Tro, HOPP och kärlek

En vän och jag pratade igår om nostalgi och pretentioner, bland annat. Eftersom jag har en benägenhet att vara både nostalgisk och pretentiös, publicerar jag härmed högtidligen ett av mina kreativa alster, ja kanske det poetiska alster jag är mest stolt över. Det här är den första dikt jag någonsin skrivit. Jag var fem år gammal.

HOPPA

nu ska jag berätta
för er en liten grej
det är kul att hoppa
tycker hela mej
men när man hoppar
blir man inte fet
så jag tog och hoppa
över våran get
men geten sprang bort
och sången tog slut
och mamma blev arg
och jag hoppa ut

Fotnot: Jag tänker inte sönderanalysera detta vackra poetiska flöde, men orden kräver vissa kommentarer.
1. Jag är osäker på dom två första raderna. Resten minns jag tydligt och ordagrant.
2. Jag skönjer mellan raderna en passion för "hoppning". Detta låter rimligt då jag älskade att hoppa över saker då jag var liten.
3. Vi hade däremot ingen get. (Nä faktiskt inte! Fastän jag bodde i buschbyarnas buschby). Vad geten symboliserar är upp till läsaren att avgöra.
4. Vi bör begrunda det oroväckande faktum att jag vid fem års ålder var medveten om min figur.
5. Dikten är något modifierad, då den ursprungliga texten är skriven helt och hållet med versaler. Det hade dock nog mer att göra med att det var dom enda bokstäver jag vid fem års ålder kunde skriva, än att det var något sorts stilgrepp kopplat till budskapet.