Kyss mig i arslet, professorn

Haha. Kul att hitta nån som reagerade lika starkt som jag mot professor Annica Dahlströms föreläsning i SVT för nån vecka sen. Heja Gylf!
(Kortinfo: Annica Dahlström föreläste om kvinnliga och manliga hjärnor under ett arrangemang av Hjärnfonden.) Först tyckte jag det verkade som en intressant föreläsning, där hon presenterade vissa spännande undersökningar. Men snart insåg jag vart det hela barkade, och efter ett tag var jag så skitförbannad att jag nästan hoppade upp och ner i soffan.

Det var en helt ovetenskaplig politisk monolog som fick stå helt oemotsagd. Om hur vi (pojkar och flickor) föds helt olika och är fullständigt olika genom hela livet, och därför måste bemötas olika.
Hon sa bland annat att man inte ska tvinga män att vara hemma med barnen, eftersom dom inte vill - och inte kan. Män är till exempel sämre på att städa än vad kvinnor är, eftersom dom inte ser det stökiga på samma sätt som kvinnor. Det kunde "vetenskapligt" bevisas efter en studie på en israelisk kibbutz där männen hade fått städa själva några veckor och bara fått skäll från sina fruar för att dom inte gjorde det tillräckligt bra.
Holy crap.
Hon fortsatte redogöra för den maskulina och feminina hjärnans skillnader - och nämnde bara i förbifarten att alla människor faktiskt är blandningar. Det vill säga att vi har både maskulina och feminina drag i hjärnan. Trots att hon sa det, fortsatte hon ändå att gå in på hur stora skillnader det är mellan män och kvinnor. Hallå??
Mon dieu vad frustrerande.
Det hela avslutades med en amerikansk studie om råttmammor och råttbarn. Slutsatsen var att råttbarn som blev mer ompysslade och slickade som små utvecklade fler receptorer i hjärnans belöningssystem, och kort sagt blev lyckligare råttor. Det kan jag mycket väl tänka mig.
Men Annica Dahlströms tolkning var att detta var bevis för att mammor måste vara hemma med sina barn tills dom är två år. (Eller i och för sig, det kunde vara en barnflicka eller mormor också.)
Pappor då??
"Finns det inga slickande råttpappor" frågade konferenciern efter föreläsningen, den enda fråga som hanns med. "Jo", sa Dahlström. "Men dom är väldigt sällsynta".
Jojo. Fast nu är vi i och för sig människor, och jag undrar just vad alla föräldralediga småbarnspappor som inte vill annat än gulla med sina ungar hela dagarna tycker om det.

Jag välkomnar forskning, och jag är öppen för att det finns vissa biologiska skillnader mellan män och kvinnor. (Jag gillar inte att prata om det dock, eftersom dom största och viktigaste skillnaderna är socialt och kulturellt betingade). Men jag blir verkligen galen på särartsfeminister. Ni förstör ju allt! Fattar ni inte det?

Andra bloggar om:
feminism, Annica Dahlström, genus