pedagogik och kritiken mot det kan du läsa den här universitetsstudien.
Och det bästa av allt: Varje söndag kan du nu se Fem myror är fler än fyra elefanter, i orginal. 18.00 i SVT1.
Viger ett enskilt inlägg till att nämna de barnprogram som enligt er läsare borde varit med på topplistan: Bröderna Dahl, Lördagsgodis, Ika i rutan, Solstollarna, Toffelhjältarna, Tårtan och konceptet Bolibompa. Vissa smakprov kan ses nedan.
Ojojoj. Det var inget snack om saken. Det överlägset bästa barnprogrammet alla kategorier är - Fem myror är fler än fyra elefanter. Över hälften av rösterna föll på klassikern som sändes i SVT första gången 1973.
Apropå friidrott: I SVT:s öppna arkiv kan du just nu se gamla intervjuer med de största stjärnorna. Bland annat kan du se en 17-årig Carolina Klüft med tandställning och gängliga ben.
1. Bäst på TV i veckan: Friidrotts-VM, SVT. Jag är en hopplös sportnörd när det kommer till stora mästerskap. Tyvärr, eftersom jag inte kan förneka att mitt liv störs en aning av sändningstiderna. 03.00-06.30 är inte min bästa TV-tittartid, men, a girl's got to do what a girl's got to do. Hittills har jag sett varje sänd sekund.
2. En skön Sopranos-guide från A till Ö hittar du i DN.
3. En Blogger-bugg har gjort att jag sen januari haft några kommentarer liggande som jag inte kommit åt att godkänna. Idag funkade det äntligen. Ni som lämnat kommentarer och undrat varför de aldrig dök upp på sidan - jag har alltså inte censurerat bort dem. De finns där nu.
Jane Seymour (eller Joyce Penelope Wilhelmina Frankenburg som hon egentligen heter) var Bondbruden som snabbt blev "Dr. Mike" med TV-tittarna. Hon har nu hunnit bli 56 år, varit gift fyra gånger och fött fyra barn. Hon har hoppat in i serier som Smallville, Law & Order: Special Victims Unit, How I Met Your Mother ochJustice. Hon spelade också Christopher Walkens fru i Wedding Crashers. En gång i tiden lånade hon ut sitt hus till The Cure och Radiohead för skivinspelningar. (Wild Mood Swings respektive OK Computer). Förutom skådespeleriet är hon författare, konstnär och har en egen kollektion textilier bland annat.
Hans första roll var i Star Trek IV: The Voyage Home, men det var som den hete indiankompisen Byron Sully han slog igenom på allvar. Joe Lando heter han och har sen dess tagit det relativt lugnt med skådespelarkarriären. Han producerade och spelade i Higher Ground och har även setts i Summerland, Wildfire och Missing. Joe är tio år yngre än Jane Seymour, men förutom att de spelade älskande i TV-rutan hade de även en verklig romans, om än flyktig, enligt rykten. Han är numera gift och har fyra barn, det senaste föddes för bara en månad sen.
Barnen i Dr. Quinn-familjen spelades av Chad Allen, Erika Flores/Jessica Bowman och Shawn Toovey. Chad Allen, som spelade Matthew Cooper, hamnade i skvaller-hetluften mitt under serien när en man sålde bilder till tidningarna på dem båda kyssandes i en pool. 2001 prydde Chad omslaget till gaytidningen The Advocate och han har sen dess varit aktiv förespråkare för diverse HBT-frågor. På senare år har han gästspelat bland annat i NYPD Blue, Cold Case, Charmed och Criminal Minds. I övrigt kan noteras att Jessica Bowman hade en roll i Jean-Claude-rullen Derailed 2002, Erika Flores dök upp i ett avsnitt av CSI:Miami och att Shawn Toovey har vuxit till sig.
De nominerade till TV-priset Kristallen är klara. Eller SVT-priset kanske man borde kalla det: TV4 har fått sju nomineringar, TV3 tre, Kanal 5 en, TV8 en, UR en och SVT - tjugosju. Hur som helst, intressant kan det vara ändå. Noterar att Robins nominerats som bästa underhållningsprogram, från SVT tillsammans med Melodifestivalen. Inget Allsång på Skansen, inget Så ska det låta. Det känns ändå som att de av tittarna framröstade priserna, årets programledare och årets program, är mest intressanta. DN har hela nomineringslistan.
Vi byter genre. Från sjukhusserier är det nu tio barnprogram du har att välja på. Med tanke på att enkäteriet strular fortfarande och att jag valde en kortare röstningsperiod tycker jag att du genast ska sätta igång att välja din favorit/dina favoriter. Gillar du Grynet bättre än Björne? Hellre REA eller Hjärnkontoret än Teletubbies och Vilse i pannkakan? Din åsikt räknas!
(Titta i Älskade noja för att få se utdrag ur en klassiker som inte fick komma med bland alternativen - Ika i rutan!)
Min vana trogen ska jag skriva ett specialinlägg om vinnaren i enkäten. (Se Stewie Griffin, BOB och David Caruso.) Men i det här fallet är det en delad guldmedalj. Hur kombinerar man då Grey's Anatomy och House? Kanske så här:
Jag har haft stora problem med att få enkäten att fungera den sista tiden, ber om ursäkt för det. Jag hoppas att den ska vara up and running de sista timmarna nu. Det är nämligen en stenhård kamp om bästa sjukhusserie-segern mellan House och Grey's Anatomy. Rösta på din favorit! Du har åtta timmar på dig.
I Stockholms kulturfestivals anda tänkte jag tipsa om några utställningar som lever vidare även när festivalen tagit slut.
- Jan Stenmark. Kulturhuset, Stockholm. Skakade på huvudet åt många bilder, förstod överhuvudtaget inte vissa men skrattade högt åt nästan alla. Hur den människan tänker alltså. Jag vet inte om det är fantastiskt eller skrämmande eller både och. Kan ses fram till 4 november. Gratis. - Astrid Anna Emilia Lindgren. Kulturhuset, Stockholm. Det finns en underbar bild där på Astrid, nästan så att jag tyckte det var värt att gå dit bara för den. Kraftigt beskuren ser du den här. Finns mycket annat intressant där också, som rekommendationsbrevet redaktören på Vimmerby Tidning skrev om henne när hon var 18 år och skulle sluta skriva för tidningen för att "vidga sitt arbetsfält" eller vad han nu skrev. (Sanningen var att hon var gravid med redaktörns barn.) Utställningen kan ses fram till 2 september. Pris: 20:- - Årets bild 2007. Konserthuset, Stockholm. Kan ses (på konserthuset) fram till 25 augusti. Gratis. - På plats i världen. Konserthuset, Stockholm. En utställning med bilder av DN-fotografer. Alla foton har publicerats i DN under det gångna året. Gratis.
Hittade ett klipp från Yamatos konsert i Vilnius tidigare i år. (se tidigare inlägg) Den första delen är ganska meningslös, och förmodligen är även resten mest intressant för oss som varit på plats, men hoppa fram en fyra minuter i klippet så får du en uppfattning om vad jag menade med Allklapp på Skansen:
Spruta-vatten-på-Reinfeldt-programmet Ballar av stål nobbas av SVT. Efter mycket om och men ratartill slut Annie Wegelius konceptet. Ballar av stål har producerats av Strix efter förlagan Balls of steel som du kan se klipp från här. Här är det Tom Cruise som får vatten på sig.
I SvD kan du läsa lite om Kanal 5:s höstnyheter. Det står om Fredrik och Filips stjärtätarplaner och Carolina Gynnings Cirkus Gynning. De nämner också Ann Söderlunds nya program EKG, "ett Fråga Olle utan sex". Enligt SvD-artikeln ska hon försöka "reda ut varför det inte finns allergier i England och hur man upptäcker cancer". Que? Så vitt jag vet är England rätt hårt drabbat av allergier. Inte ens the Pantomime Dames får kasta godis till barn längre, av rädsla för allergier.
Om du någon gång får chansen att se slagverksensemblen Yamato - missa den inte. Jag och många med mig såg dem på Gustav Adolfs torg i Stockholm i onsdags, men för dig som inte var där: Tänk dig en dov, mullrande urkraft, mixat med en frenetiskt smattrande rytm, blandat med utsökt estetik, japansk kampsportskoreografi och en stor portion humor. Lägg så till det att de iscensätter nåt sorts Allklapp på Skansen och använder publiken som ett instrument i sig. Kraftfullt, intelligent, skickligt - och roligt. Yamato, som av konfrencier (Eva Höök) Anna Pettersson presenteras som "de japanska trumslagarna från Japan", består av fem män och fem kvinnor som varje dag springer en mil innan frukost, fystränar fram till lunch och sen trummar till klockan 22. Respekt.
Jag såg en konsert med The Ark i sommar och blev lite halvbesviken. För mycket oinspirerad hitmaskin och för lite kärlek och galenskap. Och jag trodde aldrig jag skulle säga det här men; för mycket Ola. Vad hände med resten av bandet? Det kändes som om de körde på ren rutin och förlitade sig helt och hållet på Olas karisma. En karisma som för övrigt i mångt och mycket bestod av standardvrål som "Heeeeej [insert city]! Mår ni bra! Det är så kul att vara här i [insert city]!" Suck. Vad hände med budskapet? Med brandtalen, med de fantastiska mellansnacken som varit hans signum?
Men men, det är klart att det inte är lätt att vara på topp kväll efter kväll, i stad efter stad, år efter år. Och det är klart, i Calleth you, cometh I hettar det till och de gamla välkända rysningarna gör sig påminda. Som en recenscent skrev: "Publiken älskar The Ark, hur oengagerade de än är." Visst är det så. Jag saknar ändå nåt. En gnista. Lite Ola/Jepson-spänningar. Lite scenhångel. Vad som helst. Här kommer därför ett TV-tips för dig som vill drömma dig tillbaka till ett mindre exploaterat, naivare, hungrigare The Ark för en stund: Ulrika Widmark och Katarina Johansson gjorde år 2000 en närgången dokumentär om bandet, och Musikbyrån sände en 35 minuter lång variant av filmen i januari 2001. Där finns allt, drömmarna, visionerna, hånglet. Den hittar du på Youtube, uppdelad i tre delar. Första delen:
Du kan också kika på intervjuer med bandet från 2000 när de medverkade i kanal 5:s "Veckans stjärna." Första klippet hittas här. Tidigare skrivet om The Ark: O helga natt från 1999 och Happy birthday Ola!
Nästa omröstning rör en aldrig sinande kategori TV-miljöer: sjukhusserierna. Det finns faktiskt så många sjukhusserier att jag för att hålla alternativen till tio stycken fick begränsa mig till kategorin drama. Inte komedi, inte dokusåpa, inte sci-fi. Så ni som undrar var Scrubs och Green Wing är, that's why. Det blev ändå en spretig lista med allt från svensk såpa till australiensk nostalgi. Eftersom alternativen är ganska olika varandra är det okej att rösta på flera serier. Välj alltså mellan Cityakuten, Grey's anatomy, 3 lbs, Doktorn kan komma, Vita Lögner, Riket, Chicago Hope, House, Strong Medicine och Nip/Tuck.
Den föga smickrande titeln som sämsta TV-skådis går alltså till David Caruso som spelar Horatio Caine i CSI:Miami. David Caruso hedras härmed med några belysande filmer:
Samling av Carusos one-liners:
Jim Carrey härmar Caruso hos Letterman:
Och så en du kanske inte tidigare sett - är det här Horatio Caine-orginalet? Ur Seinfeld 1992, tio år innan CSI:Miami började sändas:
Sämsta-skådis-omröstningen är stängd. Så här vill ni ha det:
1. David Caruso/Horatio Caine från CSI:Miami 2. Mackenzie Rosman/Ruthie Camden från Sjunde himlen 3. Jill Hennessy/Jordan Cavanaugh från Jordan rättsläkaren 4. Michael Rapaport/Dave Gold från The War at home 5. Emily Deschanel/Dr Temperance Brennan från Bones
Ny poll och ett inlägg tillägnat David Caruso kommer inom kort. Andra bloggar om: caruso, csi, skådespeleri
Jag ska hålla det här kort och enkelt - gillar du Simpsons, gillar du The Simpsons Movie. Filmen är i mångt och mycket ett förlängt avsnitt av serien. Lite mer genomarbetad story, stundtals snyggare animationer och bättre ljud. Men ändå, som ett avsnitt av serien. Och hur funkar då ett 87 minuter långt avsnitt av TV-serien The Simpsons? Jodå tack, alldeles utmärkt.
Vilken TV-skådespelare kräver du lite mer av? Just nu står sämsta-skådis-titeln mellan David Caruso från CSI:Miami och Mackenzie Rosman från Sjunde himlen. Du har 14 timmar på dig att rösta.
...sov jag under sex nätter på fem olika orter. (Östersund, Offne, Grötingen, Sundsvall, Stockholm.) ...besökte jag på tre dagar fyra loppisar och ignorerade ytterligare ca hundrasjuttio. ...gästade jag två festivaler men tvingades även bortprioritera en. (Storsjöyran, Pride, Urkult.) ...tittade jag sammanlagt på ungefär fem minuter TV. (Little Britain). ...ökade jag uppskattningsvis i kroppsvolym med minst två komma fem kilo på grund av trerättersmiddagar, Åre chokladfabrik och bastuöl. ...umgicks jag med oförskämt många gamla, nya, goda, galna, kända, okända, nära, kära vänner och alla dessa tackas härmed från djupet av mitt hjärta.
Planerar du att se kultserien Twin Peaks så här i efterhand och inte vill veta svaret på frågan i rubriken föreslår jag att du slutar läsa här.
Beware Of Bob. BOB. Tre bokstäver som skrämde livet ur en hel generation. Demonen, ondskan själv, mysteriet som besatte Leland Palmers kropp redan när Palmer var pojke. Senare fick den honom att våldta och till slut också mörda sin dotter Laura. I mänsklig form var BOB en seriemördare, men det var i sin demoniska form han verkligen spred skräck omkring sig.
Skådespelaren Ray Wise, som spelade Leland Palmer, berättar i en intervju 1990 om ögonblicket när han fick svaret på den klassiska frågan: Vem dödade Laura Palmer?
"This is true. With a kind of Lava Lamp in the corner--a Lava Lamp waterfall as I recall. And David was sitting on the floor crosslegged and so was Mark and so was Sheryl Lee. And Richard and I came in and we sat down crosslegged. And David leaned over and put his hand on my knee and he said, "It was you. It was always you, from Day One. It was you." And I sort of bowed my head and curled up into a fetal position and said, and I really can't say the word that I said at the time, but it was, "Ohhhh, shoot!" I didn't want it to be me. I grew to love Leland Palmer and his strange ways and I didn't want it to be him. It's like having a close friend turn out to be a killer and go to prison and all that sort of thing. I just didn't want it to be Leland. I wanted Leland to go on and on."
Kuriosa: Det finns en verklig Leland Palmer också, en skådespelerska och musikalartist som numera går under namnet Linda Posner. Ray Wise har vi under senare år bland annat sett som vicepresidenten Hal Gardner i 24. (Karaktären Leland Palmer/Bob kom tvåa i Favoritskurksomröstningen.) Andra bloggar om: twin peaks, palmer, tv-serie
Vem tycker du är den sämsta skådespelaren av följande TV-folk?
Mackenzie Rosman/Ruthie Camden från Sjunde himlen David Caruso/Horatio Caine från CSI Emily Deschanel/Dr Temperance Brennan från Bones Michael Rapaport/Dave Gold från The War at home Jill Hennessy/Jordan Cavanaugh från Jordan rättsläkaren
Tidigare "men sen då?": 
Bastu-utsikt
Inlägg
