Till minne av

Idag minns vi.
Vi minns den där dagen för två år sedan, och dagarna som skulle komma.
Vi minns hur ingen förstod. Inte jag, inte du, inte någon.
Hur de första rapporterna var otydliga, svävande, abstrakta.
Hur det kändes avlägset, ogreppbart, ointressant.
Tills sanningen kom smygande. När vi såg fotona. På blonda, bleka, paradissemestrande svenskar vars idyll rasat samman.
När vi förstod att kvällstidningarna för en gångs skull inte överdrev.

Idag minns vi bilderna.
Vatten, förödelse, kroppar och ansikten.
Vi minns de som förlorade.
Förlorade tro, hopp och sina kära.
Hur de blev arga, galna eller tomma. Eller ville berätta.
Och vi lyssnade. Vi tittade på alla bilder, läste alla texter och lyssnade till alla berättelser. Vi kunde inte få nog.

Sedan anklagade vi dem som precis som vi inte hade förstått.
För de borde ha förstått.
Det var deras jobb att förstå, att ta reda på det vi inte kunde ana.

Vårt jobb är att minnas.
Så det gör vi idag.