Barn sökes - Kärleksfulla pappor finnes

Såg just andra delen av TV4:s dokumentär Längtans tider. Missade första, men är glad att jag såg den här. Är just nu barnsligt förtjust i adoptionsberättelser och vi-har-väntat-så-länge-men-äntligen-berättelser, och det var ju en sån historia även här. Caroline och Björn hämtade sina tre fina, efterlängtade barn i Polen och levde lyckliga i alla sina dar. (Förhoppningsvis).
Men den kanske viktigare historien, den jag tänkte ta upp här, var den som berättades parallellt. Den om Robert och Fredrik Skoglund.
Det här är deras berättelse:

Robert och Fredrik Skoglund träffas för nio år sen, blir kära efter några års vänskap och gifter sig 2002. Som för många andra gifta makar kommer en längtan efter barn så sakta smygande.
2003, så fort lagen om homosexuellas rätt till adoption börjar gälla fyller de i sin ansökan. Och tänka sig! I februari 2004, som första homosexuella par i Sverige godkänns de som föräldrar av hemkommunens politiker. Lyckan är total. Kamerorna blixtrar och medierna visar stort intresse för den blivande familjen.
De vet att vägen är lång, och att hinder finns att besegra, men hur svårt det ska bli anar de inte, de där första veckorna.
– Det ska vara mycket leksaker och fina barntapeter, säger Robert och Fredrik till Sveriges Radio i mars 2004, och visar runt i sitt rymliga, barnvänliga hus. Då har paret vänt sig till Adoptionscentrum och är fortfarande hoppfulla.
Men det som följer därefter är: tystnad. Journalisterna har fått det de ville och ringer inte mer. Från Adoptionscentrum hörs inte ett ljud. Och de blivande papporna väntar och väntar.
Det visar sig att de väntar förgäves. Inget givarland accepterar Fredrik och Robert. Inget land vill ge dem ett av de föräldralösa, ensamma barn som väntar på ett hem.
Efter två år går paret Skoglunds medgivande ut. De måste ansöka på nytt. Börja om igen.
Så det gör de. För de längtar ju så. Och har ju väntat så länge.
Och skönjer de inte en attitydförändring i något givarland? Jo, kanske i Sydafrika. Och Sverige förstås, i Sverige finns inga lagliga hinder! Och så sa ju Maud de där fina sakerna på Pridefestivalen, om att trycka på givarländerna, och att jobba för att de verkningslösa lagändringarna faktiskt ska betyda något.
Så kanske kanske.
Om inte nu, så kanske nästa år.
Eller nästa.

Så vitt jag vet väntar de än.