Lucka 20 - Älskade noja

Inspirerad av Mats och Micke kommer dagens julkalenderlista att handla om nojor. Konstiga, irrationella rädslor eller tvångstankar som sökt sig in i mitt liv.
Topp fem nojor jag lidit av någon gång i livet:

1. Snor.
Min kanske mest långvariga noja. Om någon är snorig om näsan är det allt jag kan se. Som liten delade jag in barnen i de snoriga och de inte snoriga. Det hände ofta att jag dagdrömde eller fantiserade om personer som plötsligt fick snorforsar till näsor. Det tvingade sig in i mina tankar, det där slemmet. Än idag är det obehagligt. Ett barn som stoppar en kråka i munnen kan traumatisera mig i veckor.
2. Frigolit.
Hatar frigolit. Ryser bara jag ska försöka skriva om det. Värsta sorten är den tjocka, porösa som sitter runt TV:n eller stereon i förpackningen. Gillar heller inte den typen man gör matlådor av, till takeawaymat. Där sitter det ju en liten flärp, så när man ska öppna lådan gnider den mot kanten hur man än gör och gaaaah!
Jag har även lite svårt att äta riskakor. Det är ju nästan som frigolit.
3. Prosit. (inte Snövits kompis)
Jag gillar inte när folk säger "prosit!" efter att jag nyst. Det hör förmodligen ihop med noja 1. Att nysa = spruta ut snor är ganska otrevligt, och jag vill helst inte att folk uppmärksammar det med ett glatt tillrop. Det är ju helt sjukt egentligen, tänk om vi skulle ha ett litet artighetsord för folk som fiser? *bröööl* Halleluja! *fsssss* Mazel Tov! eller *prttttbrrr* Skål tamejfan?
Eller när jag rapar? Ska de runt omkring lyckönska mig eller gratulera mig eller skydda mig från faror eller vad det nu är man gör när man säger prosit? Knäppt. Jag vill helst att alla låtsas som om det aldrig hänt - ungefär som när man råkar lägga av en brakare i hissen.
4. Knäskålar.
Såna där typer som i högstadiet roade sig genom att visa för andra hur dom kan flytta runt sina knäskålar? Inga favoriter hos mig. Knäskålar är broskiga, känsliga, obehagliga ställen på kroppen. Jag får krupp av att höra berättelser om folks knän som "vikt sig åt fel håll" eller stackare som fått knäna krossade av baseballträn.
5. Undervattensvarelser.
När jag badar i sjöar eller andra vattendrag kan jag plötsligt få för mig att det simmar hungriga gäddor under mig som har spanat in mina tår. Eller att de där algerna som stryker sig mot mina ben egentligen lever och kommer att svepa sig runt mig och dra mig ner under ytan. Eller att okända sjöodjur helt plötsligt kommer att dyka upp framför båten när man är ute och ror.

Jag har också de där normala tvångstankarna att jag vill slänga i värdefulla saker i vattnet när jag går över broar, eller bara hoppa ut över relingen på färjan, eller "tappa" saker från balkongen.

När jag var liten hade jag också svårt för Ika i rutan. Kanske inte så att det kan räknas som en noja, jag såg det ju fortfarande (med skräckblandad fascination) men man såg ju vad som helst som var stämplat som barnprogram. Man tar vad man får liksom. Nån skrev nånstans att Ika Nord är min generations motsvarighet till Staffan Westerberg.